Etikett: skräckfilm

Publicerat

Fredagsfemman #227

5. Kan man se vilken film som helst ensam på bio?

Jag är en typ av människa som tycker om att gå på bio själv. Jag tycker det är både skönt och mysigt och har inga som helst problem med vad ”andra ska säga” för att man smyger in där helt solo. Jag känner mig alltså inte ”forever alone” när jag ser film själv, tvärtom. MEN, att se vissa  skräckfilmer ensam på bio, där nånstans kan jag känna ett motstånd, i alla fall när det gäller skräckfilm som jag på förhand anar faktiskt kommer göra mig riktigt jävla rädd. Som Conjuring 2. Som går på bio nu. Som jag inte har sett. Än.

.

.

.


4. Grabbkultur och blåsta skattepengar

Gudarna ska veta att jag inte alltid håller med Hannes Holm, i alla fall inte när han ger sig på mig och mitt skrivande. MEN, vår beef är passé och nu följer jag med spänning debatten som pågår angående Hannes Holms modiga outande av SF Studios och hur det går till med filmfinansiering och vart pengarna faktiskt tar vägen (länk till text i DN här). Personligen tycker jag hela frågan är ytterst beklaglig. Det handlar till mångt och mycket om hur våra skattepengar används och det konstiga är att det inte finns lagar och regler kring vad det statliga filmstödet ska gå till. SF Studios är ett vinstdrivande företag och har egentligen inte gjort något olagligt, dock känns deras beteende vansinnigt omoraliskt – men det är en annan femma. Men upp med skiten på ytan nu, lös problemet! Att 30% av produktionspengarna går direkt ner i fickan på SF Studios är långt mycket värre än att det görs för få filmer med kvinnliga regissörer. Tycker jag då.

.

.

.

3. Nicolas Winding Refn

Han gjorde Drive, denna fantastiska film. Sen gjorde han Only God Forgives och jämfört med Drive blev den ett enda stort frågetecken. Idag har hans nya film The Neon Demon biopremiär och jag är väldans nyfiken på den. Kanske vinner den på att förväntningarna på honom sänkts en aning? Hur som helst, det är en film som SKA ses. Frågan är bara….när?

.

.

.

2. Behöver världen en ny Mary Poppins?

Rob Marshall, mannen som regisserat två av filmvärldens sämsta musikaler (Chicago och Into the woods) ska nu alltså regissera Mary Poppins 2 eller Mary Poppins Returns som är filmens egentliga titel. 2018 kommer vi kunna få se Emily Blunt som den sjungande och dansande damen med paraplyet och frågan är: är detta verkligen en nödvändig film? Har världens samlade befolkning saknat en uppföljare? Och Rob Marshall? Whyyyyyy….

.

.

.

1. FOTBOLLS-EM börjar idag!

Precis så är det. EM börjar idag och därmed börjar även VM i logistik för Europas fotbollsintresserade förvärvsarbetare (som inte tagit fyra veckors semester). Hur ska man få ihop allt? På plussidan ligger matchtiderna, nattsömnen blir inte lidande MEN ändå, det finns ju andra grejer som bör hinnas med. Nåja. Jag tar en dag i taget och kommer se så många matcher som det bara är möjligt. Och Sverige ger sig in i mästerskapet på måndag. MÅNDAG. Anteckna!!

.

.

.

Publicerat

WHEN ANIMALS DREAM

Jakob Oftebro spelade en av dom manliga huvudrollerna i filmen Så ock på jorden och det var letandet efter hans namn som fick mig att springa på den här filmen. Outgrundliga äro de filmiska irrvägarna men icke desto mindre spännande.

Marie (Sonia Suhl) är sexton år och bor på en liten (dansk) ö. Hennes mamma (Sonja Richter) är svårt sjuk och pappan (Lars Mikkelsen) tar hand om henne medan Marie jobbar extra som fiskrensare. Men Marie är inte heller frisk. Hon går till doktorn, nåt är fel. Hon känner sig annorlunda och hon blir mobbad och slagen på jobbet av killar som tycker hon är udda. Daniel (Jakob Oftebro) däremot, han tycker att Marie är söt och dom börjar träffas litegrann och Marie….Marie vill mest käka kött.

Jag får känslan att det här är en film gjort med mer hjärta än budget (vid närmare koll har dom haft tre miljoner dollar att röra sig med) men jag gillar stämningen jättemycket, jag tycker Sonia Suhl är väldigt bra i rollen, underspelande på nåt obehagligt men skönt sätt och effekterna är sparsmakade men effektiva.

Jag tycker det här är en sevärd liten film i all sin anspråkslöshet.

Publicerat

HOUSE

Om man av nån anledning vill framkalla en hjärnblödning hos sig själv en ledig kväll är mitt stalltips att dra på den japanska psykedeliska skräckspökfilmen House (Hausu) från 1977.

Min hjärna höll på att sprängas redan trettio minuter in i filmen och jag tänker inte grotta ner mig i mitt tveksamma mående när eftertexterna rullade MEN jag kan säga att jag var STEL. Mina nymasserade axlar hade samma ytspänning som Hoburgsgubben.

House är en film som säkerligen står i många nördiga Criterion Collection-samlares hyllor men frågan är om den inte mest samlar damm? Hur många har sett den? Hur många kan ärligt säga att dom gillar den? Det finns säkert någon men jag är INTE en av dom.

Att se sju unga kvinnor (med namn som Fantasy, Gorgeous, Melody och Sweet) bli uppätna av ett hus, alltså tanken är inte helt dum, det skulle kunna vara kreativt och härligt på många sätt. Men filmen är som en misslyckad LSD-tripp, eller kanske som det känns bakom ögonen om man snortat tjugofem meter Via Color.

Att effekterna är helt ruttna kan jag ändå ha förståelse för eftersom filmen har nästan fyrtio år på nacken men det finns inga förmildrande omständigheter att den är så klåpigt gjord för övrigt. Fotot är VIDRIGT, svinjobbigt att titta på, klippningen är så hackig att det känns som att mannen (ja mannen) vid klippbordet haft sax-tourettes och musiken kan nog vara fin i något annat sammanhang men här blir den mest ångestframkallande.

Jag bad min filmintresserade kollega och hans lika filmintresserade kompis om förslag på filmer som är ”lite att bita i” och jag måste passa på att tacka för ett filmtips som var precis mitt i prick. Det här var nåt rejält att bita i! Fy fan!

Publicerat

THE LAZARUS EFFECT

Om man följer Olivia Wilde på twitter har man inte kunna undgå att få en viss hajp för The Lazarus Effect. Hon känns genuint stolt över både filmen och sin medverkan och jag har förstått att filmen är väldans läskig.

Tillsammans med mumblecorekungen Mark Duplass har hon huvudrollen i filmen och dom två tillsammans känns riktigt sköna. En otippad kombination, speciellt för att vara i en skräckfilm. Vuxna människor utan blöta vita linnen och sillisar.

Frank (Duplass) och Zoe (Wilde) är läkarstudenter, eller forskare kanske? Genom tester på djur försöker dom hitta sätt att återuppliva döda. Tillsammans med resten av teamet har dom fått ett stort ekonomiskt anslag som gör att dom kan jobba med detta på heltid (och mer därtill) och relationen mellan Frank och Zoe har blivit lite ansträngt kan man säga. Det finns inte tid (eller lust) för så mycket mer än bara jobb. Men när det händer en olycka under ett av djurförsöken sätts kunskapen och viljan att lyckas på prov.

The Lazarus Effect är en skräckfilm som fått åldersgränsen PG-13 i USA. Det kan aldrig vara positivt, speciellt inte eftersom USA är ett land som har lite annan syn på både våld och nakenhet än vi är vana vid. Gränserna för vad som är okej och moraliskt försvarbart är liksom…lägre. Jag vet inte om filmen är anpassad för att klara en lägre åldergräns eller om den är satt efteråt, hur som helst är den inte alls speciellt otäck. Jag känner mig lite besviken faktiskt.

Publicerat

TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION

Jag försöker i sakta mak ta mig igenom Matthew McConaugheys filmografi och jag kan väl säga att dom allra flesta filmerna jag hittills sett (30 stycken) har varit betydligt behagligare sällskap än denna.

Jag kan inte ens skylla på att den kvinnliga huvudrollen innehas av Renée Zellweger, det är inte hennes fel att filmen är undermålig. Det är inte ens Leatherface´s fel (Robert Jacks) men kanske att lite beror på att det ser ut som att han har en överrostad tortilla fastklistrad i ansiktet. Det är svart och liksom…brödigt och det hänger löst i kanterna. Föga otäckt. Lite senare dyker vita masker in i handlingen. Inte så läbbiga dom heller.

Den här filmen kom tjugo år efter originalfilmen, Motorsågsmassakern, den där filmen ”alla” pratade om 1974. Jag undrar om någon i hela världen pratade om den här filmen när den hade premiär? Hade den ens premiär? Det känns som en film som möjligtvis förpassades i direkt-till-VHS-reabacken på bensinmacken.

Matthew McConaughey är inte direkt någon hjälte här när han går omkring med sitt underliga terminatorben, skriker, slåss och utbrister aaalllright allright aaaaallright. Har vi möjligtvis hört DET förut?

Renée Zellweger har oborstat hår och stora glasögon och får höra av sina ”kompisar” att hon är för ful för att få ligga samtidigt som samma kompisar med bestämdhet hävdar att ”män är män och män måste få ligga jämt annars får dom prostatacancer”.

Det här är ingen läskig film om man betänker att det är en skräckfilm men den är ganska äcklig på sina ställen och utflippad mest hela tiden. Jag kan verkligen inte säga att den är bra men jag har å andra sidan sett hiskeligt många filmer som är ljusår sämre. Betyget blir alltså en svag tvåa till Matthew McConaugheys fjärde långfilmsroll.

Publicerat

THE CANAL

Amerikanska skräckfilmer, det känns som att jag kan dom rätt bra. Jag kan koderna, jag fattar oftast när ett jump scare är i antågande och jag tycker mig kunna avläsa handlingen så pass bra att jag förstår hur filmen ska sluta långt innan eftertexterna rullar. Svenska skräckfilmer likaså. Asiatiska börjar jag också lära mig så smått, det finns en formel även där även om den ibland luras och ser till att uträkningarna blir fel.

Att se skräckfilmer från andra länder än dom ”allra vanligaste” är alltid spännande tycker jag. Jag känner en skön men ändock oro i kroppen, jag är liksom på helspänn hela tiden för jag är inte riiiiktigt med i matchen. Jag tittar och det kanske ser ut att vara ”som vanligt” men små små saker här och där, en kameravinkel, val av musik, färger, är inte som jag är van vid när det vankas skräck. Det är härligt. Jag blir alldeles upprymd och speciellt glad blir jag när jag hittar en film som är så bra som The Canal.

The Canal är en irländsk skräckfilm, skriven och regisserad av Ivan Kavanagh. David (Rupert Evans, i vissa vinklar mer än lovligt lik David Hellenius) jobbar med att restaurera gammal film. Han bor tillsammans med frun Alice (Hannah Hoekstra) och sonen Billy (Calum Heath) i ett gammalt hus och han har starka misstankar att Alice har en affär med en mörk snygging på jobbet. Svartsjukan äter honom inifrån, han kan inte riktigt släppa magkänslan.

David kommer över filmiskt material som visar bilder från huset där han och familjen bor och att det troligtvis begåtts ett brutalt mord i huset 1902. Dom grafiska bilderna tillsammans med den molande svartsjukan gör att David inte beter sig riktigt stabilt. Eller….ÄR det nån som pratar i väggarna?

Jag var rädd. Så. Nu är det sagt.

Jag hoppade högt ett par gånger. Alltså, jättehögt.

Jag tyckte helt enkelt att filmen var väldigt otäck. Det låg en dystopisk stämning över filmen som kändes som en otvättat kliig vägglusfull filt, en såndär man tvingas sova under på hotell i London. Rupert Evans gör ett bra jobb i huvudrollen men för egen del är det lillkillen, Calum Heath, som vann mitt hjärta helt och fullt. Snacka om naturbegåvning! Han äter flingor och mjölk med en lite för liten matsked i en scen och jag skulle kunna ha den scenen på repeat. Han käkar. Han spelar inte. Han är hungrig och han äter som vilken liten kille som helst. Den där kanske till och med obetydliga scenen satte sig fast, den betydde massor för min känsla för hela filmen. Flingor och mjölk. Så enkelt.

Kanske är det just det ordet som symboliserar hela filmen. Enkelhet i betydelsen att inte krångla till det. Ivan Kavanagh krånglar inte. Han berättar en historia från A till B och han har mig med i båten från första rutan till den sista. Kanske speciellt i den sista. Eller näst sista.

Det här är en film jag redan nu längtar efter att se om.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE 3

Jag firade mig själv på mors dag med en skål härligt söta jordgubbar och The Human Centipede 3. Because I´m worth it…..eller nåt. Typ.

Jag kunde inte låta bli att tänka på mammorna bakom männen i filmen. Tom Six mamma, hur har hon det? Hur känns det att läsa om sin son på IMDb, att han är en regissör och manusförfattare känd (endast) för The Human Centipede, The Human Centipede II och  The Human Centipede III och så fortsätter hon läsa mer matnyttig information som att hans favoritfilmer (föga förvånande) är Brakfesten, Idioterna, Crash, Salò eller Sodoms 120 dagar och Fitzcarraldo, att han gillar vapen, har en mops som heter Nigel plus att han är ”curryholic”.

Jag tänker på Dieter Lasers mamma, mannen som spelade Dr Heiter i första centipede-filmen och som faktiskt – där – gjorde nån form av bestående intryck för den filmiska eftervärlden. Nu sitter jag och hoppas att hans mamma inte längre är i livet för skådespelarinsatsen han bjussar i denna tredje film gör INGEN mamma glad, DET kan jag lova. Han skriker i princip oavbrutet plus att man får se hans slemmiga gubbtunga i bild ungefär 1000% mer än vad man bett om.

Och sen har vi Laurence R. Harvey, HANS mamma skulle jag inte vilja byta med. Maken till otäck karl har jag sällan skådat. Att han hade det tvivelaktiga nöjet att spela äcklet Martin i andra centipede-filmen gör sitt till för min syn på honom, här är han en annan typ av vidrig man upp-pimpad med en fruktansvärd hitlermusche.

Det är mycket snack och liten verkstad när det kommer till filmens handling. Att göra en gigaaaaaaantisk mänsklig tusenfoting bestående av fångar i ett helt fängelse kan kanske kännas lite kittlande för oss med skadade hjärnor men när det där Dieter Laser-aset bara fortsätter och fortsätter skrika filmen igenom känner jag att det räcker med EN tusenfoting. En stor jävel. Som äter upp det där vrålande överspelande mans-avskredet en gång för alla.

Som film betraktad är The Human Centipede 3 så erbarmligt utförd på alla sätt att det inte kan bli tal om ett betyg ens. Omdömesmässigt hamnar den i samma kategori som Göta Kanal 3 och Flying Virus. Det är bland det sämsta jag någonsin sett i filmväg.

Filmitch och Filmparadiset har också sett denna episka rulle.

Publicerat

IT FOLLOWS

Om du någon gång undrat hur viktig musiken är för en film – se It follows så förstår du.

Suggestiv elektronisk musik a la vilken gammal hederlig John Carpenter-film som helst, eller Drive för den delen och jag bara myser. Härligt är det. Jag märker hur jag liksom…vaknar. Filmen växer och jag lyckas på nåt mycket underligt vänster hålla mig koncentrerad på handlingen trots att det är bra jävla oroligt i salongen. Prat och smask och konstiga ljud, högljudda gäspningar och vanligt spring. Herreguuuud så många överfulla urinblåsor det var under just denna visning.

It follows är en skräckfilm som – håll i hatten nu, rita kors i taket, kasta salt över axeln, lägg inte nycklarna på bordet, gå inte under en stege och undvik A-brunnar – känns superfräsch! Handlingen är helt nyuppfunnen och det är inget man är direkt bortskämd med om man gillar denna genre. Men det är också detta fräscha som gör att det ofräscha i filmen känns så alldeles onödigt.

Som första scenen till exempel. En ung tjej med vitt linne som spänner över brösten, korta silkiga pyjamasshorts och röda högklackade skor med sylvassa klackar kommer springande. Hon försöker uppenbart fly från något/någon och hon klapprar fram på asfalten med dom där jävla klackarna. ”Men ta av dig skorna då dumjävel!” vill jag utbrista eller kanske i en lite snällare ton:  ”Hur tänkte du nu?”. Det känns som om manusförfattaren och regissören David Robert Mitchell borde kunna bättre än att trilla ner i dessa tröttsamma svarta skräckfilmsfloskelhål som man sett tuuuusen gånger förut. Samma kläder men med ett par gympadojor på fötterna hade räckt för att kännas nytt.

Det finns lite fler saker med filmen som jag är tveksam till men jag väljer att inte gräva ner mig i dessa, det känns både onödigt och orättvist. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Maika Monroe är jättebra i huvudrollen som Jay, det är schysst att filmen utspelar sig i Detroit av alla amerikanska städer, det är härliga omgivningar och en otroligt skön stämning filmen igenom och – som sagt – den nyskapade idén att detta ”förföljande något” överförs via sex som vilken könssjukdom som helst har åtminstone jag aldrig sett på film förut. Samtidigt är det klurigt, ligger det nån sunkig moralisk filt över filmen, skuldbeläggande av sexuellt aktiva ungdomar?  Jag vet inte, jag avstår att analysera filmen på det sättet just nu.

It follows är alltså en nyskapande skräckfilm men den är mindre läskig än jag önskade och trodde. Den har en hel del bra scener och visst fick jag en liten hurv längs ryggraden ett par gånger. Betygsmässigt får den en stark trea, så stark att den är på väg att tippa över till en fyra.

Jag såg filmen med Jojje och Joel. Länkar till deras texter kommer när inläggen är publicerade. Och ja, vi sprang alla tre när en gul sopningsbil ”jagade” oss över Hötorget. Fan vet vem som körde.

Nu har Sofia också skrivit om filmen, likaså Flmr,  Filmparadiset och film4fucksake.

Filmmusiken kan du lyssna på här.

Publicerat

OCULUS

En rödhårig dotter och en mörkhårig son. En rödhårig mamma och en mörkhårig pappa. Och en läskig spegel.

Oculus är en såndär film man kan se om man gillar skräckfilmer och vill ”hänga med”. Det är inte en film man måste se om man har kvalitetskrav när det kommer till filmtittande eller om man gillar att leta fram små udda guldkorn. Oculus känns som en typisk skräckfilm gjord för unga filmtittare som kanske inte har en gigantisk referenspark att se tillbaka på. Inget fel i det men för mig som ”räv” blir den för banal. Bortsett från ett par riktigt rysliga scener är filmen mest en transportsträcka till slutet.

Filmens regissör och manusförfattare Mike Flanagan gjorde en kortfilm redan 2006 som hette Oculus: Chapter 3 – The Man with the Plan. Sju år senare kom alltså långfilmsvarianten. Nu kan han nog bara sätta sig ner och vänta på klartecken för Oculus 2 för det skulle förvåna mig mycket om det inte dyker upp en sådan.

 

Publicerat

OUIJA

Nej. Alltså nej.

Samla ihop några vänner och lek anden i glaset på vardagsrumsgolvet istället. Det är garanterat läskigare än den här filmen.

.

.

.

 

 

Publicerat

THE BABADOOK

När en film blir en snackis blir den oftast det av en anledning. Ännu oftare av en bra anledning.

The Babadook är en klassisk läskigt-monster-under-sängen-historia, en klassisk förälder-blir-hemsökt-av-nåt-demonaktigt-läbbigt-som-egentligen-inte-finns, en klassisk skräckis av den typen som fanns förr, innan det blev modernt med jump scares där det läskiga i nio fall av tio var en kattjävel som tittade fram bakom en gardin. Det sköna med den här filmen är att den trots allt det klassiska ändå känns helt ny.

Mamman Amelia (Essie Davis) lever ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman) och om nån tycker pojken i Omen är creepy så är det ingenting mot Samuel.

Samuels pappa är död, han dog när dom var på väg till BB för att föda Samuel. Det känns som att Amelia fastnat i både sorg, förlossningsdepression, baby blues och vanlig hederlig ångest samtidigt som hon är på väg att brutalt gå in i väggen. Samuel är nämligen ett svinjobbigt barn och orsaken till hans beteende kan mycket väl vara en produkt av mammans dito. Det är nånting väldigt trasigt här.

När Samuel hittar barnboken The Babadook och ber mamman läsa den för honom, ja det är då saker och ting börjar gnissla loss ordentligt i den lilla australiensiska familjen.

Utan att spoila någonting alls så måste jag säga att dom dramatiska icke-skräckiga scenerna i filmen är sjukt bra. Fan det kryper i kroppen på mig, vilken negativ och mentalt förgörande spiral dom fastnat i. Relationsdramatiken i filmen känns så äkta och jag hade faktiskt gärna sett denna film även som ett ”rent” drama helt utan skräckelement. Men visst, dom läskiga/spännande scenerna lägger till ännu en dimension till filmen och dom funkar dom med men som sagt, det hade varit en bra film även ”demonprylen”.

Jennifer Kent har skrivit manus och regisserat filmen och nu ska det bli intressant att se vad som händer härnäst, om allt hon kommer göra är Babadook-uppföljare och spin-offs eller om hon får chans att utveckla sitt filmande och manusskrivande mer. För hon är begåvad, det står helt klart.

Jag tyckte väldigt mycket om The Babadook även om jag inte blev direkt rädd, inte mer än för den skrikande lille pojken och mammans uppenbara behov av hjälp.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DUNDERLAND

Med risk för att verka tjatig, jag VET att jag skrivit om detta förut, men min relation till det norska språket har en hel del att göra med min åsikt om denna film så jag måste skriva detta igen.

Bland det läskigaste jag någonsin sett på TV var en barnprogram som började sändas 1980 som hette Professor Drövels hemlighet. Det handlade om dom norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal som ger sig iväg i kanot längs Överfloden för att ta reda på vad som hänt denne professor som varit försvunnen i över 20 år. I slutet av varje avsnitt hördes en norsk berättarröst som sa ”Gå ikke glipp av neste spennende episode av Professor Drøvels hemlighet” och jag satt och hackade tänder. Jag var så JÄVLA rädd, jag var så rädd att jag får ont i kroppen bara av att skriva detta.

Min grundkänsla när jag hör en norsk berättarröst på film är alltså RED ALERT! RED ALERT! Hjärtat börjar slå och jag känner mig olustig, vill helst stänga av och lyssna på eurodiscohits från 90-talet eller nåt annat glatt istället. Men vad gör man inte för skräckfilmstemat, herreguuuuuud alltså, jag bah biter ihop asså, jag bah sätter mig på händerna och tvingar mig att titta vidare. Man är väl ingen mes? Dunderland – here I come!

Året er 1695. En ung pike ved navn Johanne Nilsdatter beskyldes for hekseri. Bakbundet kastes hun i det bunnløse tjernet Djupkista i Dunderlandsdalen. Hun forsvinner i dypet og blir aldri funnet. I årene som følger rammes dalen av en rekke uforklarlige tragedier. Lokalbefolkningen mener en forbannelse hviler over stedet og forlater det isolerte dalføret.

(Läs det där med en norsk berättarröst i åtanke. Vidrigt va? Gurr.)

Trehundra år efter att Johanne Nilsdatter blev den sista kvinnan i Norge som dödades på grund av att hon var häxa kommer en teatergrupp till Dunderlandsdalen. Dom ska sätta upp en pjäs som handlar om häxprocesserna. En morgon är huvudrollsinnehavaren bara borta, ja såklart blir det så.

Precis som så många andra skräckfilmer är Dunderland ”inspirerad av verkliga händelser”. Det behöver inte betyda ett dugg eller så betyder det massor men det enda som spelar nån roll för mig är om den är bra eller inte. Jämför jag Dunderland med en av skräckgenrens mest kända och mest hajpade häxfilmer Blair Witch Project så är Dunderland en Prinsesstårta och Blair Witch Project en torr okryddad konsumskorpa. Jag tycker nämligen om Dunderland och jag tycker om den av två anledningar: den är helt otroligt snyggt filmad och den skrämmer mig. Mission accomplished alltså, det är ju liksom meningen med en skräckfilm.

Idag har Filmitch sett At the Mouth of Madness. Klicka här för att komma till hans recension.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE POSSESSION OF MICHAEL KING

Idag börjar skräckfilmsveckan här på bloggen. Sju dagar på raken med bara skräck och får du inte nog av mina inlägg kan du alltid klicka dig in till min partner-in-horror Filmitch som fokuserar på precis samma sak denna vecka.

Det är ingenting att vänta på, det är bara att rivstarta direkt och försöka skära loss kudden jag satt och kramade i soffan när jag såg dagens film. Eller kramade förresten, jag bet fan sönder den!

The possession of Michael King. Ojoj. Jag känner mig lite lyrisk här för jag kan inte tänka mig en mer perfekt start på skräckfilmsveckan. Det här är en film för alla oss som på nåt sjukt sätt älskar att bli rädda. Det här är en film för oss som njuter av att ”hoppa till” (som Filmitch skulle uttrycka det) eller ”bajsa på sig” (som jag skulle säga).

Michael King (Shane Johnson) känns som en logisk man, en praktisk man och en solklar agnostiker. Han tror inte på nåt man inte kan förklara, han tror alltså inte på Gud, inte på Djävulen och inte på nåt däremellan. När hans fru dör i en olycka får han en idé, han vill göra en film om övernaturligheter och han vill göra det för att en gång för alla bevisa att sånt inte existerar. Så han riggar kameror i hela huset och har en specialkamera runt halsen när han besöker exorcister, djävulsdyrkare, ockulta personer av alla de slag.

Här kommer ett liiitet tips som är långt mycket häftigare än alla 3D-biografer i världen när det gäller denna typ av film: se den med hörlurar och dra på ljudet ordentligt. Du får maxpuls jag lovar och det är av en helt annan anledning än ett spinningpass. En mysigare anledning om nån frågar mig.

Filmitch har också sett filmen. Klicka här för att se om han bajsad….f´låt….hoppade till.

Publicerat

Fredagsfemman #142

5. Neil Patrick Harris

Söndagen den 22 februari är det dags för Oscarsgalan 2015. Presentatör blir Neil Patrick Harris, känd från TV-serien (som jag inte sett men som går på repeat hemma) How I met your mother och vattendelaren Gone Girl. För egen del drömmer jag om att få se honom live på Broadway där han gör huvudrollen i Hedwig and the angry inch men jag tror han kommer leda Oscarsgalan alldeles felfritt. Som sagt, jämfört med James Franco är allt ett plus. En vandrande pinne med scenskräck hade bräckt honom.

.

.

.

4. Vad är egentligen meningen med livet?

Efter att jag och Henke såg Alex Schulman och Sigge Eklund försöka bena ut det här med meningen med livet på Cirkus i tisdags har frågan liksom snurrat i min skalle, ja faktiskt lite mer än vanligt. Sanningen är att pod-männen inte kom fram till nåt riktigt svar på frågan (även om resan till det svävande målet var jäkligt underhållande) och kanske är det just det som är svaret – att det inget svar finns? Måste det ens finnas en mening? Räcker det inte med att finnas till, att få vara med, att andas, måste man tänka på carpe diem-crap och målbildsanalyser hela tiden?

.

.

.

3. Dokumentärglädje från Kärrtorp

Alltså, den där glädjen jag känner när jag av en slump hamnar framför en dokumentär på SVT och tycker det är så bra att jag inte varken kan eller vill stänga av och sen….sen….sen när jag ser att det finns tre delar till! I dokumentärserien Kärrtorp – Efter smällen får man följa några personer med anknytning till Kärrtorp, ”vanligt fölk” som återigen visar att ingen människa är speciellt vanlig, alla har sin historia att berätta. Klicka här för att komma till första avsnittet och lär känna dessa personer lite närmare: Irene som kastade en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson, Zeth som är nyanställd inom Sverigedekomraterna, tonåringen Ishak som drömmer om att bli proffsboxare, den ensamstående mamman Kristina som jobbar som medium, unga punkaren Tilde som spelar i bandet Vagina Dentata och moderatpolitikern Johan som har svårt att prata om känslor. Och Tomas Bolme är berättarröst. Tintin liksom!

.

.

.

2. Skräckfilmsveckan

På måndag börjar den, årets läbbigaste vecka här på bloggen. Det blir skräckfilmer, skräckfilmer och åter skräckfilmer och precis som vanligt har jag en co-driver i Filmitch som kör skräckfilmsvecka även han på sin blogg. Jag kan lova att det kommer dyka upp en hel del bra-att-ha-filmtips till Halloweenfesten.

.

.

.

1. Är du redo? Jag är redo!

Värsta medelålderspartajet väntar, vad härligt det ska bli! Trerättersmiddag, en massa rött vin och sällskap av min gode vän och Stockholms (Sveriges?) mesta, bästa och längsta 80-talsmusikkännare. Nu jäklar Calle nu är det bara att sjunga upp. Orup på Börsen kommer bli awsome (och alla andra kan ju alltid se honom i Så mycket bättre imorgon)!

.

.

.

Publicerat

AMONG THE LIVING

Det finns en fransk jävligt äcklig men väldigt bra film som heter Inside. Inside är skriven och regisserad av Alexandre Bustillo och Julien Maury och när den duon tittar fram i ljuset med en alldeles ny film så är det klart jag blir intresserad. Och engagerad. Och kanske lite rädd.

Bustillo och Maury hör nämligen till den typen av manusförfattare som inte har någon spärr. Den finns inga ”så kan man bara inte göra” eller ”ska någon dödas så ska det ske si eller så annars klarar inte publiken av att se det”  eller ”vadå, ett barn kan man väl inte döda?”. Det är det som är det otäcka med deras filmer men också det som lockar skräckfilmsfantaster som mig, vi som har sett lite för mycket, vi som är lite avtrubbade och skadade, vi som hela tiden kräver mer och mer för att förfasas.

Bustillo och Maury har med Among the living gjort ännu en film som nådde fram till det innersta av skräckrädslorna i mig. Flera av scenerna, eller ja, speciellt en (tänker dock inte spoila vilken) skulle lätt hamna på tio-i-topp-läbbigast-någonsin-listan om jag hade haft en sådan. Jag är glad att jag inte är småbarnsmamma om man säger så.

Jag vet inte om det är nån större vits att skriva nåt om handlingen, jag tror inte det. Ju mindre du vet desto bättre, det är som vanligt alltså. Är du ändå sugen att veta mer, spana in trailern här. För att vara en trailer är den bra, den är dessutom på otextad franska så kan du inte franska är det ännu bättre.

Among the living visas på Monsters of film-festivalen kl 20.00 imorgon fredag eller på SFAnytime till och med söndag.