En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.
Jag minns Gothika som om det vore igår jag såg den första gången. Den var hyrd på videoaffären och jag skulle se den med en kompis. Vi tyckte båda den var bra, spännande, kanske till och med väldigt spännande men med tjugo minuter kvar av filmen ville den inte mer. Den la helt enkelt av.
Det här var 2004, långt före nedladdningspiraternas tid men på nåt sätt lyckades kompisen hitta slutet, hackigt och med svagt ljud och vi kunde se klart filmen. Jag har inte sett filmen sen dess men under dessa tio år har Penelope Cruz till och från hemsökt mig. Filmens början, den första scenen, när hon med lugg, ganska otvättat hår, sjaviga läppar och en till synes inkurant blick tittar in i kameran och berättar att hon har djävulen i sig, att den fyller upp henne inifrån. Hua. Jag får kalla kårar på insidan av underarmarna! Hon är otroligt intensiv.
När jag ser om filmen undrar jag vad det var jag tyckte var SÅ spännande sist. Jag mindes inte upplösningen alls men jag mindes många scener för övrigt och av den där suggestiva stämningen jag gillade så mycket känner jag inte mycket nu.
Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.
Penelope Cruz är däremot fortfarande förstklassig.
