Etikett: Sissela Kyle

Publicerat

Fredagsfemman #303

5. Ibland undrar jag hur DN tänker

Det är nästan ingen som vill läsa morgontidningarna i pappersform längre. Det ringer säljare hela tiden som vill kränga prenumerationer. Det är inte svårt att förstå att det är panik i leden. MEN, att som DN göra stora delar av tidningen till betalsidor tror jag verkligen inte är rätt sätt. Nu om någonsin vore det väl smart att släppa på den grejen, nu när DN faktiskt är rykande aktuell med #metoo-kampanjer och annat. Om alla kunde läsa texterna borde priset på annonser raka i höjden. Man får människor att hitta tillbaka och känna att morgontidningarna faktiskt tillför något viktigt i debatten. Nu istället möts man av stopp på belägg när man klickar på en länk man vill läsa. Och nej, det handlar inte om snålhet att jag inte är en betalande prenumerant, det handlar om andra saker. Jag skulle inte betala för att läsa en kvällstidning på nätet heller. Överbevisa mig gärna om du tycker jag tänker fel.

.

.

.

4. Lotta Tejle och Sissela Kyle

Två sextioåriga kvinnor från Kalmar bestämmer sig för att råna en bank. Lotta Tejle och Sissela Kyle spelar huvudrollerna i Enkelstöten, en svart komediserie som regisserats av Felix Herngren och visas på TV4. Härliga karaktärer och på nåt sätt känns det som att serien spinner vidare på Dubbelstötarna och Dubbelsvindlarna som gick på TV när jag var liten. Vanligt fölk som gör dumma grejer. Lättsamt och inte så pjåkigt alls.

.

.

.

3. Liv Tyler

Säga vad man vill om Liv Tyler men när hon ska spela läbbig DÅ glänser hon. I The Leftovers till exempel, där är hon hela tiden på gränsen mellan normal och vanlig, det liksom bränner till i hennes ögon och trots att hon ler med alla tänder skaver det som fan. Jag får kalla kårar och jag får det av en enda anledning: att hon är BRA!

.

.

.

2. Säg hej till pojken på månen är du snäll

För en vecka sedan dog Rikard Wolff. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Han är ännu en såndär offentlig person som liksom alltid funnits, en som alltid kommer finnas kvar i mitt och många andras minnen. Jag skulle vilja se Lejonkungen på svenska men jag vet inte om jag orkar höra Scars röst. Jag skulle vilja lyssna på den otroligt fina sången Pojken på månen men hela kroppen säger nej, det går inte. Jag har sett Rikard Wolff på scenen så många gånger och det känns som att hålet efter honom i teatersverige kommer bli väldigt väldigt stort. Frågan är om det inte är DET som är meningen med livet? Att det blir ett hål när man dör. Att man gjort något värt att minnas?

.

.

.

1. Förbaskade underbara älskade TV-serier!

Såhär är det. Jag har åkt dit. På riktigt. Jag har fastnat i TV-serieträsket. Det finns så många jättebra TV-serier jag vill se och eftersom jag inte är varken trollkarl eller Stålkvinnan så måste jag prioritera, jag hinner helt enkelt inte med att se allt jag vill under dygnets jobbfria timmar. Så, ett tag framöver kommer inläggsfrekvensen av filmrecensioner eventuellt gå ner en smula. Kanske kommer just du inte märka nån skillnad, kanske tycker du det blir lite tomt vissa dagar men då den enda konstanten är förändring är det så det får bli. Jag VILL hinna se allt det där som ”alla andra” ser. Så hejdå för en stund alla intressanta B-C-D-filmer och HEJ Leftovers, Top of the lake, Mindhunters, Stranger things och alla andra serier som legat i pajpen så länge. Nu håller jag inte emot längre. Nu kör vi!

.

 

Publicerat

TRAGEDI PÅ EN LANTKYRKOGÅRD

Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.

Den sista filmen i denna första omgång (kommer det fler ?) av filmatiseringar av Maria Langs böcker utspelar sig i kyrkomiljö, bland präster, kyrkligt aktiva unga och snipiga kärringar (typ Sissela Kyles Tekla). Självklart är det ond bråd död inblandad, hemliga relationer, lögner och skit, varför ändra ett vinnande lag liksom?

Efter 6 X 1,5 timme med detta gäng vidhåller jag att filmerna är grundmysiga på ett sätt som gör att jag ser dom mer som långa TV-serieavsnitt än som långfilmer. Och det är ett BRA betyg. Jag vill ha mer och det trodde jag ALDRIG när jag började titta på första filmen. Välgjort, fläckfri scenografi och Tuva Novotny är grym!

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.
Femte filmen kan du läsa om här.

Publicerat

Svensk söndag: FRÖKEN SVERIGE

Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.

Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.

Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.

Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.

Publicerat

EGO

En svinytlig och självgod stekaryngling med musikdrömmar – Sebastian –  har lite för bråttom med mobilen i hand och springer rätt in i en vägskylt med huvudet före. Slaget ger honom om en hjärnblödning som i sin tur gör honom blind. Han får en ung ordinärt söt assistent – Mia – som kommer honom nära, en tjej som förstår att hon egentligen är ”för ful” för den blinde bratten så hon ljuger om sitt utseende för att ”duga”.

Då bratten genom en operation får synen tillbaka – häpp! – kommer det ju fram att tjejen ljugit OCH att brattens ego verkar sitta i synnerven för det är som att säga abrakadabra så blir han ett svin så fort han kan se igen.

Det är ett erbaremligt långsökt manus, det skådespelare (som grupp) som gör det dom ska, det är skön musik och framförallt är det Mylaine Hedreul som Mia som gör att filmen är så pass sevärd som den är. Hon utstrålar vänlighet, värme och vanlighet och tack gode gud för det. Utan henne hade filmen varit som att hoppa jämfota barfota i en vattenpöl, halka på en snigel och få ett ofrivilligt kallbad – och stukad fot.

[Kuriosa: Filmspanarkollegan Fredrik on Film har en liten roll i filmen. Det var kul att se.]

Publicerat

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans – allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.