1986 såg jag en film som hette Bortom alla ord. Ja den heter så fortfarande. Den handlade om kärleken mellan en hörande man/lärare (William Hurt) och en döv kvinna/elev (Marlee Matlin). Jag tror inte jag sett en kärlekshistoria med icke hörande i fokus sen dess, eller så har jag det fast jag inte minns.
Här är det en ung kille, Danny, som skriver musik och jobbar som servitör (Kent Moran) som träffar döva Ariana (Alexia Rasmussen), en tjej som lever sitt liv med en riktig stenhård matriark till mamma (Cybill Shepard). Mamman vägrar lära sig teckenspråk och har istället anställt en översättare som ständigt finns vid Arianas sida.
Allt Ariana vill är att syssla med musik men mamman håller inte med. Såklart. Danny däremot, han peppar och finns vid Arianas sida, han ser inte hennes dövhet som något problem alls, men han blir ett hot mot mammans kontrollbehov.
Långt in i filmen kände jag att jag kunde avkoda den, att den var enkelspårig, kanske till och med lite…tråkig. Men sen kommer det en vändning som får mig att kanske inte sätta kaffet i vrångstrupen men som ger mig en sån jävla klump i magen. Jag blir liksom ledsen på riktigt. Lika fint och fantastiskt som livet kan vara och är, lika överjävligt kan det bli och nu snackar vi sekunder här. Och så kommer den där paniken smygande…det där att man aldrig vet när livet tar slut och att man är så urbota dum att man inte tar tillvara på varenda sekund av varenda dag.
Listen to your heart är en fin film i all sin enkelhet. Allt viktigt fick plats. Mitt logiska jag säger att filmen är en stark trea men tårarna hojtar ”jacka upp den Fiffi, jacka upp den!” Så jag gör det. Jag jackar upp den.
Nästa tisdag kommer en ny film som Moya tipsat mig om. Nu återstår det att se om jag kommer behöva näsdukar då också. Eller…..who am I kidding? Här snackar vi hushållsrulle!
