Etikett: skräck

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE GREEN INFERNO

Jag har sett fram emot den här filmen så länge. Alltså SÅ länge. Jag läste att den var på gång för flera år sedan och den var klar redan 2013 men på något sätt försvann den. Den skulle ha haft biopremiär i september 2014 men vad jag kan läsa mig till tog pengarna slut i produktionsbolaget och premiären fick dras tillbaka. Men nu, ett år senare, är filmen alltså ute för oss vanliga dödliga att beskåda!

Som ett stort fan av filmen Cannibal Holocaust (från 1980) känns det såklart som julafton att Eli Roth gjort en film som på pappret skulle vara inspirerad av just denna film samt italienska kannibalfilmer från 70-talet. Det bådade verkligen gott. Nu med facit i hand tycker jag nog att just den inspirationen är ganska vag, The Green Inferno känns mer som en teen-horror-variant av kannibalfilm, men hey, det är inte det sämsta det heller.

Justine (Lorenza Izzo) är en collagestudent som under och efter en lektion då det pratas om kvinnlig omskärelse plötsligt verkar bli engagerad i dumheter som händer runt om i världen. En äldre och karismatisk student och aktivist vid namn Alejandro (Ariel Levy) planerar en resa till Amazonas för att försöka stoppa skövlingen av regnskog i ett område där en klan urinvånare har sin boplats och han planerar göra detta genom att livestreama aktionen via gruppens mobiler. Justine är självklart välkommen att följa med då hon har en pappa som är jurist inom FN. All reklam är bra reklam.

Så tar filmen sin början. Gruppen som består av ett tiotal ungdomar beger sig mot Peru och det går inte att INTE tänka tanken ”dumhuvven, ni lär ju aldrig komma hem igen!”

En film som denna kräver sin uppbyggnad för att funka. Det får den. En film som denna kräver sina effekter för att beröra. Det har den. En film som denna kräver att man genuint bryr sig om historien för att den ska fastna i magen. Det gör man inte. The Green Inferno är alldeles för snygg, för perfekt gjord för att jag ska kunna se den som nån form av verklig berättelse. Återigen jämför jag med kungen av alla kannibalfilmer Cannibal Holocaust och det DEN vinner på är den dokumentära känslan. Den är for real och jag tror på RUBBET jag ser.

För att sammanfatta The Green Inferno, jag tycker den var värd att vänta på. En BRA film. Jag köper inte riktigt slutet men det kan jag leva med, filmen är helt klart godkänd ändå – med en guldstjärna på den gröna overallen.

Idag skriver Sofia om en vampyrjägare vid namn Buffy och Filmitch har också sett The Green Inferno!  Och är du sugen på The Green Inferno så finns den att köpa här

Publicerat

CLOWN

Det buzzar till lite extra i skräckfilmssynapserna när det kommer en ny film som Eli Roth är inblandad i. Oavsett om han skrivit manus, regisserat eller är med som producent (som här) så känns det som att filmen får en OK-stämpel rätt över fodralet när han är med på ett hörn.

Jag känner mig lugn när jag drar igång Clown även om jag avskyr allt vad clowner heter. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att jag hatar clowner. Jag skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en cirkus, inte ens med barn i sällskap. Så där är ett svart hål i mina barns uppfostran, dom har aldrig fått gå på cirkus. Stackars stackars missanpassade barn…

Efter att ha sett Clown är jag dock ännu mer säker på min sak: clowner är ett jävla skit! Gladsminkade vuxna som egentligen är både ledsna och elaka där bakom ”masken”, det är otäckt som fan bara det. Och här går det ännu längre, här blir det ännu grisigare.

Pappan Kent (Andy Powers) ska försöka lösa problemet med en utebliven clown på sonens barnkalas och vet att han sett en clownkostym i garderoben. Han tar på sig den, gör succé bland kidsen och känner sig som en lyckad förälder. När kvällen kommer och han ska tvätta av sig sminket, ta bort den röda näsan och svida om till andra kläder märker han att det inte går. Allt sitter fast. Mattknivar och sågar hjälper ingenting, han får inte av sig varken kläder, näsa eller peruk.

Utan att spoila resten av filmen kan jag säga att Kent kommer transformeras till en sorts clown jag aldrig förut sett men heller inte vore förvånad om den fanns på riktigt. Ronald McDonald liksom, vad är det för maskot egentligen?

Effekterna är jättesnygga och det är blodigt (såklart). Det är ett par scener som jag önskar var skrivna annorlunda för att filmen skulle explodera känslomässigt för mig men även om filmen ”fegade ur” lite så är den sevärd ända in i kaklet.

Publicerat

JESSABELLE

Jessie (Sarah Snook) har råkat ut för en otäck bilolycka och i princip förlorat allt. Pengar, hem, pojkvän, bebis i magen – OCH förmågan att kunna gå. Hon tvingas flytta hem till sin allt annat än varma änkemanspappa i Louisiana, till hans hus som ligger precis vid vattnet, ett hus som kanske inte till fullo är handikappanpassat för ett liv i rullstol.

En kväll hittar Jessie en VHS-kassett i en låda som hon såklart stoppar i spelaren. På filmen framför sig ser hon sin mamma – som hon aldrig träffat – när mamman höggravid och till synes väldigt lycklig pratar direkt till ”Jessabelle” i magen. Mamman lägger Tarot-kort, något hon säger sig ha lärt sig från en man vid namn Moses och det hon ser i korten gör henne upprörd och filmen slutar. När pappan upptäcker vad Jessie tittar på blir han förbannad, slänger kassetten i eldningstunnan, lyfter Jessie från rullstolen till fåtöljen, tar rullstolen och kör den över bryggkanten rätt ner i vattnet. Lite over-the-top-beteende kan man tycka men jag som tittar förstår med tydlighet att upphittade VHS-kassetter är ett big no-no även om jag till en början inte riktigt förstår varför.

Att titta på Jessabelle när det är natt, kolmörkt och med hörlurar var kanske inte så vettigt för vilopulsen. Det var redigt otäckt faktiskt, så pass otäckt att jag efter en halvtimme tog av mig lurarna och efter ännu en halvtimme stängde av filmen. Den sista halvtimmen såg jag morgonen efter när solen gått upp och småfåglarna sjöng sin enerverande serenad utanför fönstret. Självklart kändes filmen inte alls lika läskig då. Men filmen har ”nåt” som funkar, flera ”nåt” faktiskt.

Framförallt har filmen Sarah Snook (hon som var så bra i Predestination) i huvudrollen. Hon är riktigt bra här med, ett bra ansikte att visa i närbild när känslor ska förmedlas utan pratade ord. Filmen är givetvis fullmatad med skräckfilmsklyschor men jag tycker att många av dom funkar bra, framförallt försöker filmen inte ta billiga poäng genom att pumpa fram jumpscares hela tiden. Sen är det smart att ha en immobiliserad huvudkaraktär, tänk bara så otäckt det kändes i Lida när James Caan inte kunde gå.

Storyn håller nääääästan ända in i mål. Det blir lite mumbo-jumbo-larv på slutet men som helhet är Jessabelle ett riktigt habil skräckfilm som flåsar i nacken på ett ännu lite högre betyg. Hade jag sett hela filmen på natten och med lurar hade det kanske blivit en fyra.

Publicerat

TUSK

Det är nåt med den där känslan, det är nåt med att tro att man sett allt och sen ändå lyckas bli förvånad, det är nåt med det jag gillar. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar men någon valrossthriller har jag aldrig sett, inte förrän nu.

Att Kevin Smith kom på idén är en sak, att han gjorde verklighet av den en helt annan. Tusk handlar om podcastarna Wallace och Teddy (Justin Long och Haley Joel Osment) som i sin pod Not See Party (läs det högt så förstår du grejen) pratar om udda figurer som gör svinknasiga grejer, som att kapa benet på sig själv med ett svärd till exempel. När Wallace åker till Kanada för att besöka denna svärdsvingande kille visar sig killen vara död och Wallace blir besviken. På muggen på den lokala puben ser han ett handskrivet brev, någon vid namn Howard Howe har skrivit om udda historier och Wallace letar upp honom. Det visar sig att en av dom mest udda grejerna Howard (Michael Parks) berättar är om mötet med Mr Tusk, valrossen som räddade hans liv.

Tusk må vara en valrossthriller men den är också en valrosskräckis och en valrosskomedi med en släng av valrossdrama. Men trots att filmen handlar om en man som förvandlar en annan man till valross så tror jag det läskigaste av allt var första scenen med Haley Joel Osment i bild.

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment framför dig på näthinnan, alltså lillkillen från Sjätte sinnet, A.I och Forrest Gump (ja det är han som är Forrest Gump Jr). Tänk dig att du inte sett honom på film på väldigt många år (vilket du kanske har men jag och stora delar av biopubliken hade det uppenbarligen inte) och att hjärnan inte greppar exakt HUR många år som faktiskt gått sen han såg döda människor tillsammans med Bruce Willis. Alltså SHIIIIIIIT!

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment och så åker du med honom till en bensinmack. Du stannar bilen precis utanför skåpet där däckpumpen står, du bär fram pumpen och istället för att trycka fast den där luftpumpmetallstången vid bildäcket så trycker du in den i tvåan på Haley Joel och håller in handtaget, pumpar honom full med luft så han blir som en mänsklig heliumballong. DÄR har du Haley Joel Osment anno 2014! [Före och efterbild]

När chocken väl lagt sig kan jag dock konstatera att 26-åriga Haley Joel Osment är precis lika bra skådis som den lille varianten en gång var. Han är väldigt naturlig framför kameran, något som Justin Long också är även om han just i denna film är något överdrivet högljudd och skränig. Bra men too much liksom men i ärlighetens namn har han inte en helt lätt roll att spela, jag ska inte såga honom för hårt. Michael Parks är en bra skådespelare, kanske även jättebra till och med, han är dock en skådis som behöver textas för att jag ska hänga med på allt han säger och Tusk visades utan text.

Det jag tar med mig mest från filmen är minnet av Justin Long i valrosskostym, dom onödigt långa och sega scenerna med en utspökad Johnny Depp samt bensinmackscenen, ögonblicksglimten, den nyvunna vetskapen om att det finns gula robotformade Wunderbaums att köpa i Kanada.

Det blev lite av en informell filmspanarträff när Monsters of film-festivalen invigdes med Tusk i onsdags kväll. Jag kommer därför lägga upp länkarna till mitt biosällskaps, mina filmspanarvänners, recensioner när dom är uppe.

Filmparadiset var snabba med recensionen.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Publicerat

HORROR STORIES II

Den andra filmen på gårdagens Horror Night var den sydkoreanska skräckfilmen Horror Stories II. Det var bara en snabb bensträckade mellan film ett och två och betydligt mer prasslande av chipspåsar under film två än den första men framförallt var det en doft av välbehövlig Red Bull som spred sig i den syrefattiga salongen. Själv nöjde jag mig med att pilla ur linserna och sätta på mig glasögonen. Ögonen började bli skapligt trötta och svidiga, klockan var ändå strax efter 01 nu och jag hade sett film sedan 11.30. Detta var dagens femte film.

.

Filmen drog igång med buller och bång och jag började skratta helt okontrollerat. En av filmens medarberare hette nämligen Won-kuk och mer än så behövdes inte för att min trötta hjärna skulle få den energiska skrattinputen som den behövde för att orka se en film till.

Horror Stories II är egentligen horror stories gånger tre. Tre halvtimmeslånga (på´t ungefär) historier som är mer eller mindre läskiga och mer eller mindre sydkoreansk slap-stick-humor. Första filmen handlar om två bergsbestigande kompisar och en Snickers, film två handlar om tre unga tjejer som råkar ut för en bilolycka och film tre handlar om en nybakad lärare som behöver hjälp för att undvika helvetet.  I korta drag alltså. Men det räcker så.

Jag hoppade till några gånger för vad är en sydkoreansk skräckis utan välkammade flickor och krypande män med förvridet ansikte i närbild, jag skrattade några gånger för när är väl prutthumor mer välkommet än när en livrädd lärare just undkommit döden i en hiss, jag sonade ut några gånger under film två när det blev som mest övernaturligt och plinkades på små klockor och tändes rökelse i nåt som kändes som alltför många minuter. Jag gjorde mycket men jag somnade inte. Jag var inte ens i närheten.

Jag kan inte påstå att jag är det minsta bevandrad i det koreanska språket men jag tror mig kunna utläsa dålig Google translate när jag ser den. Filmen var textad på engelska och översatt så illa att publiken ibland skrattade åt meningarna som stod på duken, ibland bara felstavad, ibland med gigantiska syftningsfel. Jag tror att det hade varit ett plus att se filmen med svensk text.

Jag hade en härlig stund i biografen framför en film som inte kommer ge mig några bestående men annat än att jag kommer tänka på den när jag ser en Snickers. Både bra och dåligt betyg för en skräckfilm kan tyckas men ibland är lagom alldeles nog.

Publicerat

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


Publicerat

THE PURGE

Det är ett USA där kriminalitet i princip inte existerar. 364 dagar om året går invånarna omkring i ett snällisland och bara sköter sig. Den 365:e dagen däremot, den dagen är The Purge – utrensningen. Tjugofyra timmar där alla brott är tillåtna utan straff som följd, tjugofyra timmar där det gäller att hålla sig borta från gatorna, låsa in sig, försöka se till att dom närmaste är i säkerhet.

James Sandin (Ethan Hawke) säljer svindyra säkerhetssystem och har blivit rik på sitt arbete. Det svider i ögonen på dom missunnsamma grannarna men det kan familjen Sandin strunta i. Dom har varandra. Pappa James, mamma Mary (Lena Headey), sonen Charlie (Max Burkholder) och dottern Zoey (Adelaide Kane), dottern som i smyg dejtar en lite äldre kille mot pappans vilja.

The Purge verkar som sagt vara en företeelse som enar landet, det känns som om den absoluta merparten av amerikanerna tycker att det är ett bra påhitt. När jag ser filmen tänker jag att det egentligen bara är en sjuk förlängning av rättigheterna och vapenlagarna som finns nu. Blir du påhoppad/anfallen/beskjuten/rånad så får du skydda dig med alla till buds stående medel. Det går att peka på självförsvar bara fel person ringer på dörren om du trodde dig kunna ana ett vapen i fickan eller att en person med uppdragen kapuschong går en promenad genom grannskapet och du ”råkar” skjuta hen till döds. Det är så mycket av USA´s självklara rättigheter som jag ser som ren science fiction och händelser man läser om som borde vara en manusförfattares fantasier och inte den verklighet det faktiskt är.  När jag ser en film som The Purge så får den liksom fler dimensioner än att enbart passera som vilken skräckthriller som helst. Och det är det som gör den så bra.

The Purge är på sina ställen ganska otäck men den har även en handfull lättgenomskådade och icke fungerade skulle-vara-jump-scares-scener. Jag får en känsla av att den inte är riktigt genomarbetad varken i manus, klippning eller regi. Det fattas den där sista stitsen. Det finns inget snöre på det fint inslagna paketet, ingen marmelad till dom nybakade sconesen, ingen mascara trots festsminkning – och det är synd. Och onödigt. För filmen i sig är absolut bra som den är – men – den hade kunnat bli nånting oliiidligt spännande med den där sista växeln ilagd.

Jag är helt solklart stensäker på att det kommer en The Purge 2. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa men så länge det inte röstas fram en amerikansk president med lägre IQ och EQ än den där ekorren som bestämde förut så borde det inte kunna bli verklighet av filmen. Borde. Man vet aldrig. Det är ändå USA vi snackar om.

Publicerat

Tre om en: MASTERS OF HORROR

Master of horror är ett skräckfilmsprojekt som på pappret är superintressant. Tretton riktiga horror-regissörer fick en timme var på sig att gå bananas i sina mest morbida fantasier och dessa skräckfilmer blev en TV-serie som hade premiär 2005. Jag har själv inte sett serien på TV, det var mina efterforskningar kring The Woman-regissören Lucky McKee som ledde mig in i den här blodiga sörjan och vad kunde då passa bättre än att jag börjar med hans film, den om den sjuka flickan.

 

Sick girl – Regi: Lucky McKee

Den lesbiska insektsforskaren Ida Teeter (Angela Bettis) har svårt att träffa nån tjej som stannar. Hennes manliga kollega tror att det kan bero på insektssamlingen Ida har i sin lägenhet. Han själv har liksom fattat grejen, att kryp skrämmer bort tjejer. ”You have to choose, babes or bugs”, som han säger.

Men Ida vill inte behöva välja, småkrypen är en stor del av hennes liv och hon tänker inte ge avkall på det för att hitta en flickvän. Men så träffar hon Misty (Misty Mundae) som inte bara är flata, singel och intresserad av Ida, hon gillar småkryp hon med.

I ett väl inslaget paket kommer ett spindelliknande kräldjur hem till Ida. Den är hittad nånstans i tjottahejti och Ida engagerar sig i filuren som hon kallar Mick. När Misty bjuder hem sig själv till Ida på första dejten märker inte Ida att Mick rymt. Men det har han. Och han biter Misty i örat, rätt hårt kan man säga. Eller biter kanske var fel ord, han sticker in nåt som liknar en smal kleggig trädgren i örat på henne och från den sekunden är Misty inte sig lik.

Det jag känner med Sick girl är att idén är bra men genomförandet sisådär. Jag kan inte göra annat än att anta att Angela Bettis fasansfulla överspel är nåt som står inskrivet i manus, något annat vore att i princip spotta på Lucky McKee och det tänker jag inte göra. Jag har höga tankar om honom har jag märkt.

Effekterna är billiga men funktionella men det är inget som direkt stör. Det som stör är att filmen aldrig blir otäck nog. Det finns ingen skönt läskig stämning att ta på, inga jump scares. Jag hade helt enkelt förväntat mig att bli mer rädd.

 

 

Fair haired child – Regi: William Malone

13-åriga Tara (Lindsay Pulsipher) blir brutalt påkörd av en lastbil och vaknar upp på det hon tror är ett sjukhus. Men sjuksköterskan är ingen sjuksköterska, huset ingen plats att tillfriskna på och han som skulle kunna vara doktor är det inte. Tvärtom.

Tara blir nerdragen i källaren men märker snart att hon inte är ensam. Där nere finns även Johnny, en jämngammal pojke och anledningen till att han är inlåst är inte den Tara (eller jag själv) först tror.

William Malone är mannen som gjort FeardotCom och remaken av House on Haunted hill. En snubbe som har lite lagom koll kan man tycka och ja, jag tycker det även när jag sett den här filmen. Den funkar. Den har betydligt bättre skådespelare än i Sick girl även om jag inte för en sekund tror på att Lindsay Pulsipher bara är tretton år. Men det är lite skitisamma. Jag gillar filmen. Den är inte superläskig på något sätt men den får mig fast och jag tycker dom första scenerna på ”sjukhuset” är riktigt klaustrofobiska, sjuksköterskan känns nästan i klass med en viss Dr Heiter.

 

 

Jenifer – Regi: Dario Argento

Ser man på! Ett känt fejs! Steven Weber har jag sett i hel massa filmer och jag kan inte låta bli att känna glädje över igenkänningsfaktorn även om den inte borde spela nån roll. Regissören Dario Argento är ju också rätt känd, i alla fall i jag-gillar-suspekta-filmer-sammanhang.

Här har herr Argento regisserat en historia som inte är hans och som faktiskt inte känns speciellt Argento-isk. Det är ingen typisk musik a la Goblin, ingen mörk och suggestiv känsla, ingen lek med färger och vinklar som i mästerverket Suspiria. Jenifer som film är helt enkelt en alldeles egen liten grej och Jenifer som tjej är en enkelt en alldeles egen….art.

Som kortfilm är den här ultimat sett till uppbyggnad och utnyttjande av speltid. Som skräckfilm är den perfektion. Jenifer är annorlunda, otäck, spännande, det är snygga (och äckliga) effekter och när den är slut vill jag se mer. Finns det nåt mer att önska? Orkar inte ens leta efter nåt att gnälla på. Det blir högsta betyg till Dario Argento!

Mer info om Masters of horror går att hitta på deras hemsida. Det finns som sagt tretton filmer, tio är kvar att se.

Publicerat

I SAW THE DEVIL

Jag gillar det här med att öppna en liten dörr och komma in i ett rum jag inte visste fanns.

För ett tag sedan såg jag den nya actionfilmen med Arnold Schwarzenegger, The last stand.  Filmen var regisserad av Kim Jee-woon, en sydkoreansk man som gjort bland annat A bittersweet life. När jag läste på lite om honom dök en titel upp som lät intressant, I saw the devil och av en slump ”sprang” jag på den på Lovefilms streamingstjänst. Sagt och gjort, en solig dag tog jag med mig datorn ut på balkongen, satte hörlurarna där dom hör hemma och begav mig in i sydkoreansk kolsvart hämndfilm när den är som allra allra bäst.

Fyra minuter in i filmen måste jag byta byxor. Jag blev så jävla rädd, jag hoppade en halvmeter av skräckfilmsljuden rätt in i öronen och trodde på riktigt att jag hade kissat ner mig. Jag såg sen att det var mitt fulla vattenglas som hade flugit upp i luften, jag måste ha fått en riktig hailarryckning på högerarmen och hjärtat slog som på en liten kanin. Det gjorde det flera gånger under filmens gång kan jag säga. Det här är ett spännande as till film, det är våldsamt på gränsen till vad som är vettigt, det är närgångna grafiska och väldigt snyggt gjorda sadistscener och det testosteronhämnas åt alla håll och kanter precis som det ofta gör på film när någons gravida fru blir brutalt mördad.

Kim Soo-hyeon (Byung-hun Lee) vet hur det känns att leva med smärtan och saknaden efter en älskad fru och sorgen efter det barn som aldrig blev. Han ger sig fan på att leta upp den som mördat frun och jakten på seriemördaren Kyung-chul (Min-sik Choi) blir både lång och jävligt blodig.

Min-sik Choi är banne mig ett unikum. Vilken skådespelare! Jag som trodde att jag sett hela hans mimik-repertoar redan i Oldboy misstog mig rejält. Han är vidrig den där karln och jag tvivlar inte på att han ÄR psykopat på riktigt i den här filmen. Självklart hjälper det till att jag inte känner till nåt om hans privatliv, jag har inte sett hemma-hos-bilder från hans hus i Seoul (eller vad han nu bor), jag vet inte vad hans barn heter. Jag vet bara att han är bland det mest uttrycksfulla som kan visas på film oavsett vem han spelar.

I saw the devil är ingen film för kräsmagade, ingen film för blodfobiker, ingen film för folk som redan innan tvivlar på människans godhet. Det här är tufft att se, jobbigt, vidrigt, hemskt men det är samtidigt väldigt väldigt bra. På gränsen till lysande faktiskt.

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

THE POSSESSION

En skräckfilm som är baserad på verkliga händelser, ska jag tro på det? Är det värt att ens fundera? Jag menar, om så mycket som en promille av detta sant så är det illa nog.

En mamma och en pappa i skilsmässa (Jeffrey Dean Morgan och Kyra Sedgwick), två döttrar (Natasha Calis och Madison Davenport) som känner sig splittrade och lite ledsna, en loppis där den ena dottern hittar och köper ett träskrin och sen är skiten igång. Den där lådan är nämligen ingen vanlig låda.

Ole Bornedal, favvodansken som gjorde den läskiga Nattvakten (som sen blev Nightwatch när han gjorde remake på den i USA) är filmens regissör och han är extremduktig på att få till en läskig stämning. Sen gäller det att inte vara överdrivet kräsmagad när man ser filmen, det är mycket jox som dyker upp ur munnar och personligen tycker jag det är skitäckligt. Jag satt i soffan och hulkade hårt ett par gånger.

Det ultimata med filmer som denna är  såklart att se den på bio, det blir liksom en extra dimension till läskigheterna. Hemma går det ju att tända taklampan, dricka thé samtidigt eller be grannen dammsuga väldigt nära väggen för att få en distraktion. Visst har jag sett filmer om besatthet, demoner och övernaturligheter många gånger förut men det spelar ingen roll, inte när det görs såhär bra. Musiken påminner ibland om scoret till Hajen vilket jag först finner lustigt och sen bara…huäääääh. Det fungerar, så mycket kan jag säga.

Drar du på den här filmen en natt som sällskap när du inte kan sova då önskar jag dig lycka till. Kan dröja länge innan nattsömnen kommer igång i såna fall.

Filmitch har också sett filmen.

Publicerat

HOUSE AT THE END OF THE STREET

En läkarmamma (Elisabeth Shue) och hennes 17-åriga dotter Elissa (Jennifer Lawrence) flyttar till ett stort hus som ligger rätt ödsligt. Enda granne är ett tomt hus där en ung flicka mördade sina föräldrar för nåt år sedan och den enda överlevande var sonen i familjen. Då det inte kryllar av ungdomar på bygden så blir Elissa så småningom vän med den överlevande tonårspojken (Max Thieriot).

På filmens pluskonto finns inte mycket mer än samspelet mellan Elisabeth Shue och Jennifer Lawrence. Lawrence visar återigen på en närvaro som faktiskt känns unik i filmvärlden på nåt ganska mysigt sätt. På minuskontot finns resten av skådespelarna, musik, manus, titeln, ja, rubbet.

Betyget beror på braiga Jennifer, ingenting annat.

Publicerat

THE BAY

Jamendåså. Då går det några år till innan jag badar i nån form av väta som inte är badkar eller inomhuspool. Tack för den, Filmitch!

Nu är det ju inte så att nämnde Filmitch gaffatejpat fast mig i en fåtölj och satt tändstickor i ögonen på mig för att jag inte ska kunna blunda (sådär som jag gjorde på min lillebror när han var liten och vägrade se Terror på Elm Street för att han var för rädd), jag valde att se The Bay alldeles själv, precis som jag väljer att se alla andra filmer med läbbiga undervattens(o)djur fast jag vet att det inte är bra för mig. Jag och vatten är inte en helt logisk kombination.

The Bay är nåt så olyckligt som en vattenskräckis som faktiskt inte känns särskilt överdriven. Gigantiska alligatorer, sjöodjur och sandhajar i all ära men vattenlevande parasiter kan faktiskt finnas – på riktigt. Dumpar man tonvis med kycklingbajs i sjön och kycklingarna är uppfödda på stereoidtillsatt mat så kan det bli tok och det blir tok. Jävligt tokigt till och med.

The Bay är en found-footage-film. Det är upphittade filmsekvenser som visas, det är övervakningskameror och klipp från sociala medier och det ger en dokumentär känsla som fungerar riktigt bra här. Jag tycker annars att det gått inflation i den här subgenren, jag känner mig lite mätt på ”filmare som spårlöst försvunnit” och  skakiga handkameror men när det används rätt så blir det oftast väldigt medryckande och verkligt. Att effekterna dessutom är smaklösa gör inte saken sämre. Jag tycker Barry Levinson visar att han fortfarande är en regissör att räkna med och jag tycker det är bra att det inte är några stora namn i rollistan.

Sverige är det enda land i Europa som ser snö som avfall. Efter att ha sett The Bay och min fantasi löpt amok så är jag glad för det. Dumpad snö i sjöar och hav kan med lätthet bli grogrunden till The Bay 2 och den vill jag inte vara med i.

Publicerat

Skräckvecka/Veckans klassiker: HOUSE ON HAUNTED HILL

Nu är det Halloweentider även hos Fiffis filmtajm. Med start idag blir det skräckvecka och precis som förra året har jag och filmbloggarkollegan Filmitch samarbetat en smula.

Mitt mål med den här veckan har varit att hitta skräckfilmer som kanske inte är helt uppenbara, kanske inte är superkända men som  ändå är intressanta på nåt sätt. Jag börjar veckan med en klassiker såklart, det är ju måndag.

Vad gör man om man är otäckt rik,  har lite tråkigt och bor i ett kråkslott där det spökar?  Kanske bjuder man in några människor för en övernattning? Kanske erbjuder man dessa fem inbjudna tio tusen dollar lagom till frukost OM dom överlever natten? Det är precis vad den excentriske miljardären Frederick Loren (Vincent Price) gör och han gör det till sin golddiggerbimbofrus stora glädje.

När filmen börjar känns det som att jag åker Blå tåget på Gröna Lund. Det är alldeles svart och läskiga ljudeffekter är det enda jag hör. Jag förstår att det som kommer ska vara läskigt men det är bara i min fantasi, jag får inte se nånting. Precis så är det att åka spöktåget på Grönan, fast tåget är läskigare.

House on haunted hill (Skriet vid midnatt på svenska) är en ganska charmig skräckfilm men den är tyvärr inte speciellt läskig. Däremot är känslan är bra, skådespelarna funkar och jag gillar att den är svartvit. 1999 gjordes en remake på filmen som i mina ögon är en mycket bättre skräckis än den här och den har Filmitch skrivit om idag. Klicka här för att komma till den recensionen.

Publicerat

THE CABIN IN THE WOODS

Tjottahejsanhoppsan, heybaberiba. Nu gäller det att stoppa hjärncellerna i pennvässaren och tungan rätt i munnen. En enda felformulerad mening kan stjälpa den här filmen så mycket att en rättformulerad sådan inte kan kompensera skadan. Jag fick helt enkelt nåt stenhårt att bita i nu.

The cabin in the woods är en svår nöt att knäcka, inte bara att skriva om utan även att mentalt bena ut. Historien är välskriven och smart och jag tror faktiskt att filmen växer av att se den ett par tre gånger. Såna filmer gillar jag. Jag tycker om känslan av att det jag sett inte var allt, att det finns mer att gnugga reda på och här är en film vars yta tål både grovt sandpapper och saltsyra utan att lösas upp eller förtvina.

Fem ungdomar ska semestra i en ödslig stuga. Har du möjligtvis hört den förut? Den snyggaste killen (Chris Hemsworth, sjukt lik Brad Pitt förresten) är ihop med den snyggaste tjejen (Anna Hutchinson), den ordentlige killen (Jesse Williams) är kär i den pryda tjejen (Kristen Connolly) och sen är det jokern, den udda figuren, den boffande Marty (Fran Kranz) som också fick följa med på ett hörn. Att några av dessa inte kommer att återvända från stugan i upprätt levande ställning känns som en självklarhet, det gör gärna det med filmer som denna men utan att spoila för mycket kan jag säga att filmen inte tuggar på i vanliga skräckfilmsfotspår, nejdå, den är mer än så. Ganska mycket mer till och med.

Jag har aktivt försökt undvika att läsa recensioner om den här filmen innan jag själv sett den och det har tack å lov gått bra. Det enda jag läst mellan raderna är att flera av dom som sett filmen inte blivit rädda utan mest tyckt att filmen är kul. Själv blev jag rädd. Jag hoppade till flera gånger och när filmen mot slutet går skönt bananas tyckte jag att det blev rätt så riktigt läskigt. Därmed inte sagt att filmen saknar komiska kvalitéer för det gör den verkligen inte.

Joss Whedon (Alien: Resurrection, Serenity, The Avengers) och Drew Goddard (Lost, Cloverfield) har gemensamt skrivit manus och det finns inte mycket att klaga på här. Dialogen funkar, historien är genomtänkt, den kastar ut trådar åt alla håll och kanter inom skräckfilmsgenren och till och från är det riktigt roligt.

Jag blev torr i mun av det här. Jag blev liksom tagen på sägen. The cabin in the woods är definitivt inget mästerverk men det är en mycket välgjord film i en genre som sällan bjuder på överraskningar. Jag vill inte heller bjuda på överraskningar, inte här och inte nu. Istället skulle jag önska att du såg filmen. Jag tror att den är svår att inte tycka om.