Etikett: Shirley MacLaine

Publicerat

Dagens duo: ELSA & FRED

Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.

Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.

Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.

Suck.

Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.

Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.

Publicerat

BERNIE

Kliar det? Känns det konstigt nånstans inne i kroppen? Ett imaginärt tryck över bröstet, fantomlöss i hårbotten, svullna lymfkörtlar på ställen där inga lymfkörtlar finns?

Jag tror jag vet vad det kan bero på. Det är en hel månad sedan det dök upp en Matthew McConaugheyfilm här på bloggen. Klart det känns konstigt men det bästa är att det finns medicin mot knepighetsåkomman. Här kommer den nämligen, psykofarmakan i bokstavsform – ännu en film med Mr McConaughejsan!

Bernie är en film som är intressant på en hel massa sätt, kanske främst för att den är skriven och regisserad av Richard Linklater, Boyhoodmannen. Han läste en artikel i Texas Monthly om begravningsentreprenören, sångaren, företagaren och genomsnällisen Bernie Tiede och bestämde sig för att göra en film om honom. Sagt och gjort. Han castade Jack Black som Bernie, Shirley MacLaine som den rika tanten Marjorie Nugent och Matthew McConaughey som polisen Danny Buck och slutresultatet blev en film som på många sätt är bra men på ett sätt mindre bra. Det mindre bra stavas Jack Black.

Jack Black är ingen Fiffi-kille. Jag har för det mesta väldigt svårt för honom som skådespelare. Han har iskalla psykopatiska ögon och utstrålar motsatsen till kramgo och empatisk. Det blir därför tämligen komplext att se honom gestalta någon som alla pratar gott om, som alla tycker om, som alla höjer till skyarna som en fantastisk snäll och inkännande man. Jag tror inte på´t, jag köper det inte och i och med att jag inte köper det fallerar själva grundreceptet en ganska stor smula. Med en sämre regissör bakom spakarna hade det kanske blivit pannkaka av hela filmen på grund av detta men Linklater är pålitlig, han vet vad han pysslar med och han manövrerar filmen med van hand mellan grunden och kommer ut på andra sidan i ett fullt godkänt stycke.

Matthew McConaughey är inte med jättemycket i filmen, jag tror att hans roll hade kunnat klippas bort helt utan att filmen egentligen förlorat på det. Samtidigt var det kul att se honom i fula glasögon och icke klädsam frisyr.

Filmen i sig är som sagt sevärd trots Jack Black. Den är sevärd för den ger viss insikt i det besynnerliga som kallas människans innersta. Ibland händer det hemska saker som faktiskt inte går att förklara.