Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.
Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.
Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.
Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.
Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?
Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.
Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.
Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.
