Det är nåt med den här filmaffischen som är så urbota svinotäck tycker jag. Den där mixen av en snäll glad smiley som så många av oss använder dagligen och en grotesk ihopsydd blodig skräckfigur. Å andra sidan är det min bildgoogling på denna film som till slut gjorde att jag såg den. Ibland funkar inte hjärnan helt logiskt.
Lite på samma sätt som i Candyman används ”legenden” för att berätta en historia och den här gången är det ”legenden om Smiley” som filmen baserar sig på. Den sinnesstörda seriemördaren Smiley kan åkallas via internet och via en chatsajt med webkameror och den ganska känsliga flickan Ashley (Caitlin Gerard) får in den här berättelsen så pass djupt i sina tankebanor att hon till slut inte vet om det är hittipå eller verklighet. Folk dör som flugor i alla fall.
Dom här filmmakarna kan nog tacka sin gode grafiker för utformningen av affischen för mer och läbbigare än så är inte filmen. Ja det dödas, men det är inte speciellt blodigt, ja det smygs, men jump-scare är inte per automatik otäcka och ja det kryllar av mer eller mindre hjärndöda ungdomar och i den här genren är det inget extraordinärt.
Roger Bart är filmens (för mig) enda kända ansikte och han är precis lika obehaglig som läraren Clayton som han är i Desperate Housewives där han spelar George. Det han gör här är att han hjälper upp filmen till en nivå som gör att jag inte stänger av. Den lilla tyngd han har som skådis räcker för att jag inte ska ge upp hoppet innan filmen är slut men det är nära flera gånger.
Det kommer alldeles solklart komma uppföljare på den här filmen och även om jag säger att jag inte ska se dessa så kommer jag göra det. Därför uteblir det lägsta betyget. Jag sparar det till framtiden.
