Etikett: skräckfilmsvecka

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 47 METERS DOWN

Kan jag avsluta årets skräckfilmsvecka på ett bättre sätt än att tjonga till med en HAJSKRÄCKIS såhär på fina söndagen? Bästa sortens skräckfilm om du frågar mig.

Djurfilmer i allmänhet är alltid otäcka i min värld och hajfilmer i synnerhet, därför är det extra kul när Johannes Roberts med sin 47 meters down levererar ett gastkramande undervattensdrama som ger mig andningssvårigheter. Jag har sån enorm respekt för vatten, jag har svårt att hålla andan när jag kommer under ytan, jag får liksom drunkningspanik jättelätt och kanske är det därför jag har extra svårt att se filmer som denna utan att sitta och kippa efter andan och bli blå i fejset.

Här är det två unga tjejer i fokus, systrarna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt) som – och det här är ingen direkt spoiler – fastnar i en hajbur på havets botten. Jag behöver nog inte skriva så mycket mer än det, alla vettiga människor fattar att det är sjukt läbbigt. Men det som gör att 47 meters down blir en hajskräckis utöver det vanliga är känslan, musiken, paniken, ångesten. Ja, ångesten. Upplevelsen blir nästan fysisk, filmen är så otroligt välgjord. Johannes Roberts känns som en manusförfattande regissör som man helt klart behöver hålla koll på och jag kan lova att The other side of the door hoppade upp många jack på måste-se-listan efter att ha sett dagens film.

Det här var alltså sista filmen i årets version av Skräckfilmsveckan. Tusen tack till Johan och Sofia för detta år, det gjorde vi bra. Igen. Vad dom avslutar veckan med för filmer kan du se här: Johan och Sofia.

47 meters down kanske har ett manus som klingar välbekant för några som läser detta och det beror på att filmen smet ut redan förra året men då med titeln In the deep. Johan var en av alla som hann se den och här är hans recension av filmen.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: HOUNDS OF LOVE

Är det någonting vi skräckfilmsfantaster unisont kan skriva under på så är det musikens roll i dessa filmer. Ett bra soundtrack, ett suggestivt och spännande score kan göra att hela filmen lyfter sig till en helt annan nivå än den annars hade varit. Dagens film Hounds of love är ett alldeles lysande exempel på en sådan film.

Australiensaren Ben Young ligger bakom både manus och regi och han känns som en snubbe att hålla ögonen på framöver. Hounds of love är nämligen något så ovanligt som en film man sett förut MEN som känns fräsch och nyskapande.

Filmen utspelar sig 1987 i Perth, den största staden på Australiens västkust. Tonårstjejen Vicki (Ashleigh Cummings) vill gå på fest men mamman säger nej och istället för att lyssna så rymmer hon. På väg till festen kör en bil upp vid sidan av henne och erbjuder henne ”röka”. I bilen sitter Evelyn och John White (Emma Booth och Stephen Curry) och vad Vicki inte vet är att hon borde lägga benen på ryggen och springa hem igen. Men hon gör inte det. Dom där drogerna lockar och vips är hon inne i bilen och alldeles snart hemma hos paret White. Det är där mardrömmen börjar.

Jag får en olustkänsla i kroppen redan under filmens allra första scen och det är kombinationen av unga spralliga skolflicksben i slowmotion och musiken som gör mig nästan paralyserad. Domedagskänslan håller i sig ända till eftertexterna och jag känner mig aldrig trygg med storyn, jag kan inte riktigt avläsa den. Det känns bara som att allt, precis allt, kommer gå åt helvete och Vicki skulle nog hålla med mig där.

Det här är en film som sakta tuggar sig in i kroppen, under huden och det finns både en längtan till att kunna snabbspola mig igenom den (för den är så satans jobbig att se) samtidigt som jag inte vill att den ska ta slut (för den är så jävla bra). När en film som denna dessutom begåvats med skådespelare som ”inte spelar” så blir det gränsfall på en dokumentär känsla och DEN är inte att leka med i det här fallet. Jag har inga problem med att tro på historien, sjuka människor finns i verkligheten och tyvärr existerar säkerligen Evelyn-och-John-karaktärerna på fler än ett ställe på jorden.

Hounds of love är en film som berör mig ända in i magen samtidigt som jag mår illa och mammahjärtat håller på att spricka. Tankarna vandrar iväg. Hur skulle man själv agera? Hur skulle epilogen till denna film utforma sig? Mitt tips är att om du känner dig mentalt stark, se filmen och gör dig din egen uppfattning. Det kryllar inte av blod och slaffs, det är verkligen inte en sån film, det här är mer suggestiv skräck, isande, verklig och mänsklig. Kanske den allra värsta sorten, i alla fall när det gäller inlevelseförmågan.

Nu ska vi se om Johan och Sofia har sett något lika bra idag? Sofia skriver om The Conjuring 2 och Johan om… ta-daaaaaah! .

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEWARE THE SLENDERMAN


Den 31 maj 2014 gick tre 12-åriga tjejer, tre bästisar, en promenad i skogen. Platsen var Waukesha, Wisconsin, USA. Bara två av flickorna kom ut ur skogen. Den tredje hade lämnats att dö där bland träden, knivhuggen 19 gånger av sina allra bästa vänner. Orsak: flickorna upplevde att dom var tvungna. Slenderman hade tvingat dom, annars skulle alla deras nära och kära dö.

Slenderman (eller Slender Man, det är lite olika om det särskrivs eller inte) är en så kallad ”creepypasta”, en form av vandringssägen kan man säga, en legend kanske till och med? Han skapades som en internetmeme av Eric Knudsen 2009 och har sedan dess ”synts till” på mängder av platser. Ett tips om du blir nyfiken är att kolla in fenomenet på youtube, det finns mycket, MYCKET, att se där (i skrivande stund 3,2 miljoner resultat). Men nu tillbaka till filmen.

Den här dokumentären är alltså tänkt att gräva i historien om dessa två flickor och försöka hitta en förklaring till att det kunde gå så jävla fel. En ganska viktig del av detta är att den stackars knivskurna flickan faktiskt inte dog och att tjejerna alltså inte är mördare i egentlig mening även om det var kanske mer tur än skicklighet. Men, ingenting i dokumentären belyser offret, ingen i hennes familj kommer till tals och jag känner att det hade behövts för att på riktigt förstå djupet och eländet i allt som hänt. Att intervjua förövarnas mammor är också intressant men en två timmar lång dokumentär som inte tar upp åtminstone lite av alla sidor känns som ett hafsverk.

Att filmen dessutom är klantigt klippt, att den bitvis saknar flow och att den är alldeles för lång är andra problem. Det är synd tycker jag, det hade ju kunnat bli en tajt och spännande 80-90-minutersdokumentär av det här.

Laddar Sofia och Johan upp ännu ett inlägg idag? Det är klart! Sofia har sett Indisious Chapter 3 och Johan var sett…denna film!

Publicerat

AFTERSHOCK

Ett kompisgäng bestående av tre amerikanska killar är på semesterresa i Chile. Det är sprit, det är tjejer och det är nattklubbshäng. Dom träffar på tre dito tjejer som dom tar rygg på och det är full fokus på ragg kan man säga, i alla fall från Gringos sida (Eli Roth).

Men sen händer det där som ibland händer på olika ställen i världen, det blir jordbävning. Och folk blir rädda. Och det går sönder saker. Och människor dör. Och kaos och panik utbryter och människor i chock är oftast inte helt redbara och logiska. Det går…kan man säga….rätt så mycket åt helvete.

När jag såg filmen tänkte jag mycket på om det verkligen ÄR en skräckfilm. Och ju mer jag tänker på det desto mer känner jag: ja. Halva filmen är otäck, det är mycket blod (även om blodet mer ser ut som blåbärssaft) och närbilder på sår och dylikt. Men det som är allra läskigast är beteendet hos dessa människor, hur reptilhjärnan sätter in och alla goda värden är som bortblåsta. Det är även en undergångsstämning som är rätt påtaglig, det är nämligen inte bara en jordbävning som ska överlevas, en tsunami är på ingång också.

Jag vet att jag har skrivit det förut här på bloggen men jag tycker verkligen att namnet Eli Roth i samma andetag som skräckfilm borgar för kvalitet och så även här. Han är producent, manusförfattare och skådespelare i filmen och jag säger yay gånger tre åt alltihop.

Filmen är snyggt gjort, det är cool musik, snygga färger och mysig stämning. Det känns som att det är personer med koll bakom spakarna. Nicolás López som även skrivit manus (tillsammans med Eli Roth) till Knock Knock (med Keanu Reeves och i regi av Eli Roth) har regisserat denna film och jag tycker han är duktig.

Filmen lämnar inga spår efter sig på något sätt annat än att det känns som att jag sett en helt okej skräckis men det kan räcka långt det med.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PAY THE GHOST

Ibland känns det som att det prånglas ut tolv spökfilmer på ett dussin, mediokra snabbmatsfilmer som ska mätta oss skräckfilmstokar med billiga tricks. Men så ibland kommer det en film som faktiskt sticker ut från mängden utan att för den skull vara superannorlunda. Det låter konstigt va?

Kanske sticker filmen ut en smula för att Nicolas Cage spelar huvudrollen och för att han spelar professor så man tror på honom? Kanske sticker den ut en smula för att jag faktiskt blev rädd några gånger? Kanske sticker den ut för att professorns son försvinner under Halloween-firande och jag är så inne i den här känslan att filmen blir extra mysig bara för det. Ungefär som julfilmer i december, typ.

Jag hade en riktigt trevlig stund med filmen. Ett extra plus är att titta på den med hörlurar på natten med ganska högt ljud samt vara nykissad innan. Ja, ny-annat också för den delen, för man hoppar till, det är liksom oundvikligt.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och imorgon återgår bloggen till sin vanliga behagliga mesighet igen.

Filmitch skriver om en annan skräckfilm idag och Sofia gör en kulturgärning och drar fram finfine Wesley Snipes i ljuset.

Sen vill jag passa på att säga TUSEN TACK till mina två fina filmbloggarkamrater för gott samarbete denna rysliga vecka och TACK för en hel massa härliga filmtips!

Vill du höra mer om just den här filmen, lyssna på podcasten Snacka om film där jag och Steffo nagelfar denna lilla rulle. Avsnitt 8. Här.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DARK SUMMER

17-årige Daniel (Keir Gilchrist) har gjort bort sig ordentligt. Han har stalkat en tjej på nätet så till den milda grad att han är dömd till fotboja, husarrest och han får inte vara i närheten av en dator med internetuppkoppling.

Daniels mamma är på jobbresa hela sommaren och således är han alldeles ensam hemma under hela sin husarrest. Såklart. Det orimliga i detta får man helt enkelt bara svälja. Hans närmaste polare kommer på besök ibland men det är också allt. Annars är han ensam med sina tankar, vanföreställningar, rädslor och syner. För visst händer det konstiga saker i huset? Tjejen han stalkade, Mona Wilson, är inte hon död?

Dark summer är en såndär anspråkslös skräckfilm som kan funka alldeles toppen om man ser den vid rätt tillfälle, i ett perfekt sammanhang. Som under en halloween-natt med ett kompisgäng till exempel.

Den är otäck på ett ”lagom” sätt. Effekterna är snygga, stämningen rätt skön. Peter Stormare gör korta inspel i filmen som den enda vuxna människan man ser och han har väl kanske inte några av sina bättre dagar på jobbet men det spelar ingen roll. Filmen är solid, den utger sig inte för att vara mer än den är.

Jag blir nyfiken på regissören Paul Solet och kommer definitivt leta upp hans tidigare film, Grace.

Filmitch kör en fredagseftermiddagsskräckis även han.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: JUG FACE

Bara tanken på obskyra små inskränkta sekter (om du fick detta till insekter så läste du för fort) kan få mitt blod att frysa till is. Jag tycker det är otroligt läskigt med hjärntvättade människor som tror på ”nåt” så hårt att dom är villiga att offra både nära, kära och sig själva för detta ”något”.

I den här amerikanska snårskogen bor ett par (tre…typ….? Eller EN stor incestuös? Fan vet…) familj vars liv kretsar kring ”the pit”, avgrunden i skogen med en botten fylld av lerigt vatten och en skäggig man, Dawai (Sean Bridgers) som ser i syner och tillverkar lerkrus föreställande ansiktet på den i ”klanen” som är den nästa att offras. Avgrunden behöver nämligen blod.

Den unga tjejen Ada (Lauren Ashley Carter) hittar jugfejset som är näst på tur och ser att det är hon själv! Hon får panik, snor kruset och gömmer det i skogen. Hon kan ju inte dö! Inte nu! Hon är nämligen gravid efter en het sejour i skogen med sin….bror….och har hon precis blivit bortgift med den tjocke grannpojken Bodey (Mathieu Whitman). Kontraktet är skrivet och vad jag förstår har föräldrarna fått pengar för henne. Kravet är dock att hon ska vara ren, ha hållit sig ”trogen” och det ”kontrollerar” hennes mamma (Sean Young!) genom att stoppa upp fingrarna i Ada som om hon grävde efter guld eller letade…..köttfärs.

Alltså det är så mycket i den här filmen som är läskigt! Och sjukt! Det jag skrivit här ovan är liksom bara ett skrap på ytan. Jag tror att jag mycket väl skulle höja betyget vid en omtitt men ärligt talat vet jag inte om det kommer att bli någon sådan. Filmen är inte tung eller jobbig, inte egentligen, det är bara det att vanligt folk kan vara så inihelvete….creepy.

Idag skriver Filmitch om en helt annan skräckfilm, eller har han sett samma film kanske?  Sofia skriver om en film från 1996 som är som två filmer i en.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: HOUSEBOUND

Skräck-komedi är en lurig genre. Tanken verkar vara att skratt är så pass förlösande att kroppen liksom är ”lös och ledig” och inte riktigt beredd på att bli rädd och då blir man ännu räddare.

Om denna baktanke inte stämmer förstår jag mig inte på genren alls, vilket jag i ärlighetens namn sällan gör. Skräck-komedier är således som lakritschoklad. Oftast rätt äckligt men när det görs bra är det rätt schysst. Död Snö och Död Snö 2 är god lakritschoklad, Scary movie-filmerna, not so much.

Housebound är en film som jag på förhand trodde var en ”vanlig” skräckis. Jag trodde att det var en ”vanlig” skräckis av en enda anledning: jag tyckte till en början att den var läskig. Till och med riktigt läskig. Bara läskig. Men sen kom några scener jag inte riktigt fick ihop, knasiga scener. Jag log och undrade om jag var i Sydkorea. Det var rätt kul. Också. Och sen otäckt. En jävla nalle som vägrade dö. Jumpscares högt och lågt. Snyggt filmat. Mörkt. Jobbigt. Sen roligt knasigt igen.

Housebound är skriven och regisserad av Gerard Johnstone, en nya zeeländare som med denna film gav sig fan på en sak som endast 10% av filmerna från den gröna ön lyckas med: gå med vinst. Det känns som att han kommer lyckas, om inte annat för att filmen förra året nominerats till hela sjutton filmpriser runt om i världen och vann sju! Det känns också som att han kommer lyckas i och med att filmen är riktigt bra. Den pendlar mellan en trea och en fyra men magkänslan säger att det får bli en trea den här gången. Vid en omtitt kanske den säger nåt annat.

Idag skriver Sofia om Def by Temptation och Filmitch har letat upp en annan film. Kan man hoppas på en skogsskräckis kanske? Vem vet vad det blir? Vet Filmitch?

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DUNDERLAND

Med risk för att verka tjatig, jag VET att jag skrivit om detta förut, men min relation till det norska språket har en hel del att göra med min åsikt om denna film så jag måste skriva detta igen.

Bland det läskigaste jag någonsin sett på TV var en barnprogram som började sändas 1980 som hette Professor Drövels hemlighet. Det handlade om dom norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal som ger sig iväg i kanot längs Överfloden för att ta reda på vad som hänt denne professor som varit försvunnen i över 20 år. I slutet av varje avsnitt hördes en norsk berättarröst som sa ”Gå ikke glipp av neste spennende episode av Professor Drøvels hemlighet” och jag satt och hackade tänder. Jag var så JÄVLA rädd, jag var så rädd att jag får ont i kroppen bara av att skriva detta.

Min grundkänsla när jag hör en norsk berättarröst på film är alltså RED ALERT! RED ALERT! Hjärtat börjar slå och jag känner mig olustig, vill helst stänga av och lyssna på eurodiscohits från 90-talet eller nåt annat glatt istället. Men vad gör man inte för skräckfilmstemat, herreguuuuuud alltså, jag bah biter ihop asså, jag bah sätter mig på händerna och tvingar mig att titta vidare. Man är väl ingen mes? Dunderland – here I come!

Året er 1695. En ung pike ved navn Johanne Nilsdatter beskyldes for hekseri. Bakbundet kastes hun i det bunnløse tjernet Djupkista i Dunderlandsdalen. Hun forsvinner i dypet og blir aldri funnet. I årene som følger rammes dalen av en rekke uforklarlige tragedier. Lokalbefolkningen mener en forbannelse hviler over stedet og forlater det isolerte dalføret.

(Läs det där med en norsk berättarröst i åtanke. Vidrigt va? Gurr.)

Trehundra år efter att Johanne Nilsdatter blev den sista kvinnan i Norge som dödades på grund av att hon var häxa kommer en teatergrupp till Dunderlandsdalen. Dom ska sätta upp en pjäs som handlar om häxprocesserna. En morgon är huvudrollsinnehavaren bara borta, ja såklart blir det så.

Precis som så många andra skräckfilmer är Dunderland ”inspirerad av verkliga händelser”. Det behöver inte betyda ett dugg eller så betyder det massor men det enda som spelar nån roll för mig är om den är bra eller inte. Jämför jag Dunderland med en av skräckgenrens mest kända och mest hajpade häxfilmer Blair Witch Project så är Dunderland en Prinsesstårta och Blair Witch Project en torr okryddad konsumskorpa. Jag tycker nämligen om Dunderland och jag tycker om den av två anledningar: den är helt otroligt snyggt filmad och den skrämmer mig. Mission accomplished alltså, det är ju liksom meningen med en skräckfilm.

Idag har Filmitch sett At the Mouth of Madness. Klicka här för att komma till hans recension.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: OND ANING

Det är klart att hjärtat slår lite fortare när jag helt oförhappandes hittar en rysare på Viaplay som verkar riktigt bra och dels ser att den har min favvo Sandra Bullock i huvudrollen. Jag blir nästan lite…lycklig.

Linda (Bullock) och Jim (Julian McMahon, plastikkirurgen Christian Troy i Nip/Tuck) är gifta och rätt lyckliga tillsammans. Har även dom hittat en osedd rysare på Viaplay måntro? Skämt åsido. Jim åker till jobbet som vilken dag som helst, Linda är hemma. Det ringer på dörren och där står en polis. Jim har omkommit i en trafikolycka och Lindas liv rämnar totalt. Hon vet inte hur hon ska kunna berätta detta för dom två döttrarna men på kvällen lyckas hon till slut få fram att deras pappa är död.

Morgonen därpå vaknar Linda. Mardrömmen är kvar, hennes älskade Jim är död. Hon går nedför trappan och in i köket, hör dom hemtrevliga ljuden av en kär make som dricker morgonkaffe bara för att se Jim sitta vid köksbordet drickandes sitt kaffe – livs levande!

Allting är precis som vanligt, dagen går, ingen utom Linda verkar veta att Jim varit död. Hon lägger sig på kvällen och vaknar upp morgonen efter, går nedför trappan och möts av svartklädda släktingar. Det är dags att begrava Jim.

Ond aning är en psykologisk rysarskräckthriller med en Sandra Bullock som är otroligt bra på att spela ledsen, rädd och trasig. Peter Stormare kliver in och spelar läkare och är sådär ruggig som bara Peter Stormare kan vara. Ordinär och creepy på en och samma gång.

En klart sevärd liten film för alla som tycker det läskigaste som finns är att inte ha kontroll över sitt eget liv och sin egen hjärna.

Filmitch har inte kollat in Sandra Bullock idag men väl en annan lämplig film för temat: The Houses october built.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: HONEYMOON

Om jag säger Rose Leslie så är det kanske inte så många som höjer på ögonbrynet. Om jag istället säger Ygritte i Game of Thrones så kommer det hummas  ”ahaaaaa” över nejden. Huvudrollen i Honeymoon innehas nämligen av Ygritte, eller Rose Leslie för att vara mer exakt.

Ygritte är en av karaktärerna i Game of Thrones som jag gillar minst. Jag tycker hon är svinjobbig, störig och får/fick alldeles för mycket plats. När man inte har sett skådespelaren ifråga i någonting annat är det lätt hänt att man blandar ihop karaktärens mindre bra sidor med skådespelarens eventuellt mindre bra prestation. Jag tyckte alltså så pass illa om Ygritte stundtals att jag med enkelhet hade kunnat avfärda Rose Leslie som en ”dålig skådis”. Efter att ha sett Honeymoon är jag glad att jag ibland biter mig i tungan för hon är allt annat än en dålig skådis.

Honeymoon är en film som – så många andra – tjänar på att man vet så lite som möjligt om handlingen innan man börjar titta. Det enda man egentligen behöver veta – och knappt det – är att Bea (Leslie) och Paul (Harry Treadaway) är nykära, nygifta och ska åka på bröllopsresa till en avlägsen stuga i skogen.

Jahaja. Stuga i skogen. Det vet man ju hur det blir med den saken. Guuuh så fantasilöst. Så kanske du tänker med din allra buttraste och bittraste vetabäströst men jag kan glädja dig med att även om du sett en ziljard skräckfilmer som utspelar sig i hillbilly-läskig-skog-och-knarrande-timmerhus-miljö så har du inte sett Honeymoon.

Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin (utan att gå in på mer djuplodande jämförelser) och jag gillar det som tusan. Historien håller från början till slut, Harry Treadway är bra men det är Rose Leslie som visar var skåpet ska stå.

Filmitch har också sett Honeymoon. Blev han lika hänförd som jag? Kika här så får du se.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THIRST

Vad vore en skräckfilmsvecka utan närvaro av vampyrer? Nä, precis, ingenting. Självklart ska det vara med en vampyrfilm och denna gång blev det en sydkoreansk sådan.

Chan-wook Park är ett namn som förpliktigar. Med filmer som Oldboy, Lady Vengeance och senast amerikanska Stoker på repertoaren känns det ganska självklart att han är en man med koll på grejerna även om mina personliga betyg på dessa filmer skiftar en del.

Om man vill kan man säga att Thirst är Chan-wook Park´s variant av Jim Jarmousch´s Only lovers left alive, ja, om man vill alltså. Och det vill jag. Det handlar om att göra en alldeles egen infallsvinkel på vampyrgenren vilket både Jarmousch och Park har gjort och båda dessa filmer har en klar och tydlig plats i detta filmfack. För egen del tycker jag dock att den ena filmen är väldigt mycket bättre än den andra – om man nu måste jämföra. Vilket man inte måste men jag gör det ändå.

Thirst handlar om prästen Sang-hyeon (Kang-ho Song) som blir smittad till vampyr på ett sjukhus. I takt med att smittan tar över hans kropp blir det inte bara suget efter blod som ökar utan även suget efter kvinnor, eller främst en kvinna, Tae-ju (Ok-bin Kim). Tae-ju är gift med en (tycker jag) riktig low-life-slusk och är inte speciellt svårflirtad när Sang-hyeon sätter den sidan till. Maken verkar inte vara nån casanova direkt,  Tae-ju är i princip oskuld trots flera år som gift och i Sang-hyeons sällskap öppnar sig en helt ny värld, en värld som inte enbart handlar kroppsvätskor, eller jo förresten, blod är ju också en kroppsvätska.

Thirst är en väldigt brutal film, den är blodig, den är egensinnig och framförallt så är den väldigt väldigt snygg. Mitt enda problem med filmen är Kang-ho Song som är en alldeles för okarismatisk huvudrollsinnehavare för denna typ av film. Det skaver ungefär lika mycket som om Casey Affleck spelat Tom Hiddlestons roll i Only lovers left alive eller Rupert Grint varit Edward i Twilight. Song är liksom inte….tillräcklig.

För övrigt var det 133 underhållande minuter och i mina ögon ett mycket bra val till denna veckas tema.

Idag skriver Filmitch om en annan högkvalitativ och intressant skräckfilm: Graduation day.
Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE POSSESSION OF MICHAEL KING

Idag börjar skräckfilmsveckan här på bloggen. Sju dagar på raken med bara skräck och får du inte nog av mina inlägg kan du alltid klicka dig in till min partner-in-horror Filmitch som fokuserar på precis samma sak denna vecka.

Det är ingenting att vänta på, det är bara att rivstarta direkt och försöka skära loss kudden jag satt och kramade i soffan när jag såg dagens film. Eller kramade förresten, jag bet fan sönder den!

The possession of Michael King. Ojoj. Jag känner mig lite lyrisk här för jag kan inte tänka mig en mer perfekt start på skräckfilmsveckan. Det här är en film för alla oss som på nåt sjukt sätt älskar att bli rädda. Det här är en film för oss som njuter av att ”hoppa till” (som Filmitch skulle uttrycka det) eller ”bajsa på sig” (som jag skulle säga).

Michael King (Shane Johnson) känns som en logisk man, en praktisk man och en solklar agnostiker. Han tror inte på nåt man inte kan förklara, han tror alltså inte på Gud, inte på Djävulen och inte på nåt däremellan. När hans fru dör i en olycka får han en idé, han vill göra en film om övernaturligheter och han vill göra det för att en gång för alla bevisa att sånt inte existerar. Så han riggar kameror i hela huset och har en specialkamera runt halsen när han besöker exorcister, djävulsdyrkare, ockulta personer av alla de slag.

Här kommer ett liiitet tips som är långt mycket häftigare än alla 3D-biografer i världen när det gäller denna typ av film: se den med hörlurar och dra på ljudet ordentligt. Du får maxpuls jag lovar och det är av en helt annan anledning än ett spinningpass. En mysigare anledning om nån frågar mig.

Filmitch har också sett filmen. Klicka här för att se om han bajsad….f´låt….hoppade till.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE STRANGERS

Om man frivilligt åker till Crystal Lake, ja då får man kanske nånstans räkna med att bli slaktad av en man med hockeymask. Om man med öppet sinne väljer att flytta till Elm Street och man börjar drömma om en gul skolbuss med en brännskadad busschaufför som har långa knivar istället för fingrar, ja då kanske man skulle ha tänkt annorlunda redan från början. Valt ett annat hus, en annan väg.

Skräckfilm handlar ofta om påhittade historier som följer givna ramar. Det är specifika platser, det är mördare som har namn och utseende som känns igen, det är hittipå-scener som är så våldsamma att dom väldigt sällan går att härröra till verkliga händelser – som tur är. Men sen finns det den andra typen av skräckfilm, den typen som jag egentligen avskyr just för att den gör mig rädd på riktigt men som jag ändå dras till av någon anledning.  Historier som skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, historier som är sanna, berättelser som får mig att dra för gardinerna för fönstren i sommarstugan, sånt som på nåt sätt faktiskt påverkar min vardag.

Michael Hanekes Funny Games är en sån film. En film som handlar om vanliga människor som utför dom mest avskyvärda handlingarna, människor som ser ut som folk gör mest, inga masker, inga såriga ansikten, inget läskigt alls rent fysiskt. Men psykiskt, gode guuuud, där är det svart som natten.

The Strangers är en film som på vissa sätt påminner om Funny Games utan att på nåt sätt spela i samma liga. I förtexterna står det att filmen är baserad på verkliga händelser och oavsett om det är sant eller inte så skulle det mycket väl kunna vara sant. Där är det läskiga med filmen. Den kan vara sann. Den kan bli sann.

Vanliga människor som det slagit totalt slint i hjärnan på är tusen miljarders gånger otäckare än monster/odjur/spöken tycker jag. Det går inte att ha kontroll, det går inte att veta vad dom är kapabla till, det går inte att syna deras agendor eller ens försöka förstå. Det enda man kan göra är att hoppas att man slipper möta dom. Ever.

Liv Tyler och Scott Speedman är ett bra par att hänga upp en film som denna på. Dom är jättebra båda två, precis som filmen. Ett solklart, neeeej nattsvart, skräckistips!

Filmitch vågade inte riktigt se den här filmen (*blink blink*) så han kör Lovecraft-tema idag istället.

Det var allt för Skräckfilmsveckan 2013. Nästa år kommer det förhoppningsvis en ny.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: I SPIT ON YOUR GRAVE 2

2010 regisserade Steven R. Monroe en film som heter I spit on your grave. Den handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Steven R. Monroe måste ha tyckt att det var en lyckad film att regissera för i år kom I spit on your grave 2 som handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Jag klickar in och läser min recension på I spit on your grave. Utan att någon hade märkt något konstigt skulle jag ha kunnat kopiera hela den texten rätt av och den hade stämt även på uppföljaren, med ETT litet undantag. I meningen ”Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen” hade jag fått byta ut stuga i skogen mot källarförråd i Bulgarien. Filmerna är annars identiska både i grundhistoria, uppbyggnad, vändning och hämnd.

Jag tycker precis likadant nu som jag tyckte 2010: räcker det inte med denna typ av rape-and-revenge-filmer nu? Är det inte dags att utveckla hämndtemat? Göra det lite mer up-to-date, mer jämställt? En kille som blir gängvåldtagen och misshandlad av en handfull vardagliga kvinnor? En kvinna som blir våldtagen av kvinnor? En man som blir våldtagen av män? Kom igen! Måste det alltid vara precis samma premisser? Kan det inte vara en medelålders halvful kvinna som blir utsatt för vidrigheter och hämnas med en soloraid medelst diverse vapen och kreativa lösningar? Måste det vara en dock-lik tonåring i linne?

Det jag gillar med filmen är dock idén att tjejen – dockansikte eller ej – har cojones i buffelsize. Hon kämpar emot, vägrar ta skit utan strid och är allting förutom ett våp. Att många av slutscenerna är förenklade och fullständigt o-troliga gör inte så mycket, det är inte det som skaver. Mitt aber är att jag sett detta tusen gånger förut och att jag märker att jag knappt reagerar när det kleggas som värst. Jag vet inte om jag borde bli rädd för mig själv eller om det är en naturlig reaktion när man sett för mycket sånhär skit men jag antar att det är en kombo.

Filmitch har sett precis samma film som jag. Undrar om vi tycker lika? Klicka här får du se.