Svensk söndag: ÄNGLAR, FINNS DOM?

Det är två saker man aldrig ska lita på: söta flickor och billiga väckarklockor.”

Sigge Fürsts rollfigur Bert Hagson kanske har en poäng men det är ett uttalande som känns fruktansvärt daterat. Jag menar, nu för tiden, vem använder en väckarklocka när det finns mobiltelefoner? Å andra sidan, vilken väckarklocka i världen litar man på en morgon som denna om man har en viktig – tidig – tid att passa och klockan ska ställas om? Sommartid, det är sommartid idag. Var det inte igår det var julafton?

På tal om daterade uttalanden. Vill man se en svensk film med över femtio år på nacken som inte känns daterad så är mitt råd att inte se film alls och det vore bra…dumt. Änglar finns dom är en ganska ytlig romantisk komedi som inte ska ses som någonting annat men ändå…att den kunde bli en sån SNACKIS när det begav sig känns helt obegripligt idag.

Christina Schollin och Jarl Kulle som Margareta Günter och Jan Froman kan vara ett av dom mest kända filmparen vi har i Sverige. Dom är superfina tillsammans, bedårande till och med och dom bjussade på sexscener som då ansågs brutalt vågade. Jag känner några äldre personer (en man och en kvinna) som rodnande berättat historien om hur dom satt på biografen och täckte ögonen med den broderade näsduken av bomull som alltid fanns i fickan. Det var andra tider då. Nu skulle inte ens en sjuåring höja på ögonbrynen.

För mig funkar inte riktigt det som ska vara ”roligt” i filmen. Jag tycker filmen är gullig och snygg rent estetiskt men historien fastnar inte hos mig. Det jag gillade allra mest var förtexterna. Musiken, molnen, typsnittet, känslan. När filmen var slut ”spolade” jag tillbaka och tittade på början igen. Det är några minuter som faktiskt känns moderna mitt i all retro.

Om man vill försöka ha koll på svensk film genom tiderna så är detta såklart en måste-film att se. Den var häpnadsväckande 1961, lite mindre så 2014 men ändå…..visst tusan är den charmig.

TÄRNINGEN ÄR KASTAD

En svartvit svensk thriller med en upplösning i bästa Agatha Christie-style och med Sven Lindberg i en av huvudrollerna, kan det bli annat än en härlig filmupplevelse?

Det här är en film i vars manus det finns meningar som ”Du lilla fjolla” (en man säger detta till en kvinna) och ”Du är vacker som en scout där du sitter” (en man säger detta till en man) och där en grupp av kvinnliga balettdansöser tituleras ”flickhop” och ändå känns den inte ap-gammal sett till genusfrågor. Det är konstigt, men det är så det känns. Det är ändå en femtio år gammal film som kretsar kring relationer i olika former  – och lite ond bråd död som grädde på moset – och ändå känns den kanske inte fräsch som en bit lax på sushi men heller inte rutten som en konservburk med surströmming.

Jag tycker det här är underhållande att titta på, det är svensk filmhistoria, det är härligt att se Anita Björk, Jan Malmsjö, nämnde Sven Lindberg, Åke Falck och den fantastiske Allan Edwall som unga. Allan Edwall är så obeskrivligt lik Mikael Persbrandt att jag ibland undrar om det inte finns verkliga genetiska band mellan dessa två. Till och med rösterna är lika och dom har samma rörelsemönster (samma sak la jag märke till i den här filmen men då var det tvärtom, då var det Mikael Persbrandt som var lik Allan Edwall). Å andra sidan är Sigge Fürst och Magnus Härenstam jäkligt lika dom med. Och Peter Stormare och Ingmar Bergman.

Jag hade trevliga nittio minuter i TV-soffan och framförallt var det mysigt att få inbilla mig att det satt en liten liten orgelspelande tjomme strax bredvid TV:n och liksom spelade live under filmens gång. Det fanns det givetvis inte men soundtracket var utformat så att det uppmuntrade till lite stumfilmsfantasier och såna är ju alltid välkomna.