Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?
Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.
Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.
Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.
Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.
