Härom kvällen satt jag och en handfull vänner och diskuterade det här med den ariska medelklassen. Vi alla både arbetar och bor i områden i Stockholm där det i princip enbart bor arisk medel(och över)klass. Känslan är att så segregerat som Stockholm är nu har den här staden aldrig varit och det känns som att dom som bestämmer – den ariska medelklassen – är rätt nöjd med det. Det är skönt att bo i områden med likasinnande, det är lugnast så på nåt vis även om det innebär en tävling med grannen om snyggaste bilen, coolaste gräsklipparen, dyraste kläderna och mest perfekta barn. Det pratas om klasstillhörighet på sätt som jag knappt hört på trettio år och skillnaderna mellan dessa klasser ökar för var dag som går. Det här är inte science fiction, det här är verklighet.
I Varberg protesterar grannar mot bygget av ett gruppboende för utvecklingsstörda ungdomar, i en annan stad knackar grannar på dörren av rädsla för ett barn som inte ”är som alla andra”. När det pratas om natthärbärgen tycker dom flesta att det är viktigt och att det behövs men kanske inte på min gata, tänk om det skulle sitta nån lodis nånstans, lägenheten skulle ju sjunka i värde. När det urartar i förorten så är det ”dom” som bränner bilar, det är ”där borta” det är gängbråk, det är inte här det kastas sten på polisbilar. Bor du på rätt ställe kan du lugnt sova vidare på nätterna och utan samvetskval strunta i vad som är orsak och verkan. Bor du på fel ställe och skulle vilja flytta är det allt annat än lätt. En vanlig familj med ovanligt efternamn boendes i Vårby Gård som vill flytta till ett – på pappret – ariskt medelklassområde, det är banne mig lättare att flytta till Månen. Det här är inte heller science fiction, det här är verklighet.
När människor med psykisk ohälsa söker vård är det oftast inte vård dom får, dom får piller. En lösning på psykiska problem tar tid, kräver hjälp av utbildad personal och åtskilliga timmar av samtal samt eventuell förändring av livssituationer. Att stoppa i sig medicin är en hjälp men ingen hållbar lösning i längden. ”Ät dom här tabletterna, dom håller dig lugn/ångestfri/pigg/gör så du kan sova, hej, nästa!” När människor med fysiska problem söker vård kan man skratta sig lycklig om man har privat sjukförsäkring och därmed nyckeln till låset på fina sjukhuset. Garanterad snabb vård, inga vårdköer, inget knussel. Har du ingen försäkring men kan hosta upp pengar kan du köpa dig en plats. Har du varken pengar eller försäkring kan du prova att ringa Vårdcentralen och hålla tummen för en tid inom ett par veckor för att sedan få en remiss inom en månad (eller två) till rätt instans med förhoppning om att du självläkt innan och att du inte har ont nog eller råd att sjukanmäla dig från jobbet.
Vill det sig riktigt jävla illa, att du får en sjukdom som innebär en dödsdom, att du fysiskt inte kan jobba men att läkaren på Försäkringskassan som du aldrig träffat beslutar att du är frisk nog att jobba fast cellgifterna tär och dödsdagen – och med den dödsångesten – kryper allt närmare och du får besked att det finns jobb för ”såna som du”. Du borde kunna ligga ner och jobba, som till exempel telefonförsäljare behöver du faktiskt inte nödvändigtvis sitta upp och säger du nej nu blir du utförsäkrad för alla ska jobba, alla ska med. Kvinnan i verkligheten som fick just detta besked dog fjorton dagar senare. Det här är inte science fiction, det här är Sverige idag.
Jag sitter i biografen och ser en film om planeten jag bor på. Jorden är en miljöförstörd överbefolkad sophög. Den välbärgade ariska medelklassen har flyttat till en rymdstation, en alternativ värld vid namn Elysium, en värld där luften går att andas, det är rent, snyggt, polerat, korrekt och alla har det gott ställt. Det existerar inga sjukdomar på Elysium. Alla invånare har en ”lagningsbänk” hemma, en form av röntgenapparat som kan bota alla möjliga och omöjliga sjukdomar och alla ser om sitt hus, ingen vill att arbetarna – jordmänniskorna – ska komma dit upp. Dom är ju sjuka, fattiga, ”inte som oss”. Människorna som betalat dyrt för att leva på Elysium vill leva ifred i sin högkvalitativa likriktade livsmiljö utan inblandning av kreti och pleti. Det där är filmisk science fiction a la år 2154 men bortsett från röntgenprylen skulle det kunna vara nutid i vilket I-land som helst.
Neill Blomkamp har gjort en underhållande blockbustersciencefiction som är mer politisk än ledarsidorna i morgontidningarna och jag gillar det. Jag gillar att han vågar ta ställning, för det är ingen som helst tveksamhet i att Elysium representerar USA och att Jorden är Mexico (eller att Elysium är världens samlade I-länder och Jorden är ett U-land). Det handlar om invandringspolitik, om sjukförsäkringar, om apartheid (precis som i hans förra film District 9), om människans värde och ovärde, om empati och egoism och allt är vrålsnyggt packeterat i en framtidsthriller som får mig att sitta och le som ett barn som just kommit på storheten med Lego.
Musiken pumpar på samma sätt som i Dark Knight Rises, effekterna är lika delar coola som oklanderligt gjorda och alla härliga småljud imponerar stort på mig. Jag är inte ett dugg förvånad att Matt Damon briljerar men han gör det verkligen. Han är en stor skådespelare – och människa – på många sätt (titta bara här. Vill du se långa versionen klickar du här). Trots att Jodie Foster inte är med så mycket så är hon kalas när hon är i bild, iskall och distanserad.
Det här är augusti månads filmspanarfilm och jag såg den med mina filmspanande vänner i lördags. Många i gänget hittade flera punkter i filmen att klaga på, sånt som kändes ologiskt, irriterande, enkelt, larvigt, klyshigt, rent fel och dumt. Några tyckte att filmen saknade etik, moral och politiskt budskap, att Blomkamp sjabblat bort sig. Jag satt och lyssnade på kritiken och undrade om vi sett samma film. För mig är Elysium inte det minsta banal. För mig är Elysium en underhållande blockbusterfilm som får mig att tänka på allt som är viktigt – för mig. Den får mig att ta ställning i mitt huvud för vilken typ av värld jag vill leva i.
För mig är Neill Blomkamp en frisk fläkt i regissörsträsket, en snubbe som tar ställning och som försöker göra skillnad på det sätt han kan och jag tror inte det är en slump att han fått med både Matt Damon och Jodie Foster på tåget. För mig är nämligen Elysium mer än ”bara” underhållning, det är ett statement och det känns som att samtliga inblandade i filmskapandet tycker som jag.
Jag sitter och tittar på en film som utspelar sig hundrafemtio år framåt i tiden och det känns som om jag är där. Jag är inne i filmen från första sekund till den sista och jag har inget problem med någon del av storyn. Eventuella glapp köper jag med hull, hår och glädje.
Jag tittar på en hollywoodskapelse som haft 100 000 000 dollar i budget och som får mig att tänka på ett gruppboende i Varberg. Hur ofta händer det?
Läs gärna vad resten av Filmspanarna tycker om filmen. Jag misstänker att åsikterna skiljer sig åt rätt rejält. Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The velvet café, Fredrik on film, Har du inte sett den, Filmparadiset och Movies-Noir.
Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.
