Etikett: Shane Black

Publicerat

THE PREDATOR

1987 såg en liten film som heter Rovjuret dagens ljus. En actionklassiker måste man väl kunna kalla den (även om jag betygsmässigt inte kan ge den mer än godkänt pga värsta testosterongeggan). Arnold Schwarzenegger var i vilket fall i sitt esse och filmen var – då – rätt nyskapande med sitt osynliga monster.

Nu har det gått trettio år och nu är det dags att göra (ännu) en uppföljare, tydligen finns det inte nog med sådana på biorepertoaren. Shane Black sitter i regissörsstolen – mannen bakom Iron Man 3, The Nice Guys och Kiss kiss bang bang (och en roll i första Rovdjuret!) – och jag är väl dum i huvudet som inte fattade att en Predator-film med honom bakom spakarna kommer presenteras med en ”twist”. Twisten här är alltså att The Predator har gjorts som en dum actionkomedi för en uppenbar (väldigt) ung målgrupp MEN att den samtidigt är blodig som fan och har därmed fått (en solklar) 15-årsgräns. På nåt sätt, rent klegg och blodmässigt, är The Predator allt jag önskade att The Meg skulle vara men här hjälper det inte ett dugg. Inte. Ett. Dugg. Alls.

Det här är högljutt och larvigt, det är touretteshumor och ren idioti och jag har svårt att svälja enkelheten och det ”humoristiska” med detta dödande av människor. Det är en Olivia Munn i högstadiehipsterkläder (med brun skinnrygga å allt) som man förväntas köpa vara forskare/doktor, det är Boyd Holbrook som utstrålningssvag supermilitär och han ser ut som han precis tagit studenten men är ändå pappa till Jacob Tremblay som väl ska föreställa en typ 10-11 åring med Asberger/autism. Birollsklasen består av Alfie Allen (den där jävla Theon Greyjoy i GoT), Trevante Rhodes, Keegan-Michael Key, Augusto Aguilera och Thomas Jane (som tourettesmannen) och visst, det finns nån mikrosekund av vissa scener med denna knasbollar som fick mig att dra på smilbanden men det är jävlarimej inte många.

Nä. Usch. Jag tror mina förväntningar var för höga i kombination med att filmen var så sjukt spretig och fånig. Orkar inte, orkar verkligen inte bry mig om det här ytliga spånet. Se om originalet istället, det är mitt råd.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia,  Henke och Jojje. Klicka på deras namn för att läsa recensionerna.

Publicerat

THE NICE GUYS

Jag vet inte riktigt vad titeln på denna film syftar till för särskilt trevliga är dom väl inte, Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Snarare lite skönt korkade, i alla fall Holland. Som en manlig bimbo ungefär. Healy är lite mer charmigt plufsigt hårdhänt streetsmart.

Filmen är skriven och regisserad av Shane Black, snubben som ligger bakom coola-partner-in-crime-filmer som Dödligt vapen-filmerna, Long kiss goodnight och Den siste scouten, så han kan det här med att få ihop personkemin runt huvudpersonerna.

Crowe och Gosling känns kanske som två udda fåglar i detta sammanhang men dom klickar hårt både med varandra och med oss som tittar för JÄKLAR vad det skrattades och skrockades i salongen. Den (uppenbarligen) gifta mannen till höger om mig skrattade så högt att både han och jag hoppade i stolen åt alla – ALLA – såhär-är-det-att-vara-gift-skämt. Och det var MÅNGA.

Det här är en film som känns gammaldags på ett bra sätt. Visserligen utspelar den sig i Los Angeles nånstans 1977-78 (om man går på filmaffischerna med Hajen 2 och Airport´77 dom passerar i downtown LA) så retrokänslan kommer liksom automatiskt men det jag syftar på med gammaldags är man sällan ser actionkomedier nuförtiden. Jag skulle kunna säga att denna genremix är lika utdöd som dinosaurierna men att Shane Black med The Nice Guys är både Steven Spielberg och Michael Crichton i en och samma kropp. Det är dessutom lika självklart att det kommer en Nice Guys 2 som det var att Jurassic Park skulle få en uppföljare.

Jag tycker det var en väldans trevlig film! Ryan Gosling har en komisk tajming han sällan får chans att visa i sina andra filmer (men kolla gärna in honom i SNL-avsnittet han är med i!), Angourie Rice som spelar Goslings dotter var en frisk fläkt och Russell Crowe med ett knogjärn är inte att leka med. Johan, det var ett val bra val av månadens filmspanarfilm. Betygsmässigt är den riktigt nära en fyra men jag håller den på en stabil Misty Mountain-trea.

 

 

 

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på länkarna så får du se.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

IRON MAN 3

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av.

Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också.

Iron Man-franschisen har SÅ mycket att tacka Robert Downey Jr för. Killen är ett superhjältegeni, nåt annat kan man inte säga. Han är som klippt och skuren för att gestalta den excentriske Tony Stark och jag känner mig positiv till tvångsgifte efter ett par timmar med honom framför 3D-glasögonen. Att Iron Man 3 funkar så pass bra som den ändå gör beror nämligen på denne mans närvaro och att han är med i princip varenda scen. Det går liksom inte att dissa en komisk, skitsnygg, asball Robert Downey Jr, det går bara inte hur urbota jättekonstig filmen än är.

Efter nån timme kliar jag mig i ögonen och tänker ”har jag sovit?”. Jag får liksom inte ihop historien, det glappar betänkligt och trots att jag har vanan inne att titta på denna typ av film så känns den här luddig bortom begriplighetens gräns. Det är nämligen en hel del historier som ska samsas under Iron Man 3:s flagg och nån högt uppsatt inblandad har uppenbara svårigheter med att killa sina darlings.

Det är en prolog där Tony Stark dejtar en smart brunett (Rebecca Hall) och dissar en knepig vetenskapsman med stora tänder och otvättat hår (Guy Pearce). Sen kommer nippertippan Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) in i bilden och en ilsken Mandarin (Ben Kingsley) och James Rhodes/War Machine (Don Cheadle) blir en War Patriot och hamnar i typ Pakistan. Och sen är det en liten kille med en egen fixarverkstad, massiva sprängningar och en träindian som blir av med sin poncho.

Som sagt, det är många hårstrån som ska flätas in och i mina ögon blir flätan rätt sned. Jag får inte ihop det. Jag hittar inte den röda tråden och det stör mig. Visst finns det scener här och där som är rent briljanta: en med Ben Kingsley i en fåtölj, en med fallskärmshoppare och alla med Robert Downey Jr i närbild – sa jag det sista? Jag gjorde det va?  – men jag är ändå inte nöjd med slutprodukten.

Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och lägga till ännu en Fiffilura till betyget som jag bestämt mig för.

Mina tankar om Iron Man och Iron Man 2. Väääldigt mycket Robert Downey Jr-fokus märker jag…