Etikett: skräckfilm

Publicerat

MALEVOLENT

Florence Pugh är den bästa unga skådespelaren jag sett sedan Nathalie Portman var liten men inte ens hon kunde beröra mig på samma sätt som Florence Pugh kan.

Här har vi alltså en tjej som 23 år gammal har övertygat mig både som psykisk instabil lady i Lady Macbeth, som trasig och ledsen midsommarfirare i Midsommar, som skolflicka i The Falling, som tuff wrestlingbrutta i Fighting with my family och i TV-serien The Little Drummer Girl.

I Malevolent spelar hon en tjej som tillsammans med sin bror åker runt och till folk och scammar dom, hittar på att hon kan se övernaturliga saker, att hon får kontakt med döda. Idén är att lura folk på pengar och det gör dom bra ända tills en dag då Angela (Pugh) faktiskt är med om något som skrämmer skiten ur henne. Ser hon spöken? Verkligen? Och vad kommer denna gåva ifrån? Är det ens en gåva förresten, är det inte mer en förbannelse?

Jag hittade den här filmen av en slump på Netflix och jag måste säga att den passade mig som handen i handsken just den kvällen jag såg den. H.E.L.V.E.T.E, jag blev skrämd! Den var otäck, filmen! Bra, såklart men ändå otippat att jag skulle bli SÅ pass rädd.

Jag kan inte göra annat än bjussa på detta filmtips i sommarnatten för alla som liksom jag uppskattar en ryslig film lite nu och då. Och Florence Pugh gör verkligen INGEN besviken.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (2014)

I den iranska (fiktiva) spökstaden Bad City är det mest män som befinner sig ute nattetid. Det är mest män överhuvudtaget i den här filmen, narkomanpappan, sonen som försöker göra rätt för sig, kvinnohataren, den lille pojken….och The Girl (Sheila Vand) som sällan går på gatorna som en vanlig kvinna. Hon ÄR nämligen ingen vanlig kvinna. Skenet bedrar. Hon är en vampyr!

Jag såg The Bad Batch för inte så länge sedan och då fick jag verkligen upp ögonen för denna mycket originella regissör, Ana Lily Amirpour. A girl walks home along at night är hennes första långfilm, The Bad Batch den andra och SOM jag ser fram emot att följa hennes karriär framöver. I mina ögon är det fullt möjligt att hon tar över Tarantinos stafettpinne som den mest originella regissören rent visuellt. Hon är otroligt duktig på att kombinera perfekt snygga scener med musik och hon lyckas få alla karaktärer att kännas BALLA, även dom man själv skulle vilja tugga sönder.

Det här såldes in som den första iranska vampyr-skräck-romantiska filmen och det känns självklart att det är sant. Den är dessutom filmad i svartvit, snygg som ett helvete och bjussar på en känsla av James Dean/Marlon Brando och spagettivästerns. Så den kombon kan jag lova att hon är först med – och inte bara i Iran.

Med västerländska popkulturella inslag känns det som hon nosade på världen redan i den här filmen och med The Bad Batch är hon nu ute. Längtar efter tredje filmen som enligt uppgift blir Blood Moon där hon själv skrivit manuset om en tjej med övernaturliga krafter som rymmer från ett mentalsjukhus i New Orleans. Heja Ana Lily, du är stencool!

Som skräckfilm (den är inte det minsta läskig):

Som film:

.

Vad Sofia och Johan skriver om? Klicka på deras namn för att komma till deras varianter på skräckfilmsfredag.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE BLACKCOATS DAUGHTER (2015)

Som om det inte var nog med skräckfilm varje söndag hela året här på bloggen, nu är det ju dags för den årliga SKRÄCKFILMSVECKAN också! I samarbete med Johan (Filmitch filmblogg) och Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) kommer det dyka upp skräckfilmer på alla dessa tre bloggportaler hela veckan lång. Allt för att du ska få tips (och anti-tips) om vilka filmer du kan bulla upp med inför Halloween.

Eftersom jag försöker blanda filmer från olika länder på söndagarna bestämde jag mig för att göra en annan sorts tema just denna vecka. Skräckfilmer med TJEJER i fokus. Så nu blir det tjejer och kvinnor av alla möjliga och omöjliga slag som hamnar i diverse oegentligheter och otäcka situationer ända till på söndag. Länkar till Johan och Sofias filmer finns längst ner i varje inlägg.

Nu kör vi!

The Blackcoats Daughter, eller The Devils Daughter, eller February som den också heter, är en film regisserad av en viss Osgood Perkins som nuförtiden helst verkar kalla sig Oz. Han har regisserat två filmer, dagens samt Netflix-originalaren I am the pretty thing that lives in the house. Även den en skräckis.

Dagens film handlar om två flickor som blir kvar insnöade på en internatskola när deras föräldrar inte kommer och hämtar dom. En väldigt enkel story och tempomässigt klassas den nog som en slowburner för vissa och som ett sömnpiller för andra. Jag själv hamnar nånstans mitt emellan där då jag uppskattade att historien berättades utan snabba klipp men jag tyckte aldrig riktigt att det brände till mot slutet.

Kat (Kiernan Shipka) är den yngre av dom kvarglömda flickorna. Hon är rädd, hon tänker på om föräldrarna omkommit på vägen. Rose (Lucy Boynton) är lite äldre och det visar sig att hon ljugit för sina föräldrar och att hon faktiskt VILL vara kvar ensam på skolan. Hellre det än att åka hem. Samtidigt rymmer en annan ung tjej, Joan (Emma Roberts), från ett mentalsjukhus och hon verkar vara på väg mot skolan, den där skolan som verkar ha ett och annat gömt i skuggorna.

Som så många andra skräckfilmer tror jag denna uppskattas sent på natten endast i sällskap av några tända värmeljus och ett gäng uppskrämda kompisar i 14-17-årsåldern. Alltså egentligen ingenting för mig.

Johan och Sofia skriver om helt andra skräckfilmer idag, jag gissar på att Sofia sett en italiensk skräckis och Johan kanske den nya Halloween (med lite tur?). Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BODOM (2016)

Precis som den där dagen i juni 1960, åker fyra ungdomar i filmen Bodom till Bodom träsk i Finland för att tälta. I filmversionen är ungdomarna ute efter att rekonstruera händelserna från 56 år tillbaka, då tre av fyra ungdomar mördades kallblodigt och Bodommorden är fortfarande inte uppklarade. I verkligheten dog Seppo (18 år), Irmeli (15 år) och Anja (15 år) medan den fjärde killen, Nils (18år) överlevde. Nils skadades men minns ingenting av händelsen på grund av en hjärnskada men den där hjärnskadan har bestridits och minnesförlusten har påståtts vara simulerad.

Det finns alltså en hel det manusmässigt positiva saker man kan väva in i en film som Bodom. På pappret känns det som en finsk variant av första Fredagen den 13:e-filmen, men att den är baserad på verkliga – på riktigt riktiga – händelser. Eller, jag kanske skriver in för mycket hopp och förväntningar i filmen, så kan det vara. Hur som helst tvekar jag inte att lägga 49 kr på Itunes för att se filmen. Jag menar, hur illa kan det bli?

Jag tycker filmens regissör Taneli Mustonen har fått till en fullt funktionell skräckfilm, en sådan av typen att ju yngre man är när man ser den desto läskigare framstår den. Jag fyller snart 46, jag skulle – till exempel – aldrig få för mig att tälta längre, det är liksom en ointressant översovningsmetod. Däremot förstår jag att jag skulle vara livrädd OM jag sov i ett tält och blev väckt av ljud som inte skulle vara där.

Det är ett smart användande av ljud i filmen – och icke-ljud, skådespelarna är helt okej och den är snyggt filmad överlag, även om jag ibland reagerar på att scenerna är ljussatta på ett sätt som inte känns naturligt ute i vildmarken. Men det är kanske nörderier att peka på sånt? Att se skräckfilmer från andra länder än dom engelskspråkiga (och Sverige) är dock alltid ett plus. Det är spännande, jag gillar känslan att försöka ha koll på om dom filmar på ett annat sätt än man är ”van vid” och ibland blir man glatt överraskad och ibland känns det som att filmskaparna sett för mycket amerikanskproducerad skräck för att klara av att hålla sig unika.

Bodom är, i mina ögon, inte direkt unik MEN den härliga nordiska mysteriefilten ligger som ett våtvarmt omslag kring hela historien. Ett plus, i min bok.

Det finns en hel del matnyttigt att läsa om Bodommorden på Wikipedia, klicka här för att komma direkt till den sidan.

 

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FENDER BENDER (2016)

Om du – liksom jag –  är lite småsvag för 80-tals-slashers KAN det här vara en film för dig. Massmördare med smått otäck svart bil, synthiga blipp-blopp-ljud i bakgrunden, fåniga tonåringar som agerar irrationellt och olycklig kärlek.

Innan du läser vidare måste jag förstås tillägga att det inte går att jämföra Fender Bender med till exempel filmer som The Prowler (1981), Maniac Cop (1988), dom första Fredagen den 13:e-filmerna (1980-1982) och The New York Ripper (1982) MEN den sätter en ton som påminner om dåtidens skräckfilmer och DEN gillar jag.

Dagen börjar inte direkt bra för 17-åriga Hilary (Makenzie Vega). Först bestämmer hon sig för att lyssna på sina vänners diskreta tips om att snygge pojkvännen Andy (Harrison Sim) inte är någon svärmorsdröm och med egna ögon får hon se honom kyssna en snygg tjej med icke-kluvna hårtoppar på ett café. På väg därifrån blir hon påkörd bakifrån av en man i en svart bil. Typiskt, då hon lånat mammans precis nyköpta bil, den dom ska åka på semester med dagen därpå. Mannen i bilen stannar, dom byter försäkringsuppgifter och Hilary fotar både skadorna på bilen och den påkörande mannen.

Nu visar  det sig att den där mannen inte bara är orsaken till en fender bender (exakt förklaring enligt Urban Dictonary: ”small, harmless accident that does nothing but bend the fender, hence the name”) utan han har andra baktankar. Dödliga sådana. Och Hilary som blir lämnad ensam hemma på grund av krocken, som straff. Hon får lite att bita i kan man säga.

Okej, du har redan förstått att jag gillar det här. Jag tycker filmen är spännande och jag bryr mig om hur det ska gå för Hilary (och hennes vänner). Att se den ensam mitt i natten ger ett solklart mervärde till filmen, det ska jag inte sticka under stolen med och förvånande nog håller den från första början till sista bildruta utan någon egentlig svacka. Det skulle inte förvåna mig om det kommer dyka upp en Fender Bender 2 vad det lider.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. Fender Bender finns att kolla in på C More om du blir nyfiken.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CARGO (2017)

När jag startade den här filmen hade jag ingen tanke om att den skulle platsa i mitt söndagstema. Jag visste inte så mycket om den annat än att Martin Freeman spelade huvudrollen och att han ensam skulle ta hand om sin lilla dotter i ett kargt landskap. Australien?

Ja, det visade sig vara i Australien och ja, filmen visade sig vara väldigt mycket mer än jag från början trodde. Cargo är nämligen essensen av det hemskaste, otäckaste, mest sorgliga och skräckinjagande jag kan komma på. En form av postapokalyptisk värld där alla lagar och regler är satta ur spel, en värld där människor tvingas ta fram sina mest djuriska sidor för att överleva, där en förälder tvingas säga hejdå till både sitt barn och sin älskade och detta samtidigt som nån form av zombiesmitta härjar.

Cargo är en film i samma anda som Maggie men jag känner även ett litet sting av The girl with all the gifts och Strangerland. En blandning av mums, mums och mums alltså. Att se Martin Freeman i rollen som den utsatte pappan Andy är både ljuvligt och hjärtskärande, han är helt enkelt SÅ. JÄVLA. BRA. i den här rollen (jaaaaa, han är ALLTID bra men han är extremt bra i roller som får honom att agera under press. Kolla in första säsongen av Fargo om du inte tror mig).

Manuset är skrivet av Yolanda Ramke och blev en kortfilm på sju minuter som hon regisserade tillsammans med Ben Howling redan 2013. Det känns fint att långfilmen fick göras under samma premisser, med samma människor bakom spakarna. Jag kan nämligen tänka mig att långfilmen, så som den är gjord idag, var precis det som Ramke/Howling skulle ha velat göra från allra första början. Men nu, med Netflix-pengar, gick det alltså vägen och ingen kunde vara gladare än jag.

Jag känner en sån inneboende skräck när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen. Den är så fin och så hemsk och samtidigt så väldigt snyggt filmad. Strålande hantverk av alla inblandade och underbart att få lägga upp en söndagstext om en riktigt BRA film som omväxling.

Som sagt, Cargo är gjord med Netflix-pengar och finns att se just på Netflix. Inget att orda om alltså, se den ögonabums! Här kan du se vilka andra filmer jag skrivit om i skräcktemat. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: VARGTIMMEN (1968)

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är ”svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: GHOSTLAND (2018)

2008 gjorde den franske manusförfattaren och regissören Pascal Laugier filmen Martyrs, en blodig rackare som på pappret borde ha fallit mig i smaken betydligt mer än den gjorde. Sen dess har han gjort The Tall Man (med Jessica Biel), en film jag inte sett än men kanske borde.

Dagens film heter Ghostland, eller Incidents in a Ghost Land som den verkar ha hetat från allra första början. Som vanligt i Laugiers filmer kretsar handlingen kring karaktärer av kvinnligt kön och denna gång är det syskonen Beth (Crystal Reed) och Vera (Anastasia Phillips) som råkar ut för en riktigt vidrig händelse i sin tonår i samband med att dom ska flytta in i ett nytt hus tillsammans med mamman (Mylène Farmer). Det handlar om home invasion på hemskaste möjliga sätt och för att inte spoila handlingen så ger denna upplevelse en hel del ärr i den/de som överlever intrånget. Så kan man säga, tror jag, utan att säga för mycket.

Filmen är mörk, den är hemsk och börjar man tänka för mycket kan den nog krypa sig in under skinnet alldeles ordentligt. Den är både våldsam och blodig samtidigt som den under vissa scener är mer långsam och ryslig och som grädde på moset är det en HORD av otäcka porslinsdockor utplacerade här och där.

Jag håller med Filmitch-Johan som skrev i sin recension av filmen att den är 2018 års hittills bästa skräckfilm. Första tjugo minuterna är fem plus i min bok. Inte för att resten av filmen på något sätt är ”dålig” men den är svajig på ett sätt början inte är. Kanske har det till viss del med skådespelarprestationerna att göra? Jag tror det. För stämningen, vidrigheterna och känslan av att man aldrig riktigt kan läsa av filmen gör att jag sitter med skön skräckpuls filmen igenom.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: EVENT HORIZON (1997)

Nu tycker jag det är dags för en rymdskräckis här i temat och det här är inte vilken rymdskräckis som helst. Event Horizon är en rymdskräckis som helt gått mig förbi, som så många filmer gjorde just 1997 – av naturliga orsaker. Som att jag blev mamma för första gången. Till exempel.

Nackdelen med att se en såhär pass ”gammal” effektbaserad film för första gången är att om inte effekterna håller måttet känns filmen lätt B. Och den här känns B. Hur bra skådespelarna än sköter sig så blir filmen inte alls lika maffig som jag antar att den hade varit om jag sett den på bio, låt oss säga, 1997.

Filmen utspelar sig 2047 och handlar om räddningsfarkosten Lewis and Clark (och dess mannar) som snappar upp en signal från Event Horizon, en farkost som försvann spårlöst under sin jungfrufärd.

Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning som består av löjtnant Starck (Joely Richardson), Smith (Sean Pertwee), Peters (Kathleen Quinlan), Justin (Jack Noseworthy – bra namn!), Cooper (Richard T. Jones), D.J. (Jason Isaacs) och Dr. William Weir (Sam Neill) som befinner sig i rymden trots att han lider av klaustrofobi (??).

Event Horizon försvann vid ankomsten till Neptunus och besättningen på Lewis and Clark börjar anta att nån form av massaker ägt rum och plötsligt drabbas en efter en av svåra hallucinationer. Otäcka bilder på nära och kära som i deras fantasier befinner sig på rymdfärjan och på ett eller annat sätt är skadade. Vad är det som tagit sig ombord på farkosten och vad är det som händer deras psyken?

På pappret låter Event Horizon som en riktig höjdarfilm tycker jag, en film som borde passa mig som handen i handsken. Och den är inte SÅ pjåkig, det är den inte, men den är heller inte någon film att minnas någon längre stund. 39 kr på Itunes är den kanske värd men mest för att jag nu kan bocka av den som sedd. Gillar man ryndskräckgenren tycker jag dock att man ska se den. Det hör till allmänbildningen.

Här kan du läsa om resten av filmerna jag skrivit om i detta tema.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE OTHER SIDE OF THE DOOR (2016)

Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.

För såna som mig är det perfekt att detta tema finns, speciellt för att bocka av skräckfilmer på ska-se-listan och extra perfekt blev det när filmen dök upp på Viaplay. Bara att gona ner sig i soffan och hoppas på att bli skrämd.

96 minuter senare kan jag konstatera att varken Roberts eller filmen gjorde mig besviken. Det här är historien om mamman Maria (Sarah Wayne Callies) som har svårt att komma över den lille sonen Olivers tragiska död (spelas av Logan Creran) och griper ett halmstrå, en chans att få säga hejdå till honom en extra gång. Grejen är att hon ska kunna prata med honom genom en dörr i ett gammalt indiskt tempel men får stränga förmaningar om att inte öppna dörren. Och det här är en skräckfilm. Och vad händer i skräckfilmer när någon (gammal som ung) blir tillsagd att INTE göra något? Såklart. Hon öppnar dörren.

Varför indiskt tempel kanske du undrar? Jo, Maria, hennes man och barn (den överlevande systern) bor och jobbar i Indien och det är där filmen utspelar sig. En kulturkrock alltså, mitt i det tragiska och kanske även en inblick i världsreligionen hinduism.

Gillar man skräckfilmer tycker jag den här filmen är väl värd en titt. Den har sina minnesvärda scener även om helheten kanske inte är något som gör den till en framtida klassiker. Inte som 47 meters down.

Här kan du läsa om övriga filmer i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: REVENGE (2017)

En ung sexig tjej med en tajt liten röv befinner sig i ett sommarhus med mannen som äger detta. Mannen är utseendemässigt inte helt olik Michael Fassbender och han är väldigt fascinerad över kvinnans bakdel. Dom är uppenbarligen väldigt intresserad av varandras kroppar, ja dom verkar trivas bra tillsammans så länge inte tjejen tar upp mannens fru och barn som samtalsämne. Då lackar han ur. Men hon svassar runt i trosor och det där dygnet som är mellan hennes hemresa och äkta fruns ankomst verkar inte röra henne i ryggen. Rump-Fia alltså.

Ursäkta mitt språkbruk men filmens kvinnliga huvudroll, Jen (Matilda Lutz), framställs verkligen som ett riktigt franskt våp, i alla fall i filmens första del. Kanske är det ett smart drag då skillnaden mellan Jen pre våldtäkten och efter densamma känns som två helt olika personer. För det är klart hon blir våldtagen. Älskaren, Richard (Kevin Janssens), får nämligen besök av två av hans anställda/delägare/I don´t know och det är ena riktiga sluskhuven. Men det hindrar inte Jen (pre våldtäkten) att göra närmanden/åma sig och kråma sig/söka bekräftelse IN FUCKING ABSURDUM av dessa apfula män.

Jag förstår inte. Jo, jag förstår att det finns kvinnor som beter sig såhär och jag tänker inte varken döma eller fördöma detta MEN jag greppar inte vad manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat vill säga med att hon framställs så vansinnigt korkad och enkelspårig. Alltså, det är skämskuddevarning, SÅ illa är det. Att hon tuffar på sig å det grövsta efter att hon blivit våldtagen och förnedrad är en annan sak. 

Det här är alltså en rape-and-revenge-film och som sådan är den både bra och mindre bra. Det som hamnar på minus, förutom det jag nyss nämnt, är att några scenlösningar är så utflippade icke-trovärdiga att jag hamnar utanför filmen. Men för att skriva om något roligare, det finns faktiskt en hel del plus. Filmen är snyggt filmad, det är fin natur och våldet är så grafiskt att till och med en avstängd gore-hjärna som min väljer att titta bort ett par gånger. Det är nåt med glasbitar som gör ont ända in i benmärgen och jag satt verkligen och hurvade mig när dessa skulle plockas bort ur fotsulorna.

Skräckbiten i filmen är dessutom överhängande, Jen är övergiven, våldtagen, nästan naken, livrädd, ensam och lämnad att dö och är inte DET skräck då vetefan. Samtidigt hoppas jag ju att den fighting spirit som göms i Jen kropp skulle finnas i alla utsatta tjejer, att den här ta-ingen-skit-mentaliteten skulle kunna dras ett steg längre vid behov. Och här dras den inte bara ett steg längre utan till sin absoluta spets. Det är ett sånt blodigt crescendo att en liten varning utfärdas. Det är så mycket blod att färgblinda antagligen tror att den är en svart-vit film dom ser.

Filmen finns att se på SF Anytime. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SHELLEY (2016)

En dansk Rosemary´s baby, så skulle man kunna beskriva Shelley i något förenklade ordalag.

Filmen handlar om paret Louise (Ellen Dorrit Petersen) och Kasper (Peter Christoffersen) som bor tillsammans i ett enkelt hur långt ute i den danska spenaten. Dom försöker leva självförsörjande och har inte ens el i stugan. Deras största önskan är att bli föräldrar, något som är en omöjlighet då Louise fått en sent missfall och efter det fått komplikationer och tvingats operera bort livmodern. Den dödfödda dottern klarade 24 veckor i magen innan Louise var tvungen att föda fram henne bara för att direkt begrava henne.

Den unga rumänska (och enligt IMDb hushållerskan) Elena (Cosmina Stratan) reser till paret i Danmark för att föda deras barn och här kan jag erkänna att jag blir lite bortkollrad i manuset, ja, det blir jag. Hur och varför är för mig oklart men äsch, man kan inte få allt här i livet.

Elena är hur som helst gravid och hon känner hela tiden att något är fel. Hon går på koll hos barnmorskan som hela tiden bedyrar att Louise känslor är fel, att barnet mår bra och att allt är normalt. Men nej, Elenas graviditet är inte normal, det är en SKRÄCKFILM vi pratar om här.

För att vara en skräckis så är Shelley en diskbänksrealistisk sådan, det är inga storvulna effekter eller blodiga klafsscener. Det här är smygande skräck och effekterna är sparsmakande men funktionella. Jag gillade filmen, jag tyckte om den smutsiga känslan och preggoskräckisar ÄR alltid otäcka tycker jag, det är nämligen inte så svårt att leva sig in i situationen och känna rädslan över att barnet i magen är något annat än ”bara” en liten bebis…

I skräckfilmsavsnittet nummer 112 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Här kan du lyssna på avsnittet. Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen.

Publicerat

Söndagarna under 2018 vigs åt skräckfilm. Bara skräckfilm.

Under hela 2014 hade jag ett och samma tema på söndagarna: Svensk film. Det var himla kul. Jag gillar svensk film och det var en utmaning att få till en bra blandning på filmer och samtidigt en chans att få se 52 nya (och gamla) filmer där alla pratade svenska.

Nu har det gått några år och jag har saknat att göra ett sånt där riktigt MASTODONTTEMA. Så, nu kommer det! Varje söndag under hela 2018 kommer vigas åt en av mina favoritfilmgenres: Skräckfilm.

Känner jag mig själv rätt kommer det antagligen mest bli relativt nya filmer men en och annan gammal goding kommer säkert slinka igenom. På den här sidan kommer jag samla länkar till alla filmer jag skrivit om. SOM jag ser fram emot detta!!! Gör du?

1. Shelley (Danmark/Sverige, 2016)
2. The haunting of Helena (Italien, 2016)
3. Leatherface (USA, 2017)
4. Hellraiser (Storbrittanien, 1987)
5. Temple (Japan/USA, 2017)
6. Cronos (Mexiko, 1993)
7. The Ritual (Storbrittanien, 2017)
8. Slither (Kanada/USA, 2006)
9. Wichita (USA, 2016)
10. Huset (Norge, 2016)
11. Scare Campaign (Australien, 2016)
12. Replace (Tyskland/Kanada, 2017)
13. Les Affamés (Kanada, 2017)
14. Nekromantik (Västtyskland, 1987)
15. Cage Dive (Australien, 2017)
16. Possession (USA, 2008)
17. The Complex (Japan, 2013)
18. From a house on Willow Street (Sydafrika, 2016)
19. Dark Waters (Ryssland, 1993)
20. Revenge (Frankrike, 2017)
21. Lust (Norge, 2017)
22. On the other side of the door (Storbrittanien/USA/Indien, 2016)
23. Insidious: The Last Key (Kanada/USA, 2018)
24. Event Horizon (Storbrittannien/USA, 2007)
25. Blood and Chocolate (USA/Storbrittanien/Tyskland/Rumänien, 2007)
26. Ghostland (Frankrike/Kanada, 2018)
27. Death Note (USA, 2018)
28. Snakehead Swamp (USA, 2014)
29. Invalid (USA, 2014)
30. Vargtimmen (Sverige, 1968)
31. Hereditary (USA, 2018)
32. Cargo (Australien, 2017)
33. Fender Bender (USA, 2016)
34. The Terrible Two (USA, 2018)
35. Rammbock (Tyskland, 2010)
36. Bodom (Finland, 2016)
37. Nails (Irland, 2017)
38. Mindhunters (Nederländerna/Storbrittanien/Finland/USA, 2004)
39. Feral (USA, 2017)
40. Ghost House (USA/Thailand, 2017)
41. Jigsaw (USA/Kanada, 2017)
42. We are not alone (Peru, 2016)
43. Halloween (USA, 2018)
44. The Final Girls (USA, 2015)
45. Possession (Frankrike/Västtyskland, 1981)
46. Mandy (USA/Belgien/Storbrittanien, 2018)
47. Atterados (Argentina, 2017)
48. Boar (Australien, 2018)
49. Wish upon (USA/Kanada, 2017)
50. American Mary (Kanada, 2012)
51. The Clovehitch Killer (USA, 2018)
52. Tonight she comes (USA, 2016)

Publicerat

Skräckfilmsveckan: UNDER THE SHADOW

Jag behövde bara se fem sekunder av trailern till Under the shadow (på svenska ibland titulerad ”I skuggan” ibland ”Under skugga” men då jag inte ser något av det i skrift på IMDb kör jag på originalet) så var jag säker på att jag ville ha med den här filmen i Skräckfilmsveckan.

Filmen utspelar sig nämligen i Teheran 1988 och bara DÄR är den helt udda mot alla andra skräckfilmer jag sett. Manusförfattaren och regissören Babak Anvari är brittisk-iranier och filmen är en samproduktion mellan Storbrittanien, Jordan, Qatar och Iran och språket i filmen är persiska. Vad finns det att inte säga ja tack till med detta? Vad det än blir så är det nånting helt annat än Hollywood, i alla fall på pappret.

Kriget mellan Iran och Irak pågick mellan 1980 och 1988 i krigets slutskede sker ett otal brutala bombningar åt båda håll. Shideh (Narges Rashidi) var politisk aktiv i krigets början och nu när kriget förhoppningsvis går mot sitt slut drömmer hon om att kunna ta upp sina studier igen. Men hon får nej, det finns ingen chans i världen att hon kommer bli godkänd som student efter ”det hon gjort” och hon tvingas väldigt besviket ta till sig informationen.

Shideh bor med sin man och sin lilla dotter Dorsa (Avin Manshadi) och när maken (som jobbar som läkare) får sin årliga inkallelseorder är det bara att acceptera faktum. Det är andra som är herrar över deras liv, det finns ingenting – ingenting – dom kan göra för att ändra på det. Maken ger sig iväg till Elam, mitt i striderna och Shideh blir ensam med Dorsa som drömmer mardrömmar och kissar i sängen. Hon är rädd för djinner.

Djinner är ”av Gud skapade ökenandar” och beskrivs i Koranen som ”en rökfri eldsflamma” och Shideh försöker förklara för Dorsa att det är sagor påhittade av vuxna för att skrämma barn. Men Dorsa tror inte på det, det är hennes killkompisar som berättar historierna och som även ger henne katthår och andra grejer som skydd mot andarna och som den skräckfilm detta ändå är så är det ingen spoiler att mamma Shideh till slut måste acceptera att dom där djinner-andarna kanske inte är enbart sagor ändå.

Babak Anvari vann en BAFTA tidigare i år, för ”Outstanding Debut by a British Writer, Director or Producer”, tillsammans med filmens övriga producenter och filmen/dess skådespelare har vunnit inte mindre än sjutton priser runt om i världen. Välförtjänt må jag säga. Riktigt bra FILM, inte ”bara” skräckfilm.

Vad Johan och Sofia skriver om idag kan du se om du klickar på deras namn. Spännande läsning utlovas!
Blir du nyfiken på filmen jag skrev om idag så finns den att hyra på Itunes  OCH – inte att förglömma – den finns även på Netflix! Den svenska titeln är Under skuggan.

Publicerat

BASKIN

En turkisk skräckfilm som handlar om ett gäng poliser som hamnar helvetet när dom gör razzia på en svartklubb, det låter ju alldeles mumma för en sån som jag. Men hur det låter och hur det är kan uppenbarligen vara totalt väsensskilt.

Baskin är en film som är fullständigt obegripligt att den ens blivit gjord. Halva filmen består av en samling gubbsjuka och otrevliga poliser som försöker bräcka varandra i sexistiska rövarhistorier och den andra halvan är ett sammelsurium av effekter gjorda av modellera i oskön belysning.

Om nån har tips på en riktigt BRA turkisk skräckfilm så tar jag gärna emot det för den här sura jävla eftersmaken vill jag gärna skölja ner ögonaböj.