Etikett: serietidningsaction

Publicerat

THE WOLVERINE

Vad är en RIKTIGT bra film?

Är det en film som får en att försvinna från allt vad vardag heter och omfamnar en in i annorlunda världar? Är det en film som sitter kvar i magen antingen en klump eller som Pommac-bubbel långt efter att den är slut? Är det en film som får en att tänka i nya banor? Ja, ja och ja skulle jag säga men jag skulle även vilja lägga till en sak. En RIKTIGT bra film är en film som trots störande moment fortfarande är en RIKTIGT bra film.

Hade The Wolverine varit dålig film hade jag och sonen lämnat salongen på Heron City igår eftermiddag och jag hade inte gett mig förrän jag fått pengarna tillbaka. Det var fullkomliga jubelidioter i biosalongen, ett evigt klafsande och tuggande på baconchips från en hel familj till höger (där pappan var absolut värst!), två timmars trummande på ett snusdoselock till höger, fyra snubbar som pratar högt om sånt som när Adam Sandler gör detsamma kategoriseras som sexistiskt-rasistiskt-plumpa skämt. När dom tystnar tar dom upp telefonerna för att svara när det ringer/messar/kollar Facebook. Lägg till detta en kille som sitter bredvid mig som äter Ben&Jerry med sked, en sked som han envisas med att dra längs tänderna vid varje tugga. Mitt i detta sammelsurium ska man alltså försöka få valuta för dom 230 kronor som två biobiljetter kostar om man väljer att se filmen i 2D. Hade jag betalt 290 för filmen i 3D hade det känts ännu surare – både 3D och folk helt utan hyfs i salongen -men hade jag valt 3D hade jag å andra sidan aldrig någonsin åkt till Heron.

Jag hatar Filmstaden Heron City av hela mitt hjärta och hela min själ och ja, jag vet att hata är ett starkt ord men jag har inget bättre att trolla fram i nuläget. Jag är bara så förbannad på hela stället, på att biopubliken som letar sig dit gång på gång på gång bevisar att dom saknar både respekt, sunt förnuft och simpel hyfs. Biosalongen är inte era vardagsrum, idioter! Jag skiter i hur ni beter er hemma men när ni är bland folk är det inte enbart runt era uppenbarelser jorden snurrar. Jag vill inte ha skitiga strumpor i nacken, jag vill inte att nån bakom mig sitter och sparkar på ryggstödet fem, tio, tjugo, trettio gånger och jag vill inte få fuck-you-fingret av en förälder när jag ber dess sparkande barn att sluta. Jag vill inte få svaret ”Jag sitter var jag vill” när jag säger åt en 20-årig kille att han sitter på min plats eller när jag lugnt ber samma kille att sluta trumma på plastlocket en timme in i filmen så tittar han bara på mig och fortsätter trumma. Jag vill inte bli behandlad som en lägre stående människa när det enda jag vill är att titta på en film jag betalat för att få se.

Efter visningen av The Wolverine igår gick jag fram till en biografpersonal och frågade hur mycket en biobesökare ska behöva stå ut med vad gäller störande moment från resten av publiken och hans svar var att jag skulle ha gått ut och bett personal om hjälp. ”Och sen då? sa jag, när personalen varit inne och bett vederbörande skärpa sig och sedan vänder sig om och går. Det tar tio sekunder sen är det ett jävla liv igen”. ”Då ska du gå ut igen och säga till, då får vi tillkalla vakter”, svarar han. ”Hur mycket av filmen har jag missat då tror du? Hur mycket av filmupplevelsen är förstörd? När går det att reklamera visningen och få pengarna tillbaka? Det är inte direkt det här jag betalat för.” Han var förstående och han pratade om policy, om att det aldrig går att få pengarna tillbaka när filmen väl är slut men det var inte heller min poäng, min poäng var att jag inte vill ha pengarna tillbaka. Jag vill gå till en biograf och jag vill veta att jag kommer att få se filmen jag betalat för tillsammans med människor som vill detsamma, inte människor som är där för att – som det känns – enbart förstöra för andra.

Det blev en lång utläggning men det faktum att filmen var RIKTIGT bra trots dessa irritationsmoment är intressant tycker jag. Undrar vad jag tyckt om filmen om jag sett den under mer ”normala” förhållanden?

Vad är det som gör The Wolverine så bra? Hugh Jackman naturligtvis. Han gör Wolverine så mänsklig. Han är skitig, han har ont, är ledsen, rädd och arg och han tar – precis som Hulken – aldrig i mer än nöden kräver. Han är snäll mot dom snälla, elak mot dom elaka och har inget tålamod med idioter. Det är en bra skriven och sammanhållen historia, det är en strålande häftig och färgglad sidekick i Yokio (Rila Fukushima) och actionscenerna är inte bara påkostade, dom är kreativa. Hela filmen är dessutom i total avsaknad av våp och det känns som en frisk bris i sommarvärmen.

Regissören James Mangold har lyckats finfint med den här filmen och jag vet faktiskt inte varför jag är förvånad. Han står ändå bakom två riktiga höjdarfilmer: Walk the line och Copland. Hans nästa film kommer 2014 och är en remake av Fred Astaire-filmen Three Little Words (1950), den här gången med Reese Witherspoon i den kvinnliga huvudrollen. Fram tills dess kommer jag se om The Wolverine några gånger, det är ett som är säkert, lika säkert som att jag kommer hålla mig långt borta från Heron City.

Publicerat

MAN OF STEEL

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.”

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]
Publicerat

The Green Lantern

För att vara en person som normalt sett är otroligt road av serietidningshjältar så är jag – och var jag – märkligt ointresserad av The Green Lantern.

Om det beror på att trailern mest såg ut som ett TV-spel, om Ryan Reynolds inte är man nog att varken öka min puls eller få mina ögonlock att stå givakt eller om den där gröna filuren helt enkelt inte är kul nog det vet jag inte, jag vet bara att filmen var uuungefär så tråkig som jag misstänkte innan.

Filmen handlar om Hal (Reynolds), en grön ring, planeter och figurer med konstiga namn och inte nånstans bryr jag mig det allra minsta vare sig om hur det går för dom snälla, hur dumma dom dumma egentligen är eller nåt alls faktiskt. Effekterna får inte ens en treåring att sätta popcorn i halsen och Reynolds verkar göra sitt allra bästa för att hålla sig i B-minus-skådis-laget, även om jag tror att han skulle kunna höja sig ett snäpp ganska enkelt.

Känner att det är E-N-O-U-G-H såhär. Den här filmen har redan snott för många minuter av mitt liv. Jag sätter punkt. Sådär bara. Tjoff. Poff.

Publicerat

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”

Publicerat

THE DARK KNIGHT

Det började med Michael Keaton som Batman i två serietidningsgrafiska filmer av Tim Burton. Sen tog Val Kilmer på sig masken i spektaklet Batman Forever och efter det var det George Clooneys tur i det skrattretande ”gaydramat” Batman&Robin.

Sen fick Christian Nolan dirigentpinnen, handplockade Christian Bale rollen som Batman och lyckades få hela serietidningskänslan försvann i Batman Begins. Jag tycker verkligen extremt illa om Batman Begins.

När Nolan och Bale sen skulle göra en uppföljare fick jag nästan kväljningar. Kroppen skrek NEEEEEEJ och jag kände bara att det här var en film jag gärna kunde hoppa över. Heath Ledger fick rollen som Jokern och såg ball ut på bild men vadå? Vem skulle inte se ball ut i den sminkningen?

Sen dog Heath Ledger, alldeles för ung och alldeles för onödigt och filmen fick en hausse av Guds nåde. ALLA pratade om The dark knight och ALLA älskade den, den fick oscarsnomineringar jag inte fattade ett skit av och härhemma satt jag med en djup skeptisk rynka mellan ögonen.

Men…jag kunde inte hålla mig längre. Jag såg den och jag satt blixtstilla i soffan, jag blinkade inte på 152 minuter.
The dark knight är en sjukt bra film! Sjuuukt bra!
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Christian Bale men han funkar som Batman, sina vassa tänder till trots. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin roll som Jokern, ett pris han med hundra procents säkerhet fått även om han inte dött. Den rollprestationen är omänskligt bra! Han ger en mänsklighet till ett fullblodsmonster – gör om det om du kan.

The dark knight har mer serietidningsestetik än Batman Begins och det tackar och niger jag allra ödmjukast för. Jag får 300 i puls från första sekunden och när filmen är slut vill jag bara se den igen. Och igen.

Det retar mig att Heath Ledger är död men det glädjer mig att han hann göra detta mästerverk innan han reste vidare.

Publicerat

IRON MAN

I min värld har Robert Downey JR, Matthew Broderick och Colin Farrell alltid varit stöpta i samma skådespelarform. Egentligen skulle dom kunna vara tre delar av samma snubbe.

Dom är lagom bra, har utseenden som inte retar upp nån och verkar vara en uddlös blandning av normalsvennar och normaldrogare (ja, kanske inte Broderick då, men har man varit ihop med Sarah Jessica Parker i hundra år kanske han skulle behöva äta lite knark för att bli som folk). För mig är dom alla tre totalt likgiltiga egentligen, mest bara tråkiga med jättestort t.

I min värld är MARVEL-filmer bland det mest pulshöjande som finns. Jag älskar serietidningshjältar och fantastifulla färgglada filmer och självklart blev jag lite pirrig i magen när jag såg att Iron man skulle bli film. Sen såg jag trailern och då slocknade all form av förväntning.

Tråkige Robert Downey JR som Iron man? What? Kan det verkligen bli bra? Det kändes som riktig kalkonvarning i mina öron och jag struntade i att se filmen på bio. Men idag, när sonen legat i vinterkräksjukan i två dygn, behövdes en film som både han och jag kunde tänka oss att se och som inte var animerad och/eller svenskdubbad.

Iron man handlar om affärsmannen och vapendesignern Tony Stark som åker till Afghanistan för att visa upp sitt nyaste vapen, nån form av superhäftig och extremt kraftfull missil men blir attackerad, beskjuten och fängslad och han får in en massa granatsplitter i bröstkorgen som inte går att ta bort och han får hjälp av en annan fånge att bygga nån sorts elektromagnet runt hjärtat som drivs av ett bilbatteri och….jadajadajada.

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga.

Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!!
Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?