Etikett: Shailene Woodley

Publicerat

ADRIFT

Jag hade inte tänkt se den här filmen men när Steffo pratade om den i podden och beskrev den som en based-on-a-true-story-film kände jag att jag blev lite mer intresserad. När han dessutom klämde till med att det finns en ”twist” i filmen och att jag absolut inte ska googla denna verkliga kvinnas namn INNAN jag ser filmen var det som att det samlades blinkande neonbokstäver under ögonlocken. ”KANNIBAL” stod det, blinkande i rött. Tänk om det var en SÅN twist, en Alive-twist?!? Klart hon behöver KÄK!

Min fantasi är ibland lite för all over the place och detta var en sådan gång. Filmen var trots detta sevärd och Shailene Woodley visar återigen vilken väldigt bra skådespelare hon är. Sam Claflin, kanske inte so much. Han känns som Ullaredsversionen av Jamie Dornan och nej, det är ingen komplimang.

Den isländske regissören Baltasar Kormákur är stabil som vanligt. Jag gillar honom. Han är duktig på sitt jobb.

Publicerat

SNOWDEN

När fredagsintressen krockar och dottern har bjudit hem femton vänner i tron att mamman och brodern är bortresta HELA helgen måste jag som familjens överhuvud tänka kreativt. Låsa in mig på rummet och titta på Idol med hörlurar och maxvolym eller göra nåt annat, nåt mysigare?

Valet blev enkelt. Bio såklart! Jag har inte varit på bio på flera veckor och för första gången sedan 1990 valde jag film efter spelängden. Snowden vann med sina två timmar och fjorton minuter och jag lyckades få en avskild sidofåtölj i den fullsatta biosalongen och med en stor kaffe i handen kändes detta som en bra fredag trots att jag var så osugen på Snowden att jag till och med valde bort den under Malmö Filmdagar.

Men ÅTERIGEN måste jag erkänna att brist på lust kan vara den bästa kryddan när det kommer till filmtittande. Garden är nere och sinnet öppet, förväntningarna har gått och lagt sig och vad som än händer känns som ett plus.

Till att börja med hade jag hört en del om Joseph Gordon-Levitts insats som Edward Snowden, att det var svårt att se honom som Snowden, att han mest spelade sig själv och att filmen därmed inte riktigt funkade. För egen del måste jag säga WOW. Alltså, jag kan till och med säga det med finsk stavning: VAU!

Jag hade inga problem med att tänka bort Joseph Gordon-Levitts person, för mig var han Snowden till hundra procent. Med förändrad röst, med råttfärgat hår och hackerhållning kändes han otroligt lik verklighetens Snowden och det visar regissören Oliver Stone med all önskvärd tydlighet om inte förr så väl i det fenomenala slutet där filmens huvudperson glider över och blir den verkliga Edward Snowden. Då fick jag kissrysningar i hela kroppen och det berodde inte bara på en överkonsumtion av java.

Det var inte bara Joseph Gordon-Levitt jag tyckte om, jag gillade allt med filmen. Tonen, tempot, försöket att berätta en historia som är så fullskiten med komplexa termer och förkortningar någorlunda begriplig, musiken, Shailene Woodley som Snowdens flickvän, Rhys Ifans som CIA-rekryteraren Corbin O´Brian och jag blev kanske onödigt förtjust i Oliver Stones överanvändning av genomskinliga textilier (och annat) som i sinnevärlden fungerar som avskärmande element men som egentligen släpper igenom både ljus och ljud. Jag tänker främst på dom ljusgrå tunna hotellgardinerna Snowden drar för men som varken mörkar ner eller minskar risken för insyn, på dom sjögräsbruna dragväggarna i den japanska lägenheten och på Snowdens immiga glasögon när han ser ut men ändå inte.

För att summera filmen så tycker jag den är väldigt sevärd och faktiskt även tankeväckande. Tänk dig själv, skulle du kunna ge upp allt för något som är en ”god sak för världen”?

Sofia och Jojje såg filmen i Malmö.

Publicerat

THE SPECTACULAR NOW

Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?

Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.

[micropaus]

The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.

Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.

Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.

För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.

Publicerat

DIVERGENT

Meeeeeeeh. Det kunde ju ha blivit så braaaaaaa.

Så känns det både under tiden som jag tittar på Divergent och efteråt. Det finns så mycket bra med den här filmen men allt sjabblas bort. Precis allt.

Veronica Roth skrev en bok, döpte den till Divergent. Hon skrev en till, den heter Insurgent. Hon skrev en tredje, Allegiant. En trilogi, tjolahoppsan tänkte filmbolagsmagnaterna och tvättade sina flottiga ansikten med våtservetter. Det här är mums filibabba, en ny Hunger Games som kan vrida ur stålarz ur kidzens plånböcker. Och en tjej – IGEN – som huvudperson! Slurp. Dropp dropp, salta svettstänk ner på tokpolerade chefskontorsgolv med utsikt över downtown L.A.

Tris växer upp i Chigaco, ett Chicago som inte direkt ser ut som nu. Samhället är uppdelat i fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Och sen har vi Tris. Hon är divergent, hon är inte som alla andra. Det går inte att trycka in henne i en av grupperna då hon ”misslyckas” på testet och istället för att ha en given väg (som ALLA andra) måste hon själv besluta vem hon ska vara och vad hon ska bli.

Det låter sjukligt ospännande när man läser detta i text ser jag och vore det inte för att Shailene Woodley är en trevlig skådespelare att umgås med en stund så vore filmen i det närmaste otittbar. Men jag märker att jag faktiskt bryr mig om henne och att jag ibland väljer att svälja dom ENORMA helvetesgap som stavas felklipp och att jag lägger huvudet på sned när Tris hänger i en vajer och ”flyger” över halva Chicago och hennes långa hår knappt rör sig i vinden. Den missen är svårsvald. Christopher Reeves korta frippa fladdrade mer naturtroget i Superman II.

Nånstans har storyn ett embryo jag gillar, tanken är god men det blev i stort sett mest pannkaka. Eller pannkakssmet. Dåligt vispad och klumpig sådan. Shailene Woodley räddar det hela, hon och Ansel Elgort (som hennes bror) och Kate Winslet (bara för att hon alltid är bra, oavsett film). Resten av rollistan skulle kunna bytas ut med en enkel nysning, sämre än såhär kan det knappast bli.

Så fort denna trilogi är överstökad och Hunger Games-filmerna fallit i litegrann i glömska kommer det komma en ungdomsactionfilm med Woodley och Jennifer Lawrence i huvudrollerna, var så säker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men antagligen är det mest…bra.

Publicerat

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

Filmen är två timmar och sex minuter lång, jag grät i två av dem och jag började redan innan det blev sorgligt.

Jag som skriver heter Filippa, det här är min mammas blogg. Jag har sett en film min mamma inte fixar att se (säger hon) och det här är mina tankar kring The fault in our stars, som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag.

Det började rinna redan när Augustus Waters (Ansel Elgrot) kom in i bild och log, varpå jag hörde mina två vänner i biostolarna bredvid mig säga ”men förfan det är ju inte ens sorgligt än”. Jag försöker därefter förklara mig själv med att mumla fram ett ”men han är ju såååååååå fin jag döööööör” mellan hulkningarna men dem bara skrattar åt mig, ända tills dem själva och dem resterande i biosalongen börjar gråta i takt med mig. Och snora, mycket snor blev det.

The fault in our stars kan vara den finaste och sorgligaste filmen jag sett i hela mitt sjuttonåriga liv. Nej, stryk det, den ÄR den finaste och sorgligaste filmen jag någonsin sett, och antagligen den finaste jag kommer se innan jag dör. Nu kanske inte det säger dig så mycket eftersom jag är så pass ung och att jag ”inte har så mycket att jämföra med än”. Men hallååå, tänk nu efter vems dotter jag är. Precis, jag har alltså liiiite koll i alla fall.

Efter filmen satte jag och mina två vänner oss på en gul bänk intill Hötorget. Ingen av oss visste varför och det var ingenting vi hade bestämt, vi bara satte oss där. Helt tysta var vi också. Alla böjde vi våra huvuden ner i händerna, mådde illa av sorg och en av oss andades i en påse. Vi kände oss så otroligt mottagliga för all skit i världen och vi var såååå svaga.

Det finns dock dagar då jag känner mig starkast i världen. Som dag två efter min pappas död då jag begav mig till skolan och mötte alla tusen blickar som riktades mot mig sekunden efter att jag stigit in i skolkorridoren. Sen finns det dagar jag känner mig som den svagaste människan i hela universum, även om jag inte gråtit ögongloberna torra på en biograf. Dagar då jag enbart ligger i min säng, känner mig ledsen, drömmer mig bort till Ally McBeals liv i New York och trycker i mig choklad. Antalet sådana dagar är definitivt för många för att jag ska kallas stark, särskilt om man ska jämföra med huvudkaraktärerna i filmen, Augustus Waters och Hazel Grace.

Det de två besitter är mental styrka bortom alla gränser. En styrka som inte ens gör att vetenskapen om att döden väntar runt hörnet skrämmer dem tillräckligt för att ända in i sluttampen av sina liv kämpa för en kärlek som inte alls kommer få leva speciellt länge. Dem båda vet att en av dem kommer lämnas kvar inom kort, ensam, hjärtekrossad och helt knäckt och själv döende förstås. Dem vet också att dem måste säga hejdå till varandra på en kyrkogård med den ena liggandes i en kista och dem vet att dem inte har något val än att precis innan döden få sina hjärtan krossade i miljoner småbitar, småbitar som dem dessutom vet aldrig kommer hinna läka oavsett om döden väljer att komma och hämta dem nu eller sen. Dem hittade kärleken och dem levde sin oändlighet, för det var ju faktiskt så att dem älskade varandra ända till slutet, slutet var bara närmare för dem än för många andra. Till och med närmare än för min låtsasmamma och min pappa.

Men en sak är säker, äkta kärlek dör aldrig och alltid, alltid, kommer Augustus Waters och Hazel Grace ha kvar minnet av en fantastisk slutperiod i livet full av kärlek. Det är det som är det otroliga – oavsett vad så kommer dem aldrig leva i glömska, inte för varandra och inte heller för mig. Det låter väl okej?

Okej.

På en betygsskala mellan 1-5 får filmen:

Publicerat

THE DESCENDANTS

Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.

Men det där är ju inte sant.

Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.

George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.

Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.

Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.

Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.