När jag såg det lille klippet från dagens film under eftertexterna i Venom gäspade jag lojt. En tecknad Spider-Man, fy fan va lejm. Vem vill se den här filmen egentligen? Inte jag i alla fall! Jag ÄLSKAR alla Spider-Man-filmer som hittills gjorts, oavsett om Peter Parker spelas av Tobey Maguire, Andrew Garfield eller Tom Holland men en tecknad film om en pojke som heter Miles Morales som OCKSÅ blir en Spider-Man, nääää, app app app, där går min gräns.
Jag såg alltså inte Spider-Man: Inte the Spider-Verse på bio. Jag blev heller inte sugen när filmen släpptes på hyrfilmssajter. Näe, den här filmen kunde jag klara mig utan.
Så dimper det ner en blu-ray på hallmattan. Ett recensions-ex. Är det inte rätt ohövligt att FÅ ett ex och sen inte ta sig tid att titta på filmen? Jo, jag tycker nog det så jag sätter mig ner en lördagsmorgon direkt efter frukost och stoppar in filmen i spelaren. Tre minuter senare säger hela mitt innanmäte: WIIOOOOOHHHHHOOOOOOO!!
Vilken film! Vilket tempo! Vilken underbar naivitet filmen berättas med! Vilken klockren humor dessutom. Det är som att ett gäng super-Spider-Man-nördar, och tillika superanimerare, har fått tid och en gigantisk påse pengar att göra vad dom vill med och resultatet blev en film som så välförtjänt fick en Oscar för Bästa Animerade Film tidigare i år. Den här filmen tar nämligen sättet att animera på till en ny nivå.
Jag bugar och niger, jag ber så mycket om ursäkt för mina ignoranta och fyrkantiga tankar och jag kapitulerar. Vilken fantastisk film! Den är så nära så nära en fullpoängare, SÅ bra är den!
