Etikett: skräckfilmssöndag

Publicerat

Skräckfilmssöndag: TONIGHT SHE COMES (2016)

Idag, precis just idag, går jag i mål med årets stora skräckfilmstema. Efter 52 veckor och lika många filmer är det nu tack och adjö till skräckfilmssöndagarna och helt ärligt, ingen kunde vara gladare än jag. Jag känner mig otroligt mätt på den här genren och det kommer dröja ett bra tag innan jag konsumerar skräck på detta all-in-sätt igen.

Jag tror faktiskt inte jag sett lika mycket skräck under samma koncentrerade tidsrymd någonsin, inte ens i tonåren när jag var storkonsument av ”videovåld” (och SE vilket våldsamt AS det blev av mig!). Det ska nämligen tilläggas att jag inte bara sett dessa 52 filmer, jag har börjat på en massa andra också, såna som varit för kassa för att ens se klart.

Att avsluta temat med Tonight she comes känns bra. Det här är en film som troligtvis aldrig blivit gjord om inte Jason Vorhees mamma varit så jävla skum i Fredagen den 13:e (1980). Den känns som urmodern när det kommer till filmer om halvnakna sexfixerade ungdomar vid en trästuga vid vatten som blir jagade av ”något” i skogen, något som inte nöjer sig förrän alla är döda.

Den här filmen är skriven och regisserad av Matt Stuertz, mannen bakom kortfilmen Benjamin Merrymeadows and the Curse of the Four-Holed Button (från 2009) och långfilmen RWD (från 2015). Han har skrivit en liten berättelse om James (Nathan Eswine) som jobbar som brevbärare och ska leverera ett brev till en ung tjej, Kristy Jordan (Dal Nicole). Kristy bor i en stuga i skogen som är svår att hitta till och när James efter många om och men hittar dit är Kristy försvunnen. Hennes kompisar Ashley och Lyndsey (Larissa White och Cameisha Cotton) är dock där, lekandes i bikini.

När filmen börjar står det med versaler att denna film ska tittas på med ljud – högt ljud. Och ja, jag är med på uppmaningen. Filmen blir verkligen betydligt mer suggestiv och sevärd med högt ljud än utan. Jag provade nämligen båda varianterna. Filmen som helhet höll mig faktiskt i ett intresserat grepp hela vägen från start till mål och jag måste erkänna att det förvånade mig en smula men samtidigt – ingen är gladare än jag när en film är bättre än jag förväntat mig.

Så, Tonight she comes är sevärd om än inte speciellt annorlunda i subgenren stugskräck. Snygga effekter, blodig på sina ställen och ungdomarna sköter sig – som skådespelare. Som filmkaraktärer not so much.

Här är en lista över alla filmerna jag sett i temat. Tack 2018 för att du snart är slut och tack till mig själv för att jag ser nån form av värde i att slutföra sånt jag drar igång. På nåt sätt känner jag mig nöjd även om väldigt få av dom sedda filmerna stannat kvar i mitt medvetande någon länge stund. Nu kör vi in i ett nytt år med nya utmaningar och kanske ett nytt tema? Vem vet?

 

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: AMERICAN MARY (2012)

Vi skulle behöva prata om Mary Mason. Vi skulle verkligen behöva göra det. Vi skulle även behöva prata om enäggstvillingarna Jen och Sylvia Soska. En sån himla tur då att det är en filmblogg det här, då kan jag ju diskutera vad jag vill med mig själv så det tänker jag göra nu.

Jen och Sylvia Soska är kanadensiska 35-åriga enäggstvillingar som har en förkärlek för det här med våldsamma, blodiga och ”edgy” skräckfilmer, så pass stor förkärlek att när dom startade sitt produktionsbolag 2008 döpte dom det till Twisted Twins Productions. 2009 gjorde dom sin första långfilm Dead hooker in a trunk och på den vägen är det. The Soska Sisters var aktiva i filmbranschen innan dom började ”köra eget”, men då mest i kortfilmer och som stuntkvinnor. I dagens film är dom dock med även som ”vanliga” skådespelare då dom spelar tyska tvillingsystrar som vill att Mary Mason, läkarstudenten som tjänar extra (mycket extra) på att operera personer som vill göra extrema kroppsmodifikationer.

Mary Mason alltså, den komplexa kvinnan i filmen som spelas av Katharine Isabelle. Katharine Isabelle var med i bland annat Ginger Snaps (från 2000, det var hon som spelade Ginger), TV-serien Hannibal och nu senast i Bad Times at the El Royale och i dagens film spelar hon en film som med lugn och precision ”jobbar svart” som plastikkirurg trots att hon inte ens är utbildad läkare. Hon pluggar till det, det gör hon, men hon är i ett sådant behov av pengar att hon är villig att göra nästan vad som helst på sin fritid för cash. Det började med jobb på en strippklubb och slutade med extrem kroppsmodifiering på operationsbordet med allehanda kunder/patienter där den ena har knepigare önskemål än den andra.

Som skräckfilm betraktad tycker jag den här filmen är rätt otäck även om man faktiskt inte får se operationerna i jättegrafiska närbilder. Det blir nästan läbbigare när man inte får se än när man får det, tycker jag. Mary Mason känns dessutom som en kvinna med många strängar på sin lyra vad gäller personligheter, jag får inte riktigt kläm på henne, vem hon är och vad som driver henne men samtidigt tycker jag är så pass intressant att filmens historia aldrig svackar. Sen, självklart, jag ÄR sjuk i huvudet och ser fram emot varje operationsscen med stort engagemang.

Jag älskar filmer där jag aldrig riktigt vet vad jag ska få se och den här filmen är på nåt sätt julafton för den känslan även om jag med facit i hand kanske hade förväntat mig mer ”klafs” än vad som bjöds. Jag är dock inte besviken på slutresultatet, jag tycker filmen är okej. Lite annorlunda och annorlunda är i princip alltid bra.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WISH UPON (2017)

 

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig, i alla fall om man har en kinesisk förtrollad ask i sin ägo, en ask som inte verkar vilja göra gott.

Wish upon påminner om en yngre-tonårsvariant av Death Note och/eller Final Destination med en ung tjej i huvudrollen, Clare (Joey King). Hennes mamma tog sitt liv när Clare var väldigt liten, eller det är i alla fall vad Clare tror. Nu har hon bara sin pappa kvar men pappa Jonathan (Ryan Phillippe) är ingen man Clare är superstolt över. Han rotar i containrar och lever lite av ett rövarliv men verkar snäll och han bryr sig om sin dotter. Han bryr sig så pass mycket att när han hittar en liten låda med kinesiska tecken ingraverade så tar han med sig den hem och ger till Clare.

Lådan ger henne sju önskningar men med varje önskning kräver lådan ”blod”. Någonting hemsk kommer hända samtidigt som någonting gott.

I mångt och mycket känns det här som en skräckfilm anpassad som handen i handsken för (väldigt) unga tjejer och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag inte är en sådan. Jag tycker dock att filmen har vissa förtjänster, jag hade inga problem med att se den men jag fokuserar antagligen på helt andra saker än filmmakarna önskade att jag gjorde. Som Ryan Philippes hy till exempel. Bra sminkjobb där.

Här kan du de resten av filmerna i mitt läbbiga söndagstema och blir du nyfiken på Wish Upon kan du se den på Cmore.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BOAR (2017)

 

Nu tycker jag det är hög tid för en VILDSVINSSKRÄCKIS på bloggen. Kan det vara den första? Jag tror det. Vi beger oss till Australiens vildmark där e

n ”best” försvarar sitt territorium på ett ytterst effektivt sätt (måste man ändå säga). Det är ett okänsligt djur, det här vildsvinet, han bryr sig inte det minsta om vem han frasar sönder och tuggar i smådelar.

Det är på gott och ont för mig som tittar, det är ju egentligen det enda man VILL ska ske (eftersom det är denna typ av ”monster/effekt-film”) samtidigt skulle jag önska att jag kände det allra minsta vilja i att skriva ett manus som sticker ut, om så bara det allra minsta. Men Boar är ingen sån film. Boar är EXAKT det du tror att den är.

Effekterna pendlar mellan ”herreguuuuuud så dåligt” och ”wow, det här funkar ju!” och trots att jag inte hade tråkigt när jag såg filmen minns jag den knappt såhär efteråt. Men en djurskräckis är ändå en djurskräckis och det är alltid kul att se hur filmskaparna löst det här med själva monsterdjuret. Bara CGI eller handtillverkad skapelse? Där måste jag ge filmen plus för att det är så pass lite CGI som det ändå är.

Här är en lista på resten av filmerna i temat och Boar släpps på DVD/VOD 21/11. Filmitch har också sett Boar och här är hans text om filmen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: ATERRADOS (2017)

Att som vuxen person bajsa i byxan tillhör inte vanligheterna, i alla fall om man inte kan skylla på magsjuka eller massivt intag av kombinationen katrinplommon och saltlakrits. Att sitta ensam en novembernatt och titta på dagens film – med hörlurar! – är inget jag skulle tipsa ens mina eventuella fiender om, faktiskt. Det är bra otäckt, alltså otäckt på det sättet att det var svårt att sova sen med lampan släckt. Så ja, den fick vara tänd. Jag är en människa! Hallå, jag är ingen maskin!

Den amerikanska titeln på denna argentinska film är Terrified så jag kan anta att Aterrados betyder just det. Passande titel. Verkligen passande.

Filmen utspelar sig i några hus utanför Buenos Aires där det händer en del oförklarliga grejer dagtid och – för dom inblandade – läskiga saker nattetid. Avloppsrör som låter och beter sig, möbler som flyttas runt och nåt som befinner sig i sovrummet om natten, nåt som kanske med lite tur kan fastna på film om man låter mobilen stå på inspelning hela natten?

Några parapsykologer tar sig an detta för att försöka luska i vad som hänt och händer och ja, det är väl i princip det. Allt annat är extra mos på korven, speciellt för såna som jag som ibland upplever ett viss mått av…leda…när jag ser skräckfilm då det känns som jag sett ”allt” och därmed sällan blir känslomässigt engagerad. Därför känns det extra häftigt när jag blir tipsad om en film och den levererar! Aterrados gör nämligen den, den levererar en storartad otäck skräckfilm med ett långsamt uppbyggande tempo och – givetvis – jumpscares MEN dom kommer absolut helt på pricken rätt, dvs när man inte är riktigt beredd. Dessutom är det inte en CGI-fest som utspelar sig framför ögonen, det här är mer handfast skräck, mer….verklig…om man så vill.

Så pass verklig att jag som sagt sov med sänglampan tänd. Och kanske aldrig mer kommer öppna garderobsdörren. Eller titta under sängen.

Filmitch har också sett filmen och här är hans recension av densamma. Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: MANDY (2018)

Det finns vissa filmer jag ser som jag så innerligt – på förhand – VILL tycka om. Mandy är en sådan film.

Den har liksom ALLA förutsättningar för att passa mig som handen i handsken. Den utspelar sig 1983 med allt vad det innebär av  nostalgi och scenografi, den är blodig som ett helvete, mysigt suggestiv och på gränsen till knäpp, den har en hemtrevligt skäggig Nicolas Cage i huvudrollen, den perfekt komponerade filmmusiken är signerad min stora favorit Jóhann Jóhannsson (är han verkligen död? Jag får inte in den infon i systemet) och den är regisserad av sonen till den regissör vars namn jag kanske sett flest gånger på TV:n i mitt flickrum. Mandys regissör heter Panos Cosmatos och hans pappa är såklart George P. Cosmatos, mannen som gav mig och resten av världens befolkning som uppskattar riktigt BRA film Rambo – First Blood part II samt Cobra.

Det fanns en åkattraktion på Gröna Lund förut som hette Enterprise. Man satt två och två i små gondoler och gondolerna satt fast på ett stort hjul. Sen åkte man runt runt i 360 grader i fyra minuter och sen var åkturen slut. Askul för en ung karusellgalning som jag. När jag såg Mandy kändes det som att jag satt i Enterprise, fast ensam och helt instängd bakom glas och hårdplast. Väl upp-och-ner börjar det explodera blodpåsar och tusentals små glasbitar gjorde mig sällskap i centrifugen. Och jag satt där och borde känna mig både upprymd, exalterad och småäcklad men istället blev jag…sömning. Det blev liksom lite för mycket av det goda och detta ihop med ett tempo som sällan går övergår känslan av ”dam med deltastöd som passerar över Kungsgatan ungefär i höjd med Haymarket”.

Så, hur i hela friden kan jag känna mig TRÖTT när jag tittar på Mandy? Bara scenen när Nicolas Cage i kalsonger på en toalett där han freakar loss med en flaska whisky i handen borde ha fått mig att åtminstone ge filmen godkänt.
”Vad fan kollar du på???” sa sonen när han hasade ut från sitt rum efter att ha hört Cage vråla i minut efter minut efter minut. Jadu. Vad svarar man på det?

Det här är en otäck film, det måste jag ändå få med i texten. Effekterna är otroligt grafiska och slafsiga, det är kladdigt och närbilder och blodigt och hela tjofaderittan mest hela tiden. Första halvan tycker jag dock är betydligt starkare än den andra, Andrea Riseborough (som Mandy) lägger till en dimension av ”vardaglighet” i filmen som jag tycker är välkommen.

På många sätt är Mandy en intressant film, välgjord, kreativ och det lyser igenom att den är gjord av en man som älskar film. Men det klickade inte för mig. Jag förstod mig inte på den. Kanske blir det en omtitt så småningom, det kan nog bli så. Blu-rayen står i hyllan och gäckar mig. Vad är det med Mandy som jag inte förstod? Varför var inte det här ”min” film? Jag fattar inte.

 Här är en lista på resten av filmerna i temat. Nästa söndag dyker det upp en heeeeeelt annan skräckfilm. Det är superlätt att skriva så (och stå för det) då det inte finns så många andra filmer som påminner om Mandy.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (1981)

Den polske regissören Andrzej Zulawski är ingen snubbe jag kände till. Född 1940, död 2016, femton filmer på sitt regissörs-cv och av dom hade jag sett noll. Tills nu. Nu har jag sett Possession, skräckfilmsdramat från 1981 med Sam Neill och Isabelle Adjani i huvudrollerna och ja, nu vet jag vem Andrzej Zulawski är.

Varför har jag inte sett den här filmen förrän nu frågar jag mig? Jag undrar varför den flugit över mitt huvud, jag undrar VERKLIGEN den. Den här typen av film brukar jag ju gilla, jag brukar dra dom till mig likt magneter. Den där mixen av teatraliskt passionerat drama och weird skräck, det är mys alltså och Possession är verkligen bästa sortens mix av detta. Det är som om Michael Haneke försökt sig på att göra en kladdig blodig psykologisk skräckfilm (till skillnad mot den kliniska och näst intill snustorra Funny Games).

Anna (Adjani) är gift med Mark (Neill) och tillsammans har dom lilla sonen Bob (Michael Hogben). Att deras förhållande är obra kan en dansmus värka fram men det är inte BARA obra. Deras förhållande är destruktivt på så väldigt många sätt. Anna är otrogen och Mark ger sig inte förrän hon erkänner detta. Han kan dock inte släppa henne utan blir svartsjuk och kontrollerande, Anna å andra sidan försvinner flera dagar i sträck, bryr sig föga om sin roll som mamma och är både frånvarande och jättearg när hon kommer hem.

Mark letar upp Annas älskare, Heinrich (Heinz Bennent) och bestämmer sig för att möta honom ansikte mot ansikte. Heinrich är i 60-årsåldern och bor med sin mamma och även han är våldsamt passionerat om inte förälskad så väl fascinerad av Anna. Det känns inte som det ligger ett uns av kärlek och respekt i botten i några av filmens relationer.

Direkt filmen börjar byggs staketet kring filmens universum byggas och jag hamnar där innanför och köper det mesta som händer i den världen. Det är mycket knas, mycket konstigt, mycket som inte går att förklara så efter en ynka titel är pusslet Possession verkligen inte lagt. Om det är ett pussel på 10000 bitar skulle jag säga att åtmistone 3000 bitar saknas. Inte att dom saknas rent fysiskt, det är jag som inte ser dom.

Så, Possession är alltså en skräckfilm som tål en djupanalys, något som kanske inte hör till vanligheterna. Om man tänker på en annan av Michael Hanekes filmer, Dolt hot (från 2005), så är det också en film där en del händer framför tittarens ögon men lika mycket händer där bakom, inuti ens eget huvud, sånt som man måste klura ut själv. Såna filmer är spännande. Visst är det frustrerande att inte förstå allt men det är också ett mervärde när filmen inte försvinner ut medvetandet i samband med att eftertexterna rullar. Possession är verkligen INTE en film som försvinner. Det är en film jag borde se om, en film jag SKA se om. Någongång. Nu när jag vet att den finns.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE FINAL GIRLS (2015)

Hur ska man avsluta en skräckfilmsvecka med kvinnotema på bästa sätt? Kanske tjonga till med The Final Girls, en homage till subgenren 80-talsskräckfilm med två trevliga skådespelerskor i huvudrollerna vid namn Taissa Farmiga och Malin Åkerman? Klart det fick bli så!

Malin Åkerman spelar Nancy, mamma till Max (Taissa Farmiga) och screemqueen i 80-talsslashern Camp Bloodbath. Nancy har kämpat på med skådiskarriären sen dess men liksom fastnat i rollen som Amanda Cartwright i den där kultskräckisen från förr. Hon går på provfilmningar men inte mycket händer trots att det var tjugo år sedan filmen kom.

Nancy och Max sitter i bilen och pratar när dom blir påkörda och Nancy dör. Tre år senare sitter Max i en biografsalong med dejten Chris (Alexander Ludwig) och tittar på just Camp Bloodbath. Att se mamma Nancy på vita duken blir lite för mycket för Max, hon vill gå ut och ta luft och precis då börjar biografen brinna sugs Max, Chris och några vänner till dom in i filmen – och fastnar där. Dom fastnar alltså där med Jason Vorhees-look-aliken Billy och mamma Nancy/Amanda.

Den här metagrejen funkar över förväntan bra och både Åkerman och Farmiga är så pass bra skådespelare att det blir lite dammigt i rummet under vissa scener. Kanske är jag lite snål med betyget, kanske är jag helt on point, men det känns som en stark trea till den här filmen blir en korrekt och härlig avslutning. Sevärd film, speciellt om man – som jag – är en sucker för 80-talsskräck.

Hur tar Sofia och Johan den här veckan i mål? Vilka filmer blir det? För egen del fortsätter skräckfilmerna ticka in på söndagarna resten av året men den här veckan har varit superkul – precis som vanligt. TACK SOFIA OCH JOHAN för samarbete och en DRÖS skräckfilmstips!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: LADY PSYCHO KILLER (2015)

Om man tycker att det är en tillräcklig grund för att göra en skräckfilm att man vill visa en kvinna som dödar en massa män, då är Lady Psycho Killer något för dig. Om man däremot uppskattar andra delar av filmskapande såsom skådespelare som kan sitt jobb, snyggt foto och bra gjorda effekter då bör man lägga benen på ryggen och ”göra en Usain Bolt” så fort denna film kommer upp på tal.

Jag tänkte ge förslag på två typer av texter om denna film, en hyllande och en inte så vidare värst positiv. Den första är en recension skriven av skribenten MGDSQUAN på sajten Horror Society.

”Lady Psycho Killer is awesome. I thoroughly enjoyed my viewing, but I’d understand if you fail to agree. It’s a fluid yet complex mash-up of horror, drama and comedy that can be closely equated to American Psycho 2 meets Clueless. In the second feature film from director Nathan Oliver, a young college student (Kate Daley) goes on a maddening, bloody journey of self discovery. As she learns more and more about her dark desires and how she views the world – and the men – around her, the body count rises at an alarming rate behind the back of her new lover. Between the hacking and slashing and the voice-overs playing in her head, Lady Psycho Killer is a psychological horror-comedy that gets it right! — So, what does Lady Psycho Killer have to offer besides a successful mash-up of genres and a layer of 1980’s sensuality? Well, the murderer is a woman, and that’s definitely something that isn’t highlighted nearly enough. ”

Det här är en kort text av en svensk bloggare från sajten Fiffis filmtajm.

”Det är nåt med dom där indieskakiga, smala och till synes noll-budget-producerade filmfestivalskräckisarna som gör mig heligt förbannad. Jag är en tänkande person, jag förstår prylar och jag inser att regissören och manusförfattaren Nathan Oliver antagligen vill berätta något om samhället idag, om exploaterande av kvinnor, av hur många as till män som passerar dom flesta av kvinnligt kön vid något tillfälle i livet, om hämnd, om styrkan hos kvinnor MEN det enda jag upplever är att han via denna blonda dockiga uppenbarelse lägger ännu mer lök på laxen att kvinnor trots allt ÄR ”sämre” (och detta för att huvudrollskaraktären Ella uppenbarligen är psykopat och inte alls en ”stark kvinna”). Sen tycker jag det är skitilla när man använder Fun Light Hallon som blod i skräckfilmer. Ett jävla NYS! Lingonsylt? Har du hört talas om LINGONSYLT, Nathan??”

Jag misstänker – och hoppas – att Sofia och Johan har sett andra filmer än Lady Psycho Killer just idag. Klicka på deras namn för att se vilka filmer som göms där.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen ”you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes ”I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en ”helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: ”MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får ”mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar ”Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WE ARE NOT ALONE (2016)

Okej, We are not alone är ingenting nytt under solen, inte på pappret i alla fall. Ett hus, en liten dotter som upplever att det händer konstiga saker (plus att hon saknar sin döda mamma), en pappa som inte tror på henne (plus saknar sin fru. Han har dock en ny flickvän som bor med dom), en gammal garderob med dubbeldörrar, en trappa som knarrar, det spelas på en speldosa av metall med en målad clown på, en källare som gömmer våldsamma barnteckningar, möbler som är övertäckta med lakan, ja, precis allt finns, alla klyschor för vilken standardskräckis 1A som helst.

Men, den här filmen är inte amerikansk. Den är inte från något land som jag vanligtvis ser skräckfilmer ifrån. We are not alone är en peruansk film och den lilla familjens hus ligger utanför Lima.

Det här är en mörkt filmad film (som så många i den här genren) och den känns i perioder nästan svartvit. Tänk typ The Others, en sån känsla. I många scener är bara en liten del upplyst, nästan som en spotlight på det filmmakarna vill ha i centrum – och det kan vara var som helst i bild. Resten är i princip svart. Jättesnyggt foto, det där spelet med ljus och skuggor. Jag som tittar känner en riktning åt VAR jag ska titta men inte alltid varför och det är spännande.

Den här typen av film innehåller nästan alltid sin givna mängd jumpscares och ja, We are not alone är inget undantag. Den påminner en hel del om The Conjuring faktiskt, både i manus och stämning (men inte i känslan rent visuellt). Jag vet inte om jag lurar mig själv och gör kulturskillnaderna större än dom egentligen är men jag tycker det blir läskigare bara av att dom pratar ett språk jag inte kan och därmed måste läsa texten. Jag fokuserar till max och filmer ger mig utdelning. Det här är inte en film jag skulle se själv om jag inte behövde – men nu behövde jag det. Och det gick ju…bra. Fick kolla på tre avsnitt av Världens sämsta indier på SVTPlay sen för att kunna sova.

Filmen finns att se på Netflix och här är en lista på resten av filmerna i temat. Där kan du se både titlarna samt vilket land filmerna kommer ifrån. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: JIGSAW (2017)

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: ”Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?”. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på ”skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: GHOST HOUSE (2017)

Julie (Scout Taylor-Compton) och Jim (James Landry Hébert) landar i Bangkok. Det är starten både på deras gemensamma kärlekssemester och filmen Ghost House. Filmen handlar nämligen om vad som kan hända om man skymfar den thailändska tron på spöken genom att fotografera fel platser och sno med sig attiraljer från andliga tempel.

Hur korkat är inte det förresten? Man åker på sightseeing ut i bushen, tittar på nåt stenröse/magisk plats och får för sig ATT TA MED SIG en grej från det som thailändarna ändå ser som någon form av religiöst tempel för ”ingen kommer sakna det”. Jag menar, VEM GÖR SÅÅÅ??? Skit samma, Julie gör uppenbarligen så och tack vare detta blev det en film. Häpp.

Jag valde den här filmen till temat för att den är producerad med hjälp av thailändska pengar och inspelad i Thailand. Jag tänkte alltså att det skulle bli något helt annat än en vanlig amerikansk dussinskräckis och det visade sig bli både och på nåt vis.

Uppbyggnadsmässigt är Ghost House som vilken Hollywoodskräckis som helst med jump scares i parti och minut, rassliga, knastriga spökdamer som haltar/flyger fram och ganska fåniga skådespelarinsatser MEN jag märker att det blir ett mervärde både av drönarvyer över Bangkok och dom thailändska skogarna. Kulturkrocken gör historien läbbigare än den hade varit utan och känslan av att Julie och Jim faktiskt är väldigt många mil hemifrån och inte det minsta trygga är också ett plus.

För att summera upplevelsen måste jag erkänna att jag känner mig nöjd. Det här är en stabil skräckfilm som gör det den ska helt enkelt. Men ibland verkar det enkla vara väldigt väldigt svårt.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FERAL (2017)

Vi har sett det förut och vi kommer garanterat få se den igen, det där med ett gäng ungdomar som ska ut i skog och mark, långt bort från civilisationen och som brukligt – shit goes down!

Här är det tre par som ska ut på en liten tältsejour tillsammans, två straighta par och ett lesbiskt (om nu det har med saken att göra…vilket det har….kanske….?). Självklart är dom inte ensamma i skogen och som du ser på affischen, det är NÅT som gömmer sig bland buskarna som gillar att mumsa på människokött. Rätt rejält dessutom.

Det är inga, för mig, kända fejs i rollistan men det gör inget och det stör inte, dom gör alla det dom ska. Regissören Mark Young är för mig även han okänd men jag får en känsla av att man borde hålla koll på honom framöver, speciellt om han fortsätter göra film i den här genren och med samma ESS i make-up-teamet som han har här. Det är nämligen väldigt snygga effekter, om man nu kan kalla brutal-gore-blodiga söndertrasade kroppsdelar ”snygga”.

I kategorin dumma-kids-i-skogen är det här en riktigt sevärd film och kanske just för att kidsen är korkade på ett lite annat sätt än vanligt. Eller….dom är inte ”bara” korkade, inte allihop i alla fall. SÅ gillar du genren, se till att hålla utkik efter Feral och se den. Ensam och i nattmörker. Ett tips bara.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: MINDHUNTERS (2004)

Skräckfilmer behöver inte alltid och enbart handla om blodtörstiga monster, brutala mord eller andra rysligheter. Skräckfilmer kan också vara mer thrillerskräck. Tänk till exempel på När lammen tystnar eller Dolt under ytan. Mindhunters är just precis en sådan film, en seriemördarskräckfilm med lite smartare skrivet manus än vanliga ungdomar-i-skogen-filmer kanske är, normalt sett.

Här ser vi favoritfinnen Renny Harlin regissera Christian Slater, Val Kilmer, Clifton Collins Jr och den väldigt underskattade skådespelaren LL Cool J i en film som faktiskt påminner på fler än ett sätt om just När lammen tystnar. Även här får vi nämligen följa några FBI-aspiranter som mitt i den psykologiska profil-utbildningen springer in i ett mördare som försöker överlista dom på alla sätt. Det blir en katt-och-råtta-lek, en ”Tio små negerpojkar”-historia som till en början känns mest som ett vanligt mysterium men som med ökad speltid blir mörkare och mörkare.

Om du vet om att du är nervklen när det kommer till skräck kan det finnas ett par scener som upplevs rejält otäcka. För en ”sån som jag” är detta dock liiiite för snällt för att jag ska se det som ren skräck men visst, jag fattar grejen, det gör jag. Vissa scener påminner om en del celler i Saw-filmerna (fast light, det måste jag tillägga).

Renny Harlin gjorde denna film mitt emellan Driven och Excorsisten: Begynnelsen och jag kan väl inte säga att 2001-2004 är hans starkaste år i karriären. Däremot gjorde mitt googlande på honom mig sugen på en del andra filmer jag missat: Pakten, 12 Rounds och Cleaner till exempel. Inget ont som inte har något gott med sig.

Filmen går att se några få dagar till på CMore och här är listan på alla andra skräckfilmer jag sett i söndagstemat.