Etikett: Sienna Miller

Publicerat

LIVE BY NIGHT

Jag har alltid tyckt att Ben Affleck är en SÅ mycket bättre regissör än han är skådespelare och ingen Batman i världen kan rubba den åsikten även om han VAR och ÄR en MYCKET bra Batman. Kanske den bästa hittills. Ja. Jag sa det. Bara sådär. Och jag tänker inte tvätta vare sig fingertoppar eller tunga med tvål efteråt.

Men nu är han alltså i gasen igen, den bredaxlade Ben och den här gången regisserar han sig själv i huvudrollen OCH han har skrivit manus baserat på Dennis Lehanes roman med samma namn. Lite som vanligt alltså då Affleck gjorde precis samma sak 2007 då Lehanes roman Gone Baby Gone blev film (men då med brorsan Casey i huvudrollen).

Live by night känns som en ganska klassisk gangsterhistoria som utspelar sig 1926 med allt vad det innebär med korrumperade män med för stora kostymer, vapen som låter ”KADOOOOFFF” jättehögt, biljakter i svarta nyvaxade motorfordon och svala brudar som viskar sig hesa.

Sienna Miller, Elle Fanning, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Messina, Titus Welliver, Chris Cooper och nämnde Ben lyckas tillsammans göra detta till en bra berättad historia trots att den här eran på film är mig fullständigt likgiltig. Helt okej alltså, sevärd – men kanske inte ett måste på bio.

Jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar. Klickbara länkar till mina filmbloggarkompisars recensioner finns här när deras inlägg är uppe.
Sofia

 

 

Publicerat

BRÄND

”Vi är ööööööverallt” skanderar ett av Stockholms mindre trevliga fotbollslag allt som oftast på publikplats. Jag vet en skådis som skulle kunna sjunga samma ramsa fast byta ut ”vi” mot ”jag”: Alicia Vikander. Hon ÄR nämligen överallt just nu. Precis överallt.

Nu har hon verkligen ingen stor roll i dagens film men hon är med och hon spelar mot Bradley Cooper, det är inte så många svenska skådisar som kan skryta med den grejen. Det är inte skrytläge för Bradley Cooper heller, hans rollprestation som den otrevlige stjärnkocken Adam Jones som pajat sitt liv med knark och divalater hör inte till den övre halvan i hans CV direkt.

Jag vetetusan vad det är som gör att den här filmen inte alls funkar, matfilmer brukar ju vara mysiga (kolla bara på Chef) MEN jag antar att det krävs rollfigurer som man bryr sig om för att filmen ska flyga. Adam Jones är så svårgillad att jag önskar att han skulle stoppa näven i fritösen ”baraföratt”. Det är dålig karma på den snubben, dom där blå ögonen hjälper föga.

I övriga roller ser vi till exempel Sienna Miller, Omar Sy, Daniel Brühl, Emma Thompson och Uma Thurman men ingen av dessa skådisar har tillräckligt matnyttiga manuskort för att kunna göra någon större skillnad för helheten. Det mest sevärda är kanske Sienna Millers bristfälligt tvättade hår filmen igenom.

Det pratas bränd kock i avsnitt 28 av Snacka om film. Här är länken dit om du vill lyssna.

Publicerat

AMERICAN SNIPER

Bradley Cooper är en varm skådespelare. Han är en man med rak rygg och en tydlig snäll blick, en snubbe det är lätt att tycka om.

Regissör Clint Eastwood var smart när han castade Bradley i rollen som Chris Kyle, den amerikanska militären som enligt uppgift var den mest effektiva krypskytten någonsin i kriget mot Irak.

Chris Kyle var en hyvens kille, schysst mot sina vänner, lojal mot sin arbetsgivare och hängiven sitt land. Han var även trogen och kärleksfull mot sin käresta, ja herregud, han håller till och med bort hennes hår från ansiktet när hon kräks i en buske efter ett shotrace. Det är kärlek det. Kyle är så artig och korrekt att han till och med kallar henne ”mam”, fan jag tycker till och med det är gulligt. Så det är klart att Bradley Cooper är perfekt som Chris Kyle, det är otroligt lätt att känna för honom och väldigt enkelt att förstå Taya (Sienna Miller) som faller som en fura för denne bastande Navy SEAL-hunk.

Men det finns en annan sida av Chris Kyle och den sidan får man inte glömma. Han tog liksom livet av 160 personer. Han dödade både män, kvinnor och barn, han mördade dom kliniskt och effektivt i krigets namn, ingen straffpåföljd med andra ord, nehejdå, han är ju en hjälte, en AMERIKANSK krigshjälte.

Flaggor med ränder och stjärnor fladdrar i vinden, blåsintrumentalisterna tutar loss i nationalromantiska hymner och Clint Eastwood vet precis hur krig och militärer ska skildras för att nå önskad effekt. Frågan i American Snipers fall är dock denna: vad är önskad effekt? Vad vill Clint Eastwood berätta med den här filmen? Är det meningen att man utan att ifrågasätta omvärlden ska se American Sniper och älska Kyle förbehållslöst? Ska jag per automatik tänka att USA gjorde allt rätt och Irak allt fel, är det så? Filmen är så väldigt vinklad, alltså så VÄLDIGT vinklad. Det finns inte tillstymmelse till gråskala här, allt är svart eller vitt.

Jag fattar inte riktigt faktiskt, det blir väldigt komplext och konstigt i min mage. Jag tycker om Kyle samtidigt som jag tycker han är väldigt otäck och jag gillar filmen samtidigt som jag på nåt vänster avskyr den. Visst är den oklanderligt gjord, krigsscenerna känns helt autentiska och jag tror på precis allt jag ser. Det är filmens plus men också dess minus, i alla fall om man läser vissa av dom flaggviftande islamofobiska tweets som skrivs med filmtiteln som hashtag.

Jag undrar om Clint Eastwood är medveten om vilken politisk ståndpunkt filmen är och vilken PR-kupp det blev för Navy SEALS.

Jo. Det är klart han är.

Jag har på känn att det här kommer bli en snackis, att åsikterna om den verkligen kommer gå isär. Jag kommer därför fylla på med lite länkar till andra recensioner för att ge lite mer kött på benen.

Movies-Noir (4/5)

Filmparadiset (30%/100%)

MovieZine (2/5)

The New York Times (2,5/5 plus väldigt intressant debatt i kommentarsfältet)

Kulturbloggen (4/5)

Badass Digest (inget utskrivet betyg men om man läser både mellan och på raderna skulle jag gissa på 0,5/5. Obs! Recensionen innehåller väldigt mycket spoilers.)

Toppraffel! (4/5)

Sydsvenskan (1/5)

Kulturnyhetena (3/5)

Umeå tidning (1/5)

Göteborgsposten (3/5)

Upsala Nya Tidning (2/5. Obs! Spoilar hela slutet i texten!)

Konstpretton (1/5)

Jojjenito (2,5/5)

Expressen (3/5)

Fripps Filmrevyer (3/5)

Aftonbladet (3/5)

SvD (3/6)

Onyanserat (2/5)

DN (2/5)

Rörliga bilder och tryckta ord (1,5/5)

Flmr (3/5)

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

L4YER CAKE

 

 

 

 

 

 

 

 

Det börjar som så många gånger förr. En gangster ska göra den sista stöten innan det är dags att dra sig tillbaka. Suck. Att dom aldrig lär sig att man aldrig någonsin i något enda läge ska göra det där uttalat sista. Man ska aldrig åka det där uttalade sista åket i slalom, man ska inte springa det där uttalade sista varvet i skogen och man ska definitivt inte hoppa den där sista gången över hopprepet som sitter tajt uppspänt mellan köksstolen och diskbänken. Man kan få klara sig många år utan framtänder. Fråga mig. Det var jag som hoppade. ”Bara eeeeen gång till mamma. Sista, jag lovar!” Kaslaffffss. Hejsvejs tandläkarn.

Mr X (Daniel Craig) är en knarklangare från West End som planerar att sluta sitt gamla liv och börja på ett nytt men så får han den där frågan om den sista stöten, det sista uppdraget och han tackar ja. Det gäller försäljningen av en miljon ecstasytabletter och visst skulle det ge en stor hög sköna pund när allt är över men Mr X har dock inte kalkylerat med att knarket är stulet. Man kan säga att han hoppade den där sista gången och att han skulle ha varit glad om det bara var två mjölktänder i överkäken som rök.

Det var tydligen rollen som Mr X som gjorde att Daniel Craig blev aktuell som James Bond. Jag kan förstå det. Layer Cake är en bonnläppsversion av Bond som andas en hel del Guy Ritchie i hans bästa stunder. Jag gillar Daniel Craig även när han inte tar av sig kläderna, han är en trovärdig skådespelare i det mesta han företar sig och här funkar han finfint.

Mitt problem med filmen är att jag inte ser nåt problem. Jag engagerar mig inte trots att huvudrollsinnehavaren sitter brutalt i skiten, det blir bara en axelryckning, en gäspning, ett jaha för mig. Filmen i sig är absolut inte dålig men det är heller inget jag kommer bära med mig på minnenas promenad. Daniel Craig däremot, han har mycket av sin framtid att tacka den här filmen.