Etikett: Shawnee Smith

Publicerat

SAW III

GOSSE! Det här är inget för kräsmagade!

Det kändes som att Saw började i enkel skala med visserligen ögonbrynshöjande äckliga scener men kanske inte så många. I Saw 2 la racerbilen i tvåan och gasade på som tusan för att komma upp i fart. Mer blod, mer gore, mer slaffs. Men i tredje filmen är det som att bilen tagit sig från tättbebyggt område och kör rätt upp på motorvägen. Det tjuter i växellådan och tredje växeln hoppas över, det blir fyran direkt.

Det är väldigt mycket närbilder på sargade kroppsdelar, väldigt mycket blod, väldigt mycket frätande/sprickande/töjande/söndertrasande och jag vet att Saw III har jämförts med Hostel just i tortyrporrhänseende och jag kan förstå jämförelsen även om jag personligen tycker att Hostel bjussar på en oöverträffad vidrig stämning, något egentligen samtliga Saw-filmer utom den första saknar.

Jigsaw lever även om det är knappt och den leksugne cancerpatienten kidnappar läkaren Lynn för att hålla honom vid liv. I Amanda (Shawnee Smith) har Jigsaw en högst kompetent lärling,  å ena sidan är hon minst lika rubbad i skallen som Jigsaw själv, å andra sidan skiner skymten av ett samvete igenom. Amanda lyckas få Lynn att utföra en hjärnoperation på Jigsaw och det är nåt som verkligen gör sig på rörlig bild i en film som denna. Samtidigt är en pappa vid namn Jeff ute på minerad mark när han får chans att hämnas sin sons död på sedvanliga mer eller mindre dödliga Saw-uppdrag. Oftast mer.

Jag mindes denna tredje film som sämre än tvåan men vid en omtitt känner jag att dom nog får byta plats. Båda filmerna landar på samma betyg men det är inte bara i helvetet det finns grader, det gäller även betyg 3.

Originaltitel: Saw III

Produktionsår: 2006

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och James Wan (samma som första Saw)

Budget: Ca 10 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Tjejen som får huden avsliten. Svårt att inte känna svedan…

.

 

 

.

Publicerat

SAW II

Ingen rast, ingen ro. Det här med långsam uppbyggnad och psykisk spänning är ingenting för uppföljaren till Saw, Saw II börjar direkt och det är bara att hålla sig i armstöden och försöka djupandas med magen.

Kräsmagade och/eller random känsliga personer stänger nog av filmen innan titeln syns i bild med vita bokstäver mot svart bakgrund, kanske inte för klegget i sig, mer för att känslan är allmänt omysig.

Men tänk vad minnen kan luras ibland. Jag minns Saw 2 som en supervärdig uppföljare till en i princip prickfri första film, jag minns den som spännande som tusan, som jätteläskig, som BRA. Nu när jag ser den gäspar jag nästan käkarna ur led. Visst har den sina sköna scener, visst har den fortfarande ett kreativt tänk men mycket av det otäcka med upphovsmannen Jigsaw (Tobin Bell) försvinner när man vet hur han ser ut. Detta ständiga gissel för all typ av skräckfilm. Fantasin är alltid otäckare än verkligheten.

Manuset följer den redan nu så kända ”Saw-mallen”. Människor som gjort ont/fel/ingenting hamnar i sammanhang som mest kan liknas som kreativa tortyrceller, dom får gåtor att lösa och om gåtorna löses rätt/tillräckligt snabbt överlever personen, om inte – bajbaaaaaaaj.

Saw II är beskaffad med väldigt mycket snabba klipp, alltså det är vääääldigt mycket mer MTV-bajsnödigt än första filmen och det är hög musik som innefattar trumslagsliknande ljud på metalliska fat (gör svinont i öronen om man ser filmen med lurar vilket jag först tänkt göra men struntade i då jag gärna vill bibehålla min hörsel någorlunda intakt).

En sammanfattningsvis ganska irriterande film men inte på något sätt dålig. Den har några minnesvärda scener och med tanke på att jag vet vad som komma skall framöver så är filmen ändå – som Erik skulle ha sagt – ”helt okej”.

Originaltitel: Saw II

Produktionsår: 2005

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och Darren Lynn Bousman

Budget: Ca 4 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Sprutor i stora lass. Vidrig scen. Det svider överallt bara att titta. Aj aj aaaaaaj. Och slutet är bra. Slutet är riktigt bra.

.

.

Publicerat

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?