Etikett: Shanti Roney

Publicerat

STOCKHOLM

Gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm 23-28 augusti 1973 har blivit film. Ja, precis, Norrmalmstorgsdramat. Då var det Janne Olsson, på permission från fängelset, som beväpnad med kpist och dynamit tog tre kvinnor som gisslan för att kräva detta:  att den då fängslade Clark Olofsson skulle släppas och infinna sig på plats, tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Janne och en av banktjänstekvinnorna fattade tycke för varandra och i och med detta myntades uttrycket ”Stockholmssyndromet”.

Men nu har alltså det smått otroliga hänt. Norrmalmstorgsdramat har gjorts The Hollywood Way och den kanadensiske regissören Robert Budreau står både bakom kameran och manuset. Ethan Hawke spelar Janne men heter Kaj i filmen, Mark Strong är Clark men heter Gunnar och Noomi Rapace är Bianca, kvinnan som får en slags relation till Kaj.

Filmen är till vissa delar inspelad i Stockholm och filmteamet har nog gjort allt dom kan för att frammana en korrekt bild av vår huvudstad anno 1973. Googlar man lite hittar man såklart folk som retat sig till tusen på en miljon småfel men i det stora hela störde det inte mig när jag såg filmen. Jag tycker det blev nostalgimysigt. Det jag däremot har en smula problem med är hur jag ska se på filmen. Är det ett renodlat gisslandrama eller Dum & Dummare 3? Det är oklart. Det är också lite störande och det gör det faktiskt rätt svårt att bedöma filmen.

Ethan Hawke är som alltid en klippa, resten av skådespelarna gör (väl?) vad dom kan. Vi får även njuta av en del svenska skådespelaransikten, Shanti Roney som Olof Palme till exempel. Det här är ingen film som kommer gå till historien på något sätt – mer än att det faktiskt blev gjord – men sevärd för stunden är den, och lättglömd efteråt och Noomi Rapace har verkligen HUMONGOUS glasögon!

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

X&Y

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en ”knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som ”riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom ”hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som ”alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

Svensk söndag: POJKEN MED GULDBYXORNA

.

.

.

Det roligaste med Pojken med guldbyxorna är när pojken med guldbyxorna blir jagad av pojken med guldbyxorna.

Så skulle jag kunna sammanfatta filmen med en enda kort mening. Ska jag beskriva filmen lite mer ingående kanske?

Pojken med guldbyxorna är en film baserad på TV-serien som kom 1975 där Harald Hamrell spelade pojken Mats som hittade ett par byxor där fickorna var en aldrig sinande källa av sedlar. Nu är det Lukas Holgersson som spelar killen med 60-talsnamnet Mats som har kläder som var moderna 1975 men köper TV-spel från 2013. Hans kompis med det futuristiska namnet Brinck däremot (Svante Åhman) klär sig i sedvanlig äppelknyckarmundering a la 40-tal och punktjejen Livli (Nina Sand) har blått hår, piercing och SLANGBELLA!

Mats pappa (Shanti Rooney) ser ut som min pappa gjorde i slutet av 70-talet, även lägenheten verkar ha stannat stilmässigt nångång då. Samtidigt är sedlarna nya och alla har mobiltelefoner.

Jag kan inte tro annat än att detta tidsmässiga mischmasch är ett medvetet val av filmens regissör Ella Lemhagen och jag hoppas hon är nöjd med resultatet. Jag är det inte. Jag är å andra sidan inte den primära målgruppen för filmen, å andra sidan är jag kanske just det eftersom jag minns TV-serien med ett nostalgiskt skimmer och har svårt att tänka på manchesterbyxor utan att drabbas av sedelnoja och köpsug.

Den gula T-shirten med små blå kronor som Mats bär under stora delar av filmen är såklart en homage till TV-serien (bildbevis här) men jag tror ändå att den ytliga ”krock” filmen visar upp kommer göra att dom unga biobesökarna kanske inte riktigt kan ta till sig själva baktanken med filmen.

Det är en smart berättelse, själva kärnan är inte dum alls. Pengar kan liksom inte bara dyka upp, det är i alla lägen alltid nån som betalar. Som verkligheten ser ut just nu verkar många ungdomar tro att deras föräldrar har guldbyxor på sig jämt och vuxna själva verkar tycka att guldbyxor är toppen. Att pengarna i många fall kommer från kreditkortsföretag eller banklån tänks det kanske inte alltid på, framförallt, det behöver ju inte nån annan veta. Byxfickorna får gärna se ut att vara oändliga, konsumtionssamhället har lyckats, amen.

Det bästa med filmen är att det jag skrev överst, att Harald Hamrell spelar polis och jagar filmens Mats. Sen är musiken kanon, det är en skön nerv och bra driv i den. Och kungen av biroller Jimmy Lindström är perfekt som uteliggaren Zeke.

.

Det här var den allra första filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Hade det varit den sista hade jag sannolikt inte haft lika mycket tålamod med den. Å andra sidan kommer det inte spela någon roll vad jag skriver, en sån här film funkar alltid på bio, det är en familjefilm. Synd bara att Mats inte heter Sune.

Några av mina filmbloggarkompisar har också sett filmen. Länkar dyker upp här vartefter texterna publiceras.

Jojjenito

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.