Etikett: Seth Barrish

Publicerat

MISTRESS AMERICA

Månadens filmspanarfilm blev nog faktiskt så bra som det var praktiskt möjligt denna supermediokra premiärhelg.

Cecilia dammsög bioutbudet och lyckades hitta en film jag knappt visste fanns: Noah Baumbachs nyaste film Mistress America. Ännu en dialogdriven hipsterrulle alltså från snubben som gett oss While we´re young, Frances Ha, Margot at the wedding, The squid and the whale och Greenberg. Baumbach har även tagit rygg på regissörskollegorna Rob Zombie och Eli Roth och använder sig av sin bättre hälft som skådespelare i sina filmer, dock måste jag säga att Baumbach har den mest begåvade i denna trio. Greta Gerwig är svår att ogilla även om hennes rollfigur Brooke är en kvinna jag själv inte riktigt tycker om. Jag hade samma ”problem” med Frances Ha. Heja Greta men nääääääh för Frances.

Mistress America handlar egentligen mest om Tracy (Lola Kirke) som precis börjat på collage med allt vad det innebär av att inte ha hittat sin plats i livet, avsaknad av vänner, flytt från förälder och ett allmänt kaos i huvudet. Hon är ensam i New York och får telefonnumret till en lite äldre tjej vid namn Brooke av sin mamma som på Thanksgiving ska gifta sig med en man och denna Brooke är mannens dotter. Tracy och Brooke kommer alltså bli ”systrar”.

Tracy får ett ryck och ringer upp Brooke och det blir början på en ”vänskap” som jag tror man kan analysera in i mikroskopiska beståndsdelar om man skulle vilja. Jag väljer dock att inte göra det. Jag tycker helt enkelt inte att det behövs. Jag hade en trevlig stund i biosalongen framför en trevlig film som började, sågs, slutade och glömdes bort och det räcker för mig.

Jämför jag Mistress America med Frances Ha så tycker jag denna film är bättre och det tycker jag på grund av Tracy (som är betydligt skönare att umgås mycket med än Frances), på grund av humorn (den svartsjuka flickvännen – på pricken!!) och givetvis på grund av en av mina musikaliska favoritlåtar som har en stor plats i soundtracket: Souvenir med OMD.

.

.

.

Jag såg filmen tillsammans med filmspanargänget och här är deras tankar om den:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Publicerat

MARGOT AT THE WEDDING

Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.

Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.

Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.

Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.

Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!