Etikett: sex

Publicerat

FILMÅRET 1989

 

1989. Året efter världens bästa filmår. Vad kan det ha haft att bjuda oss filmgalningar på? Jodu, en hel del faktiskt!

Jag kan konstatera att väldans många filmer på listan har med vatten att göra, att det KAN vara som så att minnet spelar mig ett spratt ibland OCH att det var kantboll på en dagens-dubbel för Sylvester Stallone.

Förutom just vattnet finns det ingen röd tråd bland mina favoritfilmer för året, det är komedi, ångestdrypande drama, action, tecknat och drama.  Lite av varje alltså.

10. Sex, lögner och videoband
(Sex, lies and videotape – Regi:  Steven Soderbergh)

Här misstänker jag att minnet kan spela mig ett spratt för jag har inte sett om filmen på jättejättelänge. Dock minns jag den som superbra (den fick en 5:a i min filmbok) MEN jag kan inte svära på att jag skulle tycka det fortfarande. Så det blir en tiondeplats med en brasklapp för nedflyttning för James Spader och kompani.

.

.

9. Värsta gänget
(Major League – Regi: David Ward)

En baseballkomedi är aldrig fel och speciellt inte när den är så kalaskul som denna. Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen, Rene Russo och Wesley Snipes levererar!

.

.

8. Tid för hämnd
(Licence to kill – Regi: John Glen)

Jag tycker det här är en av dom bästa Bond-filmerna och definitivt en av dom allra bästa Bond-brudarna! Carey Lowell som Pam Bouvier är en riktigt kavat pingla och Timothy Dalton gör inte bort sig som 007. En action-Bond som inte skäms för sig, inte det minsta.

.

.

7. S/Y Glädjen
(Regi: Göran du Rées)

Här är ännu ett bevis för att det kanske inte alltid är filmerna med högst betyg som hamnar på topplistan för året. S/Y Glädjen är en medel-trea, en habil film, sevärd på alla sätt men det som gör att den hamnar på listan är att den stannar kvar i magen. Den är jättejobbig att se – på ett bra sätt.

.

.

6. Tango & Cash
(Regi: Andrei Konchalovsky)

Den här filmen stannar kvar i magen av helt andra anledningar än segelfilmen ovan. Den här filmen är as-charmig, den är urtypen av en actionkomedi från 80-talet och Stallone såg ut som en vuxen Harry Potter långt innan Harry var så mycket som en magisk tanke i J.K Rowlings huvud. Daniel Radcliffe föddes dock detta år. Katshing!

.

.

5. Lugnt vatten
(Dead calm – Regi: Phillip Noyce)

När jag såg Lugnt vatten på bio trodde jag hjärtat skulle stanna. Den var så sjuuuukt spännande – tyckte jag då. Jag blir kanske inte riktigt lika ”berörd” när jag ser den nuförtiden men det är fortfarande en mycket bra thriller. Nicole Kidman var ung och hade fortfarande sina fina lockar kvar, Sam Neill var en redig man att sukta efter och Billy Zane var…..inte så sane.

.

.

4. Den lilla sjöjungfrun
(The little mermaid – Regi: Ron Clements och John Musker)

När jag köpte Den lilla sjöjungfrun på VHS blev jag ifrågasatt av mina kompisar om jag var riktigt klok. ”Varför köper du en barnfilm??” frågade dom och jag fattade faktiskt inte frågan. Vadå barnfilm? Jag tror dock att frågan var nån form av katalysator för det var Lilla sjöjungfrun som fick mig att börja samla på Disneyfilmer, vilket inte var särskilt varken svårt eller dyrt på den tiden eftersom det bara kom en per år.

.

.

3. Avgrunden
(The Abyss – Regi: James Cameron)

Undervattensfilmer….smaka på ordet. Visst är det nån alldeles speciellt? Vad är det som finns långt därnere i det stora blå? Läbbigt är det tycker jag, jag är rädd för vatten och får egentligen klaustro av att se filmer som denna men äsch, ibland får man sitta med en syrgastub i soffan och liksom bara härda ut – och pysa.

.

.

2. När Harry träffade Sally
(When Harry met Sally – Regi: Rob Reiner)

Romantiskt, charmigt, tragiskt, sorgligt, roligt, mysigt. Jag skulle kunna drista mig till att säga att denna romcom faktiskt har precis ALLT man kan önska sig.

.

.

1. Döda poeters sällskap
(Dead Poets Society – Regi: Peter Weir)

Filmer som omformar mitt eget väsen, såna filmer växer inte på träd. Döda poeters sällskap är en sån film för mig. Att se den på bio när jag gick på sluttampen på gymnasiet var alldeles himlastormande. Otroligt känslosamt. Jag fattade liksom grejer. Jag vågade ifrågasätta. Jag såg på livet och världen med nya ögon. En väldigt ohotad etta på min lista!
(Recensionen jag länkat till här ovan är skriven av mig men den är publicerad på Sofias blogg när hon hade skoltema)

.

 

Bubblare: Resan till Melonia,  Länge leve Bernie, Bind mig älska mig, Sea of love, Född den fjärde juli och Lock up.

Här kommer fler topplistor från toppbloggare:
Jojjenito
Filmmedia
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Absurd Cinema
Flmr

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: ORGIER

OJSAN kan vara rimligt att tänka när temat orgier kom på tal. TJOHEJSAN är ett annat bra ord i sammanhanget. VADFANGÖRMANNURÅ dök först upp i mitt huvud följt av en snabbspolning i hjärnan efter filmer som kan passa in i en orgie-lista. Jag har ju redan skrivit om Nymphomaniac,  Salo, Brakfesten och Caligula.

Sen kom det.

Ordet.

Det magiska.

Det var som om blinkande neonbokstäver lyste upp en nattsvart men stjärnlös storstadshimmel.

 

Det är klart jag ska skriva om den filmen. Jag har recenserat så många konstiga filmer, obskyra, äckliga, vidriga, hemska så nu är det dags att ta ännu ett kliv ut på kvicksandsmyren, sjunka ner lite klädsamt till knäna och skriva om en riktig svensk klassiker.

Neeeej det är inte nån vanlig mosbricka med räksallad och Pucko jag pratar om, det är heller inte min jobbkollegas favoritlunch ”död mans hand” (fem kokta korvar i en tunnbrödsrulle), nu snackar vi en helt annan typ av korv. Nu snackar vi falu-fucking-korv.

På utrikiska heter filmen Come blow the horn. På svenska heter den Fäbodjäntan.

 

 

I maj 1978 kom ett filmteam till Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna. Det skulle spelas in en ”kulturfilm” var det sagt, det var i alla fall vad filmarna sa till byns invånare för att få låna några av dom gamla gårdarna för inspelningen. Dom där vita lögnerna är inte så dumma att ta till ibland.

Den amerikanska och galet produktiva porrfilmsregissören Joseph W Sarno regisserade och skrev manus till Fäbodjäntan (under namnet Lawrence Henning) efter att ha kärat ner sig i Sverige i allmänhet och Dalarna i synnerhet. Han ville ha med allt det genuint svenska: gärdesgårdar, getter, bonniga män i bonniga jobbkläder, vackra vyer över landskapet, pittoreska inspelningsplatser och  – såklart – blonda svinkåta lantlollor. Det går inte att säga annat än att han lyckades med det han företog sig – han lyckades med alltihop.

Filmen handlar om Monika som hittar en gammal vikingalur och när hon blåser i den blir byns kvinnor alldeles till sig av otyglad sexlust. Tänk dig något överljudsaktigt, typ en hundvisselpipa eller nåt fast det är ett uppkåtningsinstrument, ja, typ. Rätt kreativt ändå om nån frågar mig.

Hur som helst så blir kvinnorna alldeles till sig av det där hornljudet och finns det inte en karl i närheten använder sig tjejerna av devisen ”själv är bäste dräng”, eller ja, en variant av den i alla fall (själv är bästa piga?). Den mest kända scenen som passar in i denna devis är när en av kvinnorna helt oförhappandes tar fram en falukorv ur kylen och får för sig att förlusta sig med den. Kreativt det med kan man tycka. Och kanske lite äckligt. Det är nämligen ingen vanlig falukorvsring det här, den är nån dryg meter, ser fan helt grotesk ut. Men Joseph W Sarno har en hel del att tacka hjärncellen som kom på den där falukorvsgrejen, utan den scenen hade filmen knappast blivit den snackis den blev – och fortfarande är.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt vet hur man ska betygssätta en film som denna. Jag antar att den är helt okej i sin genre eftersom det fortfarande pratas om den, nån form av klassikerstämpel får man nog trycka dit på fodralet. Om jag tycker den är ”bra”? Nej, inte så värst. Om jag ser den som en ”kulturfilm”? Hahaahahaaaaa, jag skrattar i byxan. Vad är den då? Det är en porrfilm som är underhållande i sina stunder men kanske inte av den anledning en porrfilm borde vara. Men det mest intressanta är att ett filmspanartema återigen sprängt min comfort zone och denna gång fått mig att recensera en p-rulle på bloggen. Jösses. Var ska detta sluta?

Här kan du lyssna på en P4-dokumentär om filminspelningen.

Det ska bli grymt spännande att se vad mina filmspanarkompisar skrivit om. Orgier, haha, blir det Korv Stroganoff i hela bloggosfären idag eller vad kan det bli? Klicka dig vidare och kolla vettja.

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Filmitch

Flmr

Absurd Cinema

Publicerat

PERFECT MOTHERS

Ibland undrar jag hur Kevin Walker, Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Anton Ewald och Danny Saucedo ser på saken. Saken? Ja, saken som stavas medelålders-kvinnor-som-skulle-kunna-vara-deras-mammor som står med tungan hängandes vid naveln och lämnar snigelspår vid blotta åsynen av dessa lammköttspojkar. Är det lite charmigt? Är det lite äckligt? Är det lite likgiltigt? Är det lite gummslemvarning?

Jag tycker själv att fenomenet är ganska intressant, speciellt eftersom det finns så många kvinnor som skulle kasta Ittalavaser i väggen om deras män gjorde samma sak med tjugo-tjugofem-trettio år yngre tjejer. Men på nåt sätt ses det inte med samma ögon, varken av kvinnorna eller när jag hör (yngre) män kommentera hela grejen. Det är milfar hit och lyllosar dit och åldersskillnaderna suddas ut på ett sätt som jag inte tror att nittonåriga tjejer i samma situation skulle känna om dom hade 45-åriga småbarnspappor med halvbånge i byxan efter sig. Men det är bara mina tankar om saken.

I Perfect mothers (alternativ titel: Adore) får vi se manusförfattaren Christopher Hamptons syn på gummslemsfenomenet men twistat ännu ett varv.

Barndomsvännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) fick barn samtidigt och har bibehållit en supernära relation genom livet. Lils son Ian (Xavier Samuel) och Roz son Tom (James Frecheville) är bästa vänner och har nästan vuxit upp som bröder och därför blir det kanske ännu mer…. skruvat…. när Ian och Roz börjar ligga med varandra. Tom kommer på dom, blir förbannad och berättar för Lil som blir alldeles förstörd och dom löser problemet med att ligga lite dom med. Det är själva uppstarten till två passionerade förhållanden som i mångas ögon kan kännas rätt ____________ (fyll i valfritt lämpligt ord beroende på hur du ser på saken).

Anne Fontaine har regisserat en film som jag egentligen tycker är mer intressant som diskussionsunderlag än bra som film betraktad men samtidigt är det svårt att inte tycka om filmen när Naomi Watts, Robin Wright och Xavier Wright är så jäkla bra. Men visst sitter jag som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände samtidigt som jag tackar gud att jag inte heter Kevin Walker.

(Hehe. Jag sökte på filmen på Cdon. Fick en något…konstig….träff)

Publicerat

VI

Dom allra flesta vuxna människor kan säkert känna igen ett destruktivt förhållande när dom ser ett. Även om det kan vara svårt att se det när man är mitt inne i det själv så är det desto lättare att se det hos andra.

Tankar som ”vad ser dom hos varandra egentligen, dom bråkar ju hela tiden” och ”hen ser inte alls ut att må bra fast hen säger att livet är toppen” är vi nog många som tänkt om andra precis som att det går att hitta jobbiga scener ur sitt eget liv när man tittar i backspegeln. Det är den här igenkänningsfaktorn som jag tror är filmen Vi´s största tillgång.

Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är lärare och jobbar på samma skola. Utåt sett är dom som vilken man och kvinna som helst, det finns inget speciellt med nån utav dom, inget som sticker ut, inga direkta intressanta personligheter, inga extravaganta kläder eller hobbys, dom är helt enkelt som folk är mest eller som Sigge Eklund skulle ha sagt: fölk.

En okej man och en okej kvinna träffas, blir kära och flyttar ihop. Inget konstigt med det, sånt händer tusentals gånger dagligen. Det som också händer oftare än man kanske tror är att en helt okej man och en helt okej kvinna var för sig inte per automatik blir ett helt okej par. Många älskande par tar fram det bästa hos varandra men det finns också dom som tar fram det sämsta, som får den lilla otäcka Gollumen i hjärnan att väckas till liv och man vet inte varför.

På förhandsvisningen presenterade regissören Mani Maserrat själv filmen. Han beskrev den som ”en skräckfilm om relationer”. Jag håller med till viss del även om jag tycker det är ett lite klantigt epitet att lägga på en film då jag tror att det borgar för besvikelse snarare än att man bara tittar på filmen med öppna ögon. Ordet skräckfilm ger (i alla fall mig) associationer till blod, klafs och ond bråd the-Hollywood-way-död och Vi är ingen sådan film. Vi är en film som med små och enkla medel visar hur ord och enkla handlingar kan vara helt förödande för en relation.

Men vad gäller Mani Maserrat så tror att han får kolla att passet är aktuellt och preppa en necessär för det kan bli åka av nu. Jag tror nämligen att Maserrat, Skarsgård, Åström och Vi kommer att göra uppmärksammade nedslag på många filmfestivaler världen över och jag tror att Vi blir för 2013 vad Äta sova dö var för 2012: en brutalt naken skildring av en verklighet många känner igen sig i. Att jag själv känslomässigt inte överrumplades av varken Äta sova dö eller Vi är en annan femma.

Vi är en osedvanligt närgången och naken film som kommer att kännas ”genuint svensk” i mångas ögon. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Jag är nyfiken gul från 1967 med en naken Lena Nyman och en naken Börje Ahlstedt i huvurollerna. Här är det en naken – och modig – Gustaf Skarsgård och en naken – och modig – Anna Åström som visar varenda millimeter av sina kroppar på bioduken och jag tror precis som Maserrat att publiken kommer delas i två läger, dom som verkligen gillar filmen och dom som verkligen inte gör det. Den är inte helt enkel att ta till sig och att dialogen bitvis haltar förvånar nog ingen som är van att se svensk film men det är ett fint hantverk och utomordentligt skådespeleri. Med beröm godkänt!

Jag såg filmen med Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den-Johan. Klicka på namnen för att läsa deras tankar om filmen. Vill du se en intervju med Gustaf Skarsgård där han pratar om filmen så kan du klicka här (intervjun startar 4.46 in i programmet).

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

Publicerat

KLIPP

Maja Milos har både skrivit och regisserat filmen om tonårsflickan Jasna (Isidora Simijonovic) som försöker hantera vardagen i Belgrad. Hon, liksom hennes jämnåriga, lever genom sina mobiltelefoner och handlar det inte om att som tjej dansa sexigt i underkläder och samtidigt bli filmad så handlar det om att som kille filma när han blir avsugen på en skoltoalett.

Tjejerna utmanar, tjejerna utnyttjas, killarna kan inte anklagas för att vara könlösa men väl ansiktslösa. Jasna pendlar mellan livet på skolbänken med den snorige läraren från Cro Magnon-tiden vid katedern, tjejkompisarna som drömmer om Louis Vitton-väskor men som får nöja sig med bling-bling-krims-krams, Djordje (Vukasin Jasnic) – killen med den ”snygga vita kuken och ollonet som ser ut som en karamell” och hemmet med en döende pappa och en mamma som nånstans sörjer honom fast han inte dött än.

Klipp har nominerats och fått priser på filmfestivaler världen över och på många sätt känns den som urtypen av en festivalfilm, i alla fall tycker jag det. Det känns som en serbisk variant av Äta Sova Dö, men med mer kön i närbild och betydligt mer knulla. Eller Fucking Åmål med Lilja 4-ever som både topping och strössel om man så vill.

Som ungdomsbetraktelse är Klipp lika utmanande som A Serbian Film var som skräckfilm. Det är en hel del sperma och spyor, det är mycket naket och det kan inte ha varit en lätt roll att spela för Isidora Simijonovic, hon har verkligen vänt ut och in på både kropp och själ. Det som förvånar mig är att jag inte får en större klump i magen av filmen. Jag brukar må jättedåligt av berättelser som denna, om tjejer som inte förstår sitt eget värde och som låter sig utnyttjas i ett syfte ingen annan än dom själva kan förstå. Jag vet inte varför jag inte gör det nu. Klipp är på inga vis en lätt film att se, många kan nog ta illa vid sig och kanske hellre vilja blunda för hur ungdomskulturen i viss mån ser ut idag men jag tror inte på skygglappar, såna har aldrig gjort någon människa klokare.

Bekräftelse, kärlek, viljan att bli sedd, allt detta är så allmängiltigt att jag inte kan säga att filmen är ”typisk serbisk” för det är den inte. Klipp hade kunnat vara en svensk film även om jag tvivlar på att ett manus som detta skulle släppas igenom, kunna finansieras och bli verklighet här.

Det här är ingen film jag kommer se igen och den behöver inte stå och samla damm i hyllan, det är bättre den kommer till användning. Så har du en filmblogg och känner för att se och recensera Klipp? Skicka ett mejl till fiffi@fiffisfilmtajm.se så skickar jag filmen vidare till dig.

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

Publicerat

BAISE-MOI

Kvinnor som hämnas på män på mäns vis finns det ganska många exempel på i filmvärlden. Det går att göra det på det tänkvärda hollywoodsättet som i Thelma & Louise, det går att göra det a la skräckfilm som i I spit on your grave och det går att göra på det grafiskt våldsamma porrfilmssättet a la Baise-moi för att visa på tre väldigt olika varianter på samma tema.

Själva kärnan i denna typ av film är kvinnor som blir utsatta för dåliga mäns allra sämsta sidor, för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och att all skit till slut står dom upp i halsen, dom får nog och utkräver hämnd.

I Baise-moi är det Manu (RaffaëLa Anderson) och Nadine (Karen Bach) som fått så jävla nog på män som grupp, på deras aggressiva humör och att dom vägrar sluta använda sina erigerade penisar som vapen. Jag skriver dom för här handlar det verkligen inte om en eller två specifika män som gjort dom illa, här handlar det om män i flock. Alla män i filmen är grisar och då menar jag verkligen a l l a. När dom väl drar igång sin sexuellt våldsamma hämndbärsärkargång så går ingen säker.

”Arthouse porn movie shocks even the French”, det är ett citat om filmen från en engelsk journalist och det är dagens sanning. Den här filmen chockade Frankrike rätt hårt när den kom och även övriga delar av världen ska tilläggas. Med riktiga porrskådisar i många av rollerna, autentiska sexscener, närbilder som hade platsat i vilken dyngrulle som helst är Baise-moi ingen enkel film att se med objektiva ögon. Det är lätt att vifta bort den som hyperprovocerande trams eller smutsig konstporr men jag ser den inte så. Jag tror jag förstår vad Virginie Despentes vill påvisa med sitt manus och tillsammans med Coralie Trinh Thi har dom regisserat något som skulle kunna vara en feministisk maktfantasi. Kan dom kan vi, liksom.

Baise-moi är ingen vacker film. Det är en film som luktar runkbulle, blodplättar och återanvända kondomer. Jag fattar från sekund ett att det här är ingen film som bjussar på lullilull och lyckliga slut, det här är rullskridskor rätt ner i rännstenen och sen fortsätter det käpprätt åt helvete. Jag vet inte om det här är en film gjord som tändvätska för redan manshatande kvinnor eller om det är en film som ska locka män att titta och sen kanske få sig en tankeställare. Kanske är det både och? Som sagt, jag vet inte.

Jag personligen brukar gå igång på alla cylindrar åt orättvisor och kvinnor i underläge men här gör jag inte det och jag tror det beror på att tjejerna inte beter sig som uppenbara offer. Jag kan lugna ner mig, jag vet att dom klarar sig, att dom har en grundstyrka och en jävlar-anamma som man inte alltid ser kvinnor ha. Detta anti-offer-tänk gör att kvinnorna känns ganska trovärdiga om än inte speciellt vanliga. Filmens sista minutrar är riktigt bra, alltså RIKTIGT BRA och det är dom scenerna som sitter kvar i min skalle såhär några dagar efteråt. Däremot är det ingen film jag kommer se igen, av många anledningar.

Publicerat

LIGG MED MIG

Alma (Helene Bergsholm) är hormonstinn, uttråkad, tonåring och kåt, en rätt vanlig kombination för både tjejer och killar i den åldern. Hennes liv kretsar kring skolan (där hon dagdrömmer om sex) och onani (med eller utan extra krydda av en telefonsexlinje) och däremellan fantasier om Arthur, den jämngamla killen som hon vill ligga med.

När mamman får telefonräkningen och fattar vad dottern pysslar med på dagarna blir Alma tvingad att börja jobba extra i kassan i byns lokala matbutik för hon ska banne mig vara med och betala kalaset. Jobbet suger men Alma får åtminstone lite nya fantasier att brottas med, som att bli förförd av sin mycket äldre chef till exempel.

På en fest råkar hon ut för något knasigt. Arthur trycker sin ”pikk” mot hennes lår och när Alma berättar det för sina kompisar sprider det sig som en löpeld och Alma blir mobbad och utfryst i skolan. Varför då kan man tycka? Jag vet inte faktiskt, jag förstår inte. Det känns väldigt 1800-tal att en tjej blir  offer för skvaller och förtal bara för att en kille väljer att trycka sin snorre mot hennes påklädda ben.

Det känns rätt fräscht med en sånhär film som är gjord ur ett flickperspektiv, dom växer inte på träd men att jämföra den med Fucking Åmål tycker jag är fel. Det enda som förenar dessa två filmer är att det är tonårsflickor i fokus och att det utspelar sig i ett litet halvdött samhälle (Åmål eller Skoddeheimen, det kvittar lika), så mycket mer är det inte om man ser till handlingen. Ser man till det mer musikaliska så gör Broder Daniel mer för soundtracket i Fucking Åmål än vad Kings of convenience gör för Ligg med mig men jag som högaktar Kings of convenience är nöjd och glad ändå.

Som helhet tycker jag Ligg med mig är en viktig film och ungdomarna agerar på ett sätt som inte ger mig skämskuddepanik alltför många gånger. Några, ja, men inga som ger bestående men.

Publicerat

SLEEPING BEAUTY

Lucy är en ung och vacker kvinna som verkar gilla att experimentera sexuellt. Det hon gör gör hon inte för någon annans skull än sin egen och det gör att hon inte på något sätt kan ses som ett offer i sammanhanget.

Hon har jobb och bor inneboende hos ett par i en lägenhet. Det känns inte som att hon egentligen är i behov av mer pengar än hon har men ändå svarar hon på en suspekt liten annons i en tidning. Jobbet innebär att hon lättklädd ska servera vid fina middagar, inget mer än det. Inget sexuellt, bara lite show-off och för det får hon 250 dollar i timmen. Lucy tackar ja.

Första middagen går bra. Hon serverar dryck i vita underkläder till en samling äldre och välbärgade män (och en kvinna, kors i taket!) och dom andra kvinnorna i personalen (dom som inte enbart serverar?) har svarta underkläder och visar brösten. Middagsscenen med den efterföljande avecen får mig osökt att tänka på kaffeflickor och vår svenska kung vilket gör mig svagt illamående.

Snart blir Lucy erbjuden en ”befordran”: att bli sövd och under den sovande tiden bli föremål för äldre mäns sexuella njutning men med den lilla klausulen att penetration är förbjuden. Hon tackar ja.

Samtidigt har Lucy ett ”förhållande” med Birdman, en glåmig man med välfylld bokhylla och bäddsoffa som tynar bort i någon dödlig sjukdom som skulle kunna vara AIDS. Dom dricker lite sprit, tittar på TV och sover ihop men det verkar inte vara mer än så, förhållandet är mer känslomässigt än fysiskt. Jag blir inte riktigt klok på relationen, kanske är dom bara vänner, jag vet faktiskt inte och jag vet heller inte om det spelar någon roll.

Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen och när jag läser hans recension slås jag av skillnaden i hur vi ser på filmen. Fripp skriver: ”…för övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm” och för mig känns det precis tvärtom. Filmen är fantastiskt vacker. Kulörtonerna går i varandra på ett sätt som för mig är allt annat än obearbetat, det känns minutiöst planerat, scenografen är toksäker på sitt jobb och inte i en enda scen kan jag hitta ett ”fel”, en färg, en pryl, en antydan till något som stör bilden. Jag fastnar för filmen alldeles med detsamma och även om historien inte berör mig så gör filmen det. Den är som ett rörligt konstverk, magnifikt och ofattbart på en och samma gång och jag upplever filmen mer än ser på den.

Emily Browning är jättebra som Lucy. Hon är precis perfekt oförstörd och blek och svag och stark samtidigt. Dom tafsande gubbsen är gamla, trasiga och bittra och väldigt väldigt svåra att hitta någon som helst sympati för.

För den som tror att Sleeping Beauty har det minsta med Disney´s Törnrosa-version att göra (att det är samma typ av tolkning som Red Riding Hood var av Rödluvan) så är det felfelfel. Att ha den villfarelsen innan man ser filmen kan bli väldigt tokig då detta inte nånstans är en film för barn, eller unga tonåringar för den delen.

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.