Etikett: September

Publicerat

Fredagsfemman #239

5. Vem vill se Ben-Hur på bio?

Vem kan ärligt säga att hen längtat efter att se en remake på den där storfilmen från 1959? Räck upp en hand, snälla gör det. (Biopremiär idag är det i vilket fall och nej, den här kommer hamna i samma undanstoppade vill-icke-se-låda som John Carter och Hobbit-filmerna)

.

.

.

4. September!

Javisst, nu är den äntligen här, hösten! Nu är det september, denna månad som brukar vara lugnet efter stormen för mig men som i år är allt annat än detta. Det är mycket SKOJ som ska klämmas in innan det står oktober i almanackan och det börjar redan idag för idag ska det läggas golv!

.

.

.

3. Nya Idoljuryn

Säga vad man vill om Idol men ett nyskapande TV-program är det INTE. Men, därför blir jag så GLAD när jag tittar på första veckornas auditions och den nya idoljuryn sitter där och är bara bäst! En riktigt skön trio, kanske till och med så skön att jag kommer fortsätta titta även när det blir på riktigt.

.

.

.

2. Lovesick

Efter att ha fått diagnosen klamydia måste Dylan (Johnny Flynn) kontakta alla tjejer han haft sex med. Det låter inte särskilt upplyftande men det är grundpremissen i denna TV-serie som finns att beskåda på Netflix och som även har den alternativa (och mycket sämre) titeln Scrotal Recall. Det här är urtypen av mysig höstserie att krypa upp i soffan med, den är rolig och snabb och skön och när den tog slut blev det jättetomt
(= bästa betyget för en TV-serie).

.

.

.

1. Queen Amy

I onsdags stod Amy Schumer på Hovets scen i Stockholm och jag och min dotter satt i publiken (ja, det var nåååååågra till). Alltså, hon ÄR så sjukt kul och så på pricken vass och så jättebra och ändå känns hon liksom helt…vanlig. Och jag vet att det låter tråkigt men hon behövs verkligen! Hon behövs för vi är många som nickar igenkännande åt hennes skämt och skrattar med henne.

.

.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: SEPTEMBER (1987)

Woody Allen har en självklar plats i det här temat, precis som i så många andra. Hans filmer kan man liksom inte låta passera obemärkta eller osedda, dom är alldeles för givande för det – och för mysiga. September var den enda av hans 80-talsfilmer som jag inte redan hade sett, alltså fick det bli den.

Men….. Hon måste ju vara i klimakteriet sedan länge!

Precis så tänker jag när Mia Farrows rollfigur Lane säger att hon önskar sig ett barn. Jag är tvungen att pausa filmen för att kolla upp hur gammal hon faktiskt är när hon spelar in filmen. Min första tanke (att hon är över 50) slår plötsligt över och jag tänker att hon kanske bara är 25? Det visar sig att hon är 42. Lika gammal som jag. Jag låter filmen vara pausad ett tag, måste dricka en kopp kaffe och smälta informationen.

Det känns som att det finns en anledning att jag inte sett September förrän nu och den anledningen stavas beige. Rollistan är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer) och historien är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer). Elaine Stritch, Denholm Elliott, Jack Warden och Sam Waterston känns inte jätteintressanta även om Elaine Stritch fått en liten revival på sistone genom att 1. bli omtalad i Alex & Sigges pod och 2. dö.

I mina ögon är det är Dianne Wiest som är stjärnan i filmen med Mia Farrow på silverplats och den duon räcker långt i en Woody Allen-film. Dom två plus en alldeles fantastisk scen mellan Stephanie (Wiest) och Peter (Sam Waterston) när dom pratar och har ryggarna mot kameran gör att hur beige filmen än är så är den fullt godkänd. Ibland behövs det inget mer än en handfull vuxna inslängda i ett hus för att det ska bli dramatik. Big Brother The Woody Allen Way alltså.

Det här är dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är det dags för mitt favoritfilmår 1988 och omtittar av tre riktiga klassiker.