Etikett: skräckfilm

Publicerat

VITTRA

”Vår dröm är att Vittra ligger i lådan på Coop med tre filmer för hundra spänn.”

Jag läser intervjun med Vittras regissörer Sonny Laguna och Tommy Wiklund i Nöjesguiden och skrattar lite för mig själv. Vilken skön inställning! Det som vid första anblicken kan kännas som en patetisk liten dröm är ju i själva verket precis det som det kända ordspråket handlar om: sikta mot stjärnorna så når du trätopparna. Och Sonny Laguna och Tommy Wiklund siktar och drömmer men framför allt snackar dom inte bara, dom gör.

Grundidén har vi sett tusentals gånger förut. En samling snygga ungdomar ska semestra i en övergiven stuga mitt ute i skogen. Några par, några singlar, tjejer i linne och klackskor, killar i skinnjacka och attityd. En skum gubbe med gevär visar sig vid skogsbrynet (Johannes Brost). Ungdomarna vet inte vem han är, vi andra, vi som nyss såg prologen vet att han skjutit en zombie i huvudet utan att visa en enda känsla.

Han är van vid sånt kan man anta. Skogen kryllar av zombies kan man anta. Stugan är övergiven av en anledning kan man anta. Filmen kommer va tröttsam och seg kan man anta. Gamla klyschor blir inte nya bara för att dom är svenska, eller blir dom det?

Tyvärr måste jag ta upp lite av det ”gamla vanliga gnället” angående svensk film. Det är språket. Dialogen. Det krystade, dom onaturliga fraseringarna, den där några millisekunders för långa väntan när någon ska svara på tilltal. Sen tänker jag att det är norska jag hör. Eller danska. Kanske låter det precis lika ”illa” när man ser filmer från våra grannländer, skillnaden är att jag inte har nån aning, jag kan inte språket tillräckligt väl. Å andra sidan är det inte språket som är det viktigaste i filmer som denna, det är känslan och effekterna och just effekterna finns det ingenting att klaga på.

Vittra är en sjukt blodig film som inte sparar på klaffs och mos och jag tror den kommer nå ut till sin publik. Bara det faktum att den går upp på bio är nåt att jubla åt. Det här är helt enkelt en skräck-independantfilm som visar att med ett jävlaranamma och kärlek, respekt och kunskap om film så kan man komma långt och nå sitt mål.

Sonny och Tommy – Coop nästa!

Publicerat

Mors-dag-helg: MAMA

Det satt mycket långt inne men nu är det gjort. Jag har sett Mama.

Det är sällan, för att inte säga aldrig, som personliga skäl är en anledning för mig att inte se en film men Mama hamnade som första och förhoppningsvis enda film i det facket. Jag trodde inte jag skulle fixa det sett till vad jag läst och hört om filmen och sett till vad som hänt i mitt liv den här våren. Föräldraskap, barn, död och skräckfilm var en kombination som inte kändes helmysig. Men jag ville ju se den. Jag hade längtat efter filmen så länge och längtan tog överhanden. Jag vet ju att det ”bara är film” även om jag också vet att verkligheten överträffar dikten i dom allra flesta fall. Nåja. Det visade sig att det inte finns mycket ”verkligt” att hämta i Mama, på gott och ont.

Småflickorna Victoria och Lilly blir bortförda hemifrån av sin pappa som kör av vägen och bilen kraschar ner i en slänt. Han försöker fortsätta rymningen genom skogen men hamnar i ett litet mystiskt hus där han snart tar sitt sista andetag. Det finns nämligen ”nåt” i huset, nåt levande, konstigt, läskigt som dödar pappan men håller barnen i liv med hjälp av körsbär och moderskärlek år efter år, nåt som flickorna kallar ”mama”.

Flickornas farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) är enveten i sitt letande, han vägrar ge upp och ingen blir gladare än han när flickorna kommer till undsättning. En i hans närhet blir allt annat än jätteglad och det är hans gitarrspelande rockersbrutta Annabel (Jessica Chastain). Visst tycker hon det är skönt att barnens hittats vid liv men när det går upp för henne att hon från och med nu kommer vara barnens ”mamma” förändras livet å det grövsta. Hon är inte redo för det och tycker varken om barnen eller sitt nya liv.

Victoria och Lilly är långt ifrån några ”normala” barn, dom funkar liksom inte socialt och speciellt inte Lilly. Hon käkar insekter och ser ut som ett litet spöke och det förvånar mig att ingen människa från BVC kommer och kollar upp henne oftare därhemma. Det finns tyvärr ganska många lösa trådar i den här historien, såna som man antingen köper rätt av eller ifrågasätter och i det här fallet tillhör jag den sistnämnda kategorin. Jag undrar, jag får en bekymmersrynka mellan ögonen, jag hummar beklämmande för jag får inte filmen att hänga ihop. Det mesta som borde vara spännande blir det inte och trots att jag försöker tänka att det ”är bara film”, att ”det är okej att det är övernaturligt och jätte o-troligt” så går det liksom inte att bortse ifrån att det här är en historia som hade fungerat jättebra utan dom mest wacko effekterna (syftar mest på slutet här). Filmen hade kunnat göras i princip verklig.

Jessica Chastain visar ännu en gång vilken superhäftig kameleont hon är. Det tar mig en halvtimme innan poletten trillar ner och jag förstår att det är HON som är den där hårdsminkade rockerstjejen. Det går nästan inte att se. Men hon fixar biffen och hon ser till att Mama blir en ganska annorlunda film i den här genren, men annorlunda på ett bra sätt. Den sedvanliga mammaklyschan hur en god mor/styvmor ska vara raseras och byggs upp igen och jag tror nog vi kommer få se fler mammor a la Annabel på film framöver.

Summa summarum: helt klart sevärd och bitvis riktigt läbbig, speciellt om man ser den en mörk natt i ensamhet.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.

Publicerat

SMILEY

Det är nåt med den här filmaffischen som är så urbota svinotäck tycker jag. Den där mixen av en snäll glad smiley som så många av oss använder dagligen och en grotesk ihopsydd blodig skräckfigur. Å andra sidan är det min bildgoogling på denna film som till slut gjorde att jag såg den. Ibland funkar inte hjärnan helt logiskt.

Lite på samma sätt som i Candyman används ”legenden” för att berätta en historia och den här gången är det ”legenden om Smiley” som filmen baserar sig på. Den sinnesstörda seriemördaren Smiley kan åkallas via internet och via en chatsajt med webkameror och den ganska känsliga flickan Ashley (Caitlin Gerard) får in den här berättelsen så pass djupt i sina tankebanor att hon till slut inte vet om det är hittipå eller verklighet. Folk dör som flugor i alla fall.

Dom här filmmakarna kan nog tacka sin gode grafiker för utformningen av affischen för mer och läbbigare än så är inte filmen. Ja det dödas, men det är inte speciellt blodigt, ja det smygs, men jump-scare är inte per automatik otäcka och ja det kryllar av mer eller mindre hjärndöda ungdomar och i den här genren är det inget extraordinärt.

Roger Bart är filmens (för mig) enda kända ansikte och han är precis lika obehaglig som läraren Clayton som han är i Desperate Housewives där han spelar George. Det han gör här är att han hjälper upp filmen till en nivå som gör att jag inte stänger av. Den lilla tyngd han har som skådis räcker för att jag inte ska ge upp hoppet innan filmen är slut men det är nära flera gånger.

Det kommer alldeles solklart komma uppföljare på den här filmen och även om jag säger att jag inte ska se dessa så kommer jag göra det. Därför uteblir det lägsta betyget. Jag sparar det till framtiden.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)

 

Publicerat

SKELETON KEY

Jag var superpepp på skräckfilmsmys och blev tossig av glädje när jag kom på att jag hade Skeleton Key som låg och väntade.  Tyvärr funkar inte filmer som vin, det är inte säkert att dom blir bättre bara för att jag glömmer bort dom på nån hylla och får för mig att avnjuta dom vid maximalt perfekt tillfälle.

Skeleton Key känns mer som en flaska vinglögg som kommer fram lagom till midsommar. Det är ungefär samma fullträff att söka billig fylla i unken glögg en sommarkväll med vit klänning som det är att tro sig bli skrämd av Skeleton Key. Alla klyschor radas på varandra (läskig vind, gamla människor med grönstarrsögon fast dom inte har starr, en läskig tant, gungstolar, spöken i speglar, oväder, amerikanska södern med allt vad det innebär av folk utan tänder, banjospelande och vetskapen om närvarande alligatorer i bakhuvudet) och som krydda på moset är det en massa hoo-doo-wanna-woodoo-wanna-wooodo. Hokus pokus med vattniga blandningar som ska spridas ut med grace och finess. Det ser banne mig ut som om Kate Hudson inte kan hålla sig för garv ibland.

Men det kan jag.

Jag kan hålla mig från mycket just nu. Från att hoppa till, från att bli sugen på snus, från att kräkas, från att gråta, från att vilja äta barr från golvet med kniv och gaffel, från att vilja testa lindy-hop, ja det finns mycket jag inte blir sugen på just nu. Däremot är jag fortfarande sugen på en riktig jävla skräckis. Jag letar vidare.

Publicerat

SINISTER

 

 

 

Månadens val för Filmspanarnas gemensamma film föll för första gången på en skräckfilm.

Få saker är läskigare än att se en riktigt välgjord och fungerande skräckfilm på bio. Fy fan, det är otäckt. Då är jag inte så värstans kaxig hur mycket skit jag än är van med att se. Att jag hört Har du inte sett den-killarnas podcast om filmen och sett Eriks spjärnande framför mig gjorde inte saken bättre.

Sinister är en film som kan få vuxna män att nervöst skratta efter att precis ha lyft en halvmeter från stolen. Sinister är en film som kan få vuxna kvinnor att ligga dubbelvikta över sin pojkväns bröstkorg och snyftade säga ”jagvillgåhem, jagvillgåhem, kanviintegåååååå, jag vill gå heeeeeem”. Sinister är en film som kan få barn att mentalt stanna i växten, därför är det ingen film barn ska se. Alls. Och barn är man tills man fyllt 25. Minst.

Skräckfilm är en genre som lever på klyschor och Sinister är en film som utnyttjar många av dessa men drar dom liksom ett varv till. Jag VET i hela kroppen när det kommer en scen, en kameravinkling som ska få mig att hoppa till så hjärtat stannar och när denna kameravinkling kommer men ingenting händer, det är fan värre än att hoppa och slå huvudet i taket. Den där väntan, den där uppbyggnaden, den där tystnaden när hela kroppen är på helspänn, när ögonen fokuserar på allt annat än det som är i fokus på bioduken för jag tänker tamejfan inte bli lurad här, JAG tänker inte hoppa till, dom ska inte tro att jag går på det här och sen bara HUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHJ, jaha där sket jag på mig.

Det är bara att lägga sig platt på mage på golvet och erkänna sig besegrad. Sinister är en smart skräckfilm, så smart att jag blir glad. Den är klurig, välspelad och har en del scener som är riktigt riktigt jobbiga att se. Första scenen till exempel. Då gäller det gäller att stoppa alla tankar som drar sig mot mitt eget liv, mot mina egna barn, annars går det inte att titta.

Visst finns det en hel del logiska luckor och konstiga småsaker som det går att reta sig på att man vill, men jag vill inte. Jag försöker vifta bort funderingarna på varför författaren Ellison (Ethan Hawke) har beiga mockaskor på sig inomhus, varför han har en handskriven lapp på skrivbordet där det står att husnyckeln är borta fast den inte är borta, varför byns poliser verkar vara så väldigt osugna på att själva lösa gåtan om var den försvunna Stephanie tagit vägen och varför hans fru känns så väldigt distanserad och ganska….tom i bollen. Men det är petitesser. Sinister ger mig rysningar jag inte känt sen jag såg The Others och jag får härliga Seven-vibbar av både musiken och förtexten.

Jessica, Jojjenito-Johan, Joel, Sofia och Filmitch-Johan har också sett filmen. Gillar dom den lika mycket som jag?

 

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

Fredagsfemman # 44

5. TV-seriehypen

Jag önskar jag hade mer tid – eller TOG mig mer tid – till att se TV-serier. Jag har missat så sjukt många genom åren att det skulle ta mig åratal att komma ikapp men det är inte utan att nyfikenheten snart tar överhanden och jag kommer tvinga mig till att se Breaking Bad, Community, Mad Men och Homeland. The Wire försökte jag se men det var inte min påse. Alls.

 

4. När kommer den första spelfilmen om bandy?

Bandy är en av världens konstigaste sporter tycker jag. Det går svinfort, jag ser aldrig bollen och jag är grymt impad av kamikazemännen som frivilligt sträcker upp handen och säger: ”Hallå! JAG vill stå i mål!” Om det inte är tjugo minus ikväll så är det bandypremiär för mig på Zinken med den grönvita halsduken kring halsen. Å spetsad glögg i plunta.

 

3. Vem klubbade igenom Chastain-lagen?

Den här kvinnan har varit med på min fredagsfemma förut men den här gången av en annan anledning. Nu undrar jag om det finns en ny filmisk lag ”over there” som säger att Jessica Chastain ska vara garanterad en halvstor roll i alla relativt intressanta A-filmer? Kommer den här tidsperioden att minnas som Chastain-eran i filmhistorien? Hur kommer detta sig? Det kan väl ändå inte bara en slump?

 

 

2. Hej Tomten!

Jag vet att alla som inte bor i Stockholm är pissless på att läsa/höra om det snökaos som just nu befinner sig i huvudstaden men det ÄR obeskrivligt vad mycket snö som drällt ner. Onsdagen var utan motstycke den vädermässigt värst dagen sen jag flyttade hit för 22 år sedan. Jag skottade i två timmar för att få loss min bil som fastnat i en snöhög och nästan lika länge för att få fram min p-plats. Sen kom en snäll plogbilschaufför och hjälpte mig med det sista. Därför Tomten, hallå där, nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp. En snöslunga, en liten, en lägenhetsanpassad och gärna en gul.

 

1. Filmspanarna!

Imorgon går årets sista träff av stapeln och det ska skräckfilmtittas tillsammans. Och kanske drickas en öl eller två. Eller en cola, en whisky eller kranvatten. Bland annat. Precis som vanligt.

Publicerat

IN MY SKIN

Jooowsa! Nu snackar vi skräck-klegg!

Min önskan om att tjonga in lite mer skräckfilm i mitt ”dramatiska” liv blev uppfylld på en gång. Jag läste om den här franska filmen hos Filmitch och  blev nyfiken. Läste recensionerna på Imdb och blev ännu mer nyfiken.

”I found it difficult to watch this movie all the way through without a break. Some of my friends have not even managed to watch it past the first twenty minutes. If you do manage to sit through this movie, I am pretty sure that not only will you thereafter remember it vividly, you will also find it hard to stop talking about it.”

”You’d think a cult audience would be able to stomach depictions of self-inflicted violence, but several people walked out. I can’t really blame them.”

”It was all extremely, painfully real. I’m sure that people will ascribe various kinds of meaning to the self- mutilation in the film.”

Efter att ha läst dessa (och många fler) exempel så är det klart att förväntningarna är skyhöga på filmen. Filmitch gav den 8/10, bara en sån sak. Själv tänker jag att enbart ordet självamputation är så äckligt att det räcker och blir över och jag känner mig ganska rädd och på min vakt när filmen börjar. Vad håller jag på med? Vad fan är det jag sa få se? Hur groteskt kan det bli?

Nittiotre minuter senare vet jag. Det blev inte så farligt. Eftertexterna rullar och jag känner mig om inte lurad så i alla fall ganska tom. Skärande och karvande i sin egen kropp, att äta av sin egen arm, dricka sitt eget blod är skitäckligt men då filmen inte är särskilt grafisk, i alla fall inte i dom värsta scenerna, så blir det bara jätteotäckt om man har fantasin ordentligt påslagen. Det hade inte jag.

Filmens manusförfattare och regissör Marina de Van spelar även huvudrollen som Esther. Esther är en kvinna med skinn på näsan och bra koll på alla sidor av sitt liv men en kväll när hon är på fest skadar hon benet rätt svårt och blir som besatt av såret. Hon vill inte att det ska läka, hon vill göra det värre, djupare, blodigare. Det är som att hon känner sig levande av detta karvande, klippande, skärande och handarbetande, som om huden är en egen varelse. Det blir liksom bara värre och värre och hon är förvånadsvärt bra på att dölja detta ”beroende” för andra.

Psyket är förunderligt, fascinerande och läskigt, både mitt och Esthers om jag tänker efter. Esthers för att såret blev en trigger som förändrade hela hennes liv, nåt hon säkerligen aldrig trott kunde hända innan skadan. Mitt för att  när jag sitter uppkrupen i soffan i mitt eget hem med full kontroll över det mesta – inklusive en fjärrkontroll som kan stänga av filmen om det blir too much – så klarar jag av läskiga scener jag antagligen hade reagerat mycket starkare på om jag sett filmen på bio. Det är lätt att vara kaxig och säga ”det va väl inget” för jag tyckte inte att det var nåt speciellt jag såg men samtidigt – klart som fan det var speciellt. Det är en rätt sjuk film. I en annan sinnesstämning hade jag säkert tyckt den var tung att se, nu gick det bra, jag kände mig knappt berörd.

Det jag gillade allra mest med filmen var Marina de Van själv. En spännande kvinna. Det känns som hon borde ha mycket häftigt framför sig både som skådespelare och regissör.

Publicerat

Fredagsfemman # 42

5. Ben Affleck i skägg

Idag har Argo premiär. Jag kommer gå och se filmen trots att huvudrollsinnehavaren och regissören heter Ben Affleck. Han har skägg så jag behöver inte tänka att han är Daredevil. Jag kan bara tänka att han är Ben Affleck i skägg som agerar i en film jag faktiskt tror på. Jag säger som dom gamla indianerna: Positivt tänkande har aldrig dödat nån.

 

4. Michael Haneke har också skägg

Haneke är en bra mycket bättre regissör än Affleck även om Affleck är en bättre regissör än han är skådis. Hur Haneke är som skådis kan jag inte uttala mig om men jag kan ju gissa att han är bättre än Ben Affleck. En påste kattsand är bättre än Ben Affleck. Haneke vann i alla fall Guldpalmen i Cannes med sitt strokedrama Amour som har premiär idag. Det kan bli en dubbelbio på A nån dag.

 

3. Carolina Gynning har inte skägg men får vara med ändå

Jesper Ganslandts film Blondie har premiär idag och med det även Carolina Gynning som skådespelare på stor duk. Mer än så skriver jag inte om detta förrän filmen är sedd, det kan bli så tokigt då åt alla håll och kanter. Det solklara är att vad man än tycker så är det på grund av Gynnings medverkan som det skrivits så pass mycket som det gjort om filmen, jag menar, hon är trea till och med på MIN lista. Weird.

 

2. Skräckfilmslängtan

Jag har sett så mycket drama på sistone att det känns som att jag innehar nåt slags svenskt rekord, i alla fall svenskt personligt rekord. Jag känner också att jag är lite mätt. Jag behöver annan mat, jag behöver klegg, jag behöver blod och skrik och kroppsdelar och framförallt behöver jag bli lite rädd igen. Jag har några skräckfilmsdagar inplanerade framöver när jag kommer grotta ner mig i detta och har du tips på någon obskyr rulle jag inte får missa så är det bara att tjoa.

 

1. Bane

Jag kan inte släppa den här mannen. Jag är fortfarande grymt fascinerad av honom, filmen kommer nästa vecka och jag kommer garanterat köpa en Bane-docka till mig själv i julklapp om jag hittar en snygg. Och nej, inte i naturlig storlek, DÄR går gränsen. Jag är INTE Fiffi and the real boy.

Publicerat

Skräckfredagsfemman # 39: Filmer som fått mig att nästan grädda på mig (och i vissa fall inte bara nästan)

5. Children of the corn (1984)

Läskiga barn på film är verkligen vrålläskiga. Enda sedan jag såg Children of the corn har jag skitit knäck både av välklippta barn i amish-hattar och vajande majsfält.

 

 

4. Salem´s lot (1979)

Tobe Hooper tar sig an Stephen Kings vampyrskräckis och jag hackar tänder. Fortfarande. Jag hade den här filmen på sönderspelad VHS, så pass sönderspelad att den till slut inte gick att tejpa ihop och om jag nångång i min tidiga ungdom drabbats av förstoppning hade Salem´s lot kunnat avhjälpa detta betydligt smidigare än en hink katrinplommonpuré.

 

3. Dead Birds (2004)

Otippad uppstickade på den här listan men det är en film jag upplevde som osannorlikt otäck den enda gång jag sett den. Jag var knappt funktionell efteråt, så rädd var jag. En sponsrad helpall med vuxenblöjor hade tacksamt tagits emot.

 


2.The Ring (2002)

Det är sällan jag sitter i folks knän på bio men när jag såg den amerikanska varianten av The Ring hände det. Det kan ha varit tvärtom också, att det var bästa kompisens sambo som satt i mitt knä, jag minns inte riktigt. Jag vet bara att vi var rädda, lika nåt-så-in-i-helvete-rädda, båda två.

 

 

1. Fredagen den 13:e (1980)

Den första gången jag upplevde ren och skär filmisk skräck i min flickkropp var när jag såg Fredagen den 13:e på bio. Jag var så rädd att jag på riktigt kissade på mig, inte då och där i biosalongen men när det skulle sovas framöver så hände det olyckor ett par gånger när jag vaknade kissnödig men inte vågade gå upp för att ta mig till toan. Jag minns att jag pratade om osthyvlar med alla som ville lyssna, om att jag hade sett vad en osthyvel kan göra med en människa om man ger sig fan på att hyvla hårt utav bara helvete. Precis som den första kyssen för alltid har en speciell plats i mitt medvetande så har denna film hackat sig in mitt filmhjärta och sett till att det köttknivsstora ärret aldrig läker. En ohotad etta.

Filmitch har dagen till ära gjort en alldeles egen Fredagshemma. Hoppa över dit och kolla vettja. Klicka här.

Publicerat

Skräckvecka: THE DEVIL´S BACKBONE

The Devil´s backbone eller El espinazo del diablo? Den spanska titeln låter sjukt mycket läskigare även om man som jag inte kan spanska.

Diablo, smaka på ordet. Tungan anar lite Omen, lite djävulsutdrivare, lite grönt kaskadkräk, lite övernaturligt läbbans sådär. Det låter helt enkelt väldigt mycket otäckare med diablo än devil eller djävulen för den delen.

Älskade Guillermo Del Toro, du färgglada oljekrita i blyertspennelådan, jag högaktar dig, jag tycker du är så vansinnigt bra och jag vill så gärna få samma WOW-känsla i magen av alla dina filmer som jag fick av Pans labyrint. The Devil´s backbone har alla förutsättningar att vara en riktig kanon men nåt stämmer inte, den funkar inte, filmen klickar inte. Jag kan inte säga att jag är jättebesviken för filmen är fortfarande helt okej men jag sitter här och frågar mig själv varför. Varför är den så spretig? Varför lyckas du inte få den att  hålla hela vägen? Varför litar du inte på att det är en rysare/skräckfilm du vill göra, varför måste filmen tangera varenda genre någonsin påhittad?

Precis som Pans labyrint så kretsar handlingen i den här filmen kring spanska inbördeskriget. 12-årige Carlos (Fernando Tielve) hamnar på barnhem där det idkas fysisk och psykisk misshandel, mobbning, tjafs och bråk och som grädde på moset ser Carlos ett pojkspöke som visar sig heta Santi.

Santi är en ganska otäck filur dom första tjugofem gångerna han är i bild. Sen bleknar han i takt med att filmen mer och mer blir nån form av thriller/drama. Det är synd tycker jag. Om jag fick bestämma skulle Del Toro ha spelat på stora bongotrumman och gjort filmen apläskig istället. Men nu är det inte jag som bestämmer annat än om betyget och det blir okej, knappt godkänt, inte mer än så.

Jag längtar efter att det ska bli 2013 och att filmen Pacific Rim får premiär. Jag tror på den, jag tror på Guillermo Del Toro och jag tror jag kommer få uppleva WOW-grejen igen, om inte förr så den 19 juli 2013.

Filmitch har också sett filmen men skriver idag om en helt annan typ av skräckfilm. Klicka här får du se.

 

Publicerat

Skräckvecka: TOMIE – FLICKAN SOM VÄGRADE DÖ

Japanerna är duktiga på skräckfilm. Även om dom inte alltid får till filmer som gör att hjärtat gurglar sig upp och ner i halsen så är det oftast en kuslig stämning i filmerna, en stämning som känns väldigt typisk japansk.

Filmen om Tomie, flickan som vägrade dö, är inget undantag. Unga flickor med pudrad hy och stora läskiga ögon finns givetvis med, precis som klassfotoscenen. Det som är spännande och lite annorlunda med Tomie är att den känns ”gammal”, precis som när man tittar på första Halloween-filmen (till exempel) och konstaterar att det syns att den har några år på nacken. Tomie kom 1999 så SÅ hemskans gammal är den inte, men den känns betydligt mer retro än så.

Polisen utreder mordet på en student vid namn Tomie. En skolkamrat till henne har minnesförlust och ska via hypnos försöka minnas vad hon varit

med om samtidigt som det händer underliga grejer hos grannen. Han har nåt skumt som växer i lägenheten, en varelse, nåt omänskligt och en dag står det en figur i lägenheten som säger att hon heter Tomie.

Det här är en film som är filmad sakta med underliga vinklar och läskig musik och den är som gjord för att ses mitt i den kolsvarta natten. Jag gjorde inte det. Jag såg den mitt på dagen med solstrålar som knackade på fönstret och ville ta sig igenom dom nedfällda persiennerna. Det är ett sånt stort no-no att se skräckfilm på det sättet att jag skäms att erkänna det men yes, I did so och nu är det gjort.

Jag tror att jag hade tyckt att filmen var aningens läskigare om jag sett den ensam i sommarstugan en novembernatt men jag tror inte det hade gjort nån skillnad för betyget. Tomie är en fullt funktionell och skaplig rysarskräckis och jag kanske tar mig an uppföljarna vad det lider (Tomie – Replay från 2000 och Tomie – Re-birth från 2001).

Här hittar du skräckfilmen som Filmitch skrivit om idag.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Publicerat

RÅTTORNAS HÄMND

Jag växte upp i en minimal liten stad med en liten men mysig biograf. Det var en såndär biograf med retrokänsla, en sån med snygg skylt, hårda men funktionella stolar och snygga lampor i foajén.

Jag växte upp i en minimal stad med en mysig biograf som när Den sista kejsaren hade premiär lockade tjugo betalande och Under the cherry moon lockade två – och vi fick gå hem.

Det skulle vara lätt att avfärda både den här biografen och byhålans biobesökare som loosers men jag kan inte se det så, inte när jag förstår vilka osannolika filmupplevelser den där biografen ändå bjudit mig på genom åren.

Jag hamnar av en slump på Aftonbladet och kan inte blunda för orden ”Filmnörden: Världens mest bisarra djurfilm” och klickar på länken. Den lilla filmsnutten går igång och tycker jag känner igen det jag ser. Det är klipp ur  filmen The food of the Gods som visas och jag minns rätt, jag har sett filmen. Helt otippat visades den på min lokala biograf 1987-88 nångång, bara veckor efter att jag (tillsammans med en fullsatt salong) såg Maskarna från 1976.

Jag minns klasskompisarna som satt på stolarna bredvid mig och jag minns den skrattretande äckelkänslan av JÄTTESTORA råttor som dök upp överallt, precis ööööverallt och jag minns att filmen hette Råttornas hämnd på svenska även om den inte enbart handlar om råttor. Det är jättehönor med också. Bara en sån sak.

Filmen är baserad på H.G. Wells roman Gudarnas föda och utan att ha läst boken kan jag säga att jag tror att den är bättre. Visst är det en bisarr djurfilm, den är knepig på många sätt men det knepigaste och roligaste med filmen – för mig – är att den faktiskt visades på bio. Fram för mer udda filmer på bio tycker jag. Dom ger häftiga minnen för livet.

Filmen finns att hyra här.