Jag satte mig i Game of Thrones-bilen och sen gasade jag utav bara helvete. Precis så var det. För knappt sju veckor sedan såg jag mitt första avsnitt och mitt mål var att komma ikapp med alla säsongerna innan den femte börjar 2015 och man kan säga att det gick vägen.
Igår såg jag och Henke avslutningen av säsong fyra och för första gången någonsin får jag vänta på nästa avsnitt precis lika länge som alla andra. En allt annat än behaglig känsla. Fan. Serier är till för att ses utan avbrott och i sin egen takt, det här med väntan är inte min grej.
Efter en enastående första säsong, en andra som var lite svagare och en tredje som höjde pulsen på mig rejält är det nu dags att sammanfatta den fjärde.
Varning för grova spoilers här nedanför. OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu. Mitt hot på twitter om att göra en voodoodocka av den som spoilar finalen – en med jättejättejättemånga nålar i – gäller även på mig själv, men nu ger jag i alla fall alla en chans att SLUTA LÄSA här och nu innan jag börjar använda mig själv som nåldyna. Eller läs för allt i världen men se klart säsongen först.
Mina tankar om fjärde säsongen:
– Den som (för mig) ganska otippat glidit upp som en favorit jäms med Tyrion (Peter Dinklage) är hans ganska otäcka bror Jamie (Nikolaj Coster-Waldau). I början av säsongen (närmare bestämt i avsnitt två) händer nämligen två av dom mest intressanta händelserna hittills i serien: Jamie har blivit av med en kroppsdel och får en ny samt att en sjukt irriterande tonårskung dör. Jag fick en närmast utomkroppslig upplevelse av båda dessa scener och slutsekunderna med Joffreys vita ansikte och öppna ljusblå ögon hemsöker mig i mina drömmar ibland. Han hade extremt otäcka ögon även som död.
– Daenerys utvecklas åt ett rätt intressant håll. Hon känns mer och mer maktgalen, mer och mer osympatisk och ju längre tiden går ju buskigare och svartare blir hennes ögonbryn. Jag är inte riktigt lika betuttad i henne längre även om alla scener med drakarna känns som smågodis för ögonen.
– Avsnitt 9. Vad fan var det för nåt? En mammut! Jag som tyckte slagen i Sagan om ringen var dötrista ser mig själv liksom gunga med när det krigas och dödas och bränns, skjuts, klättras på isvägg, ramlas ner för isvägg och jaha DÄR kom en jätte också. Ett underhållande avsnitt med Jon Snow i fokus och att det var underhållande berodde INTE på Jon Snow. Det är alldeles för mycket Jon Snow över lag tycker jag. Det känns som att han har mest screentime av alla karaktärer i denna säsong och det retar mig för jag bryr mig inte det minsta om hur det går för honom. Han utvecklas inte ett dyft, han går fortfarande omkring med nån jävla björnfäll över axlarna, har sitt hempermanentade hår och ledsna ögon och ser precis lika fyrkantig ut som han beter sig. Klipp dig och skaffa dig ett jobb säger jag. Scenerna med honom är dom enda som kan få mina hjärnceller att dra iväg och tänka på annat. Podrick till exempel.
– Podrick och Brienne är en skön duo. Jag gillar dom där omaka paren som fortsätter tussas ihop. Littlefinger och Sansa är också finurliga ihop (om nu finurlig är rätt ord i sammanhanget?)
– Apropå omaka par och osmakliga scener så bjöd avsnitt tre på ett riktigt lågvattenmärke – eller högt kanske? Cersei och Jamie vid Joffreys döda kropp. Jag vred på mig i fåtöljen, det där var inge snyggt, det var jobbigt att se och i vilken annan serie som helst hade det känts så over the top att scenen antagligen försvunnit helt vid klippbordet. Men nej, inte här. Här gottas det åt incesteländet.
– Theon Greyjoy är väl annars den figur som bjussats på den stadigaste karaktärsutveckligen av dom alla. Att han själv säkert hade skippat den är en annan femma men för egen del har han gått från att vara svinbeige och totalt ointressant till en ganska….färgstark…personlighet.
– Men herreguuuuud vad folk fortsätter dö, det är liksom ingen hejd på det. Ingen går säker – fortfarande – även om jag har mina funderingar kring vilka två personer i serien som skaparen George R.R Martin faktiskt inte kan ta livet av. (Klicka på bilden för att se den större och därmed fatta grejen —->)
– Hur var då säsongsfinalen? Jo, den var mastig. Matig. Mycket. Lång. Många tankar snurrade i huvudet. Hur kommer det sig att scenen med Brandon, Hodor och den mänskliga treögda kråkan påminde så mycket om slutet i True Detective, om labyrinten, om The Yellow King? Samma scenograf? Ett medvetet mindfuck?
– Dom sekunder TV-seriemagi jag kommer minnas allra mest och längst från denna säsong har ingenting med Tyrion och avsnitt åtta att göra, inte heller med The Hound och Arya i sista avsnittet eller Tywin som sitter på muggen. Jag går tillbaka till avsnitt tre när Jamie tittar på sin systerson – och tillika sin egen son – Tommen som precis förlorat sin bror och Jamie säger: ”How are you?”. Kanske dom hittills mänskligaste sekunderna i hela Game of Thrones.
Henke, Cecilia och Steffo har också summerat säsongen.
