Herregud, vad ÄR det här? Hahaha! Så galet kul att springa på filmer som denna och sen faktiskt också SE den!
Efter lite fix och trix och hjälp från the internetz hamnade den i min dator och höll mig sällskap en ljummen kväll på balkongen. Jag tror att när filmsommaren 2016 ska summeras kommer denna upplevelse att vara en av dom mer minnesvärda.
Filmen Parasyte: Part 1 är baserad på Mangaserien med samma namn och den handlar om en 17-årig kille som heter Shinichi Izumi. Han bor med sina föräldrar i en lugn förort till Tokyo och ligger i sin säng och lyssnar på musik som vilken vanlig kväll som helst. Men just den här kvällen är allt annat än vanlig. Maskliknande varelser har nämligen intagit/hamnat/ramlat ner på/dykt upp på Jorden och dom tar sig in i människors kroppar via öronen då det är hjärnan som är målet.
Shinichi smala lycka är att han lyssnar på musik med hörlurar! Parasiten kommer nämligen inte in i örat utan gör ett försök genom näsan men hinner inte ta sig in innan Shinichi panikslaget slår bort varelsen. Parasiten är dock inte bara äcklig utan även envis som tusan så han gör ett tredje försök – GENOM ARMEN! Och ja, den lyckas! Parasiten ”tar över” hans hand och får därför namnet Migi som är det japanska ordet för höger.
Migi blir liksom som en egen figur även om han sitter fast i Shinichi. Han har sin egen personlighet, sina egna tankar och viljor och lika äckligt som det är i början på filmen att tänka sig att man själv hade ett öga på pekfingret och en mun i handflatan och nån som PRATADE med en och levde sitt eget liv via ens egna kropp lika nästan….mysigt…..kändes det till slut. Det kan ju bli som att ha en kompis med sig, always, liksom. Men hur mysigt det än känns, parasiterna är vidriga jävlar och lever på människor. Dom måste stävjas! Hela människosläkten riskerar ju att dö ut annars.
Filmen är klafsig och blodig och effekterna är jättesnygga. Jag får se sånt jag aldrig sett förut och sitter på balkongen och klappar händerna så smått ibland. Ler gör jag mest hela tiden. Storymässigt är filmen kanske inte nån höjdare men effekter och stämning gör att den slår över på en fyra. En film att minnas med glädje helt enkelt och nu ska jag givetvis försöka leta upp Part 2.
