I avdelningen ”filmer från (inte jättemycket) förr som inte åldrats med den äran” har turen nu kommit till hustrumisshandlardramat – ”thrillern” – Sova med fienden med Julia Roberts. SÅ långt är allting gott. Julia Roberts är sevärd, då som nu. Filmens stora PROBLEM stavas Patrick Bergin som i rollen som bad guy/hatobjekt/patriarkat-as/vider/praktarsel/övergreppsman skådespelar som om han vore en del av Galenskaparna och After Shave. Det är uppspärrade ögon modell visa-mängden-vit-ögonglob-och-du-vinner-en-målarlåda och han vinner VARENDA målarlåda som existerar. Han är hemsk, God damn it vad dålig skådis han är! Att han dessutom har sånadär beiga 90-tals-herrbyxor som är sladdriga i benen men sitter åt liiite i grenen så man ser kalsongkanten, alltså jag vill SPY så ful är han! Julias andra kärlek i filmen spelas av Kevin Anderson och det är faktiskt precis lika illa, minus våldsamheterna.
Jag förstår att Julia Roberts var den klarast lysande stjärnan när det gäller den här filmen anno 1991, det är svårt att misslyckas med detta när hon har två rediga klåpare som medspelare. Manuset lider också en del både av logiska luckor och engagemang för när hon flyr och det bara har gått 20 minuter av filmen förstår man att man behöver bita REJÄLT i kudden för att orka ta sig i mål.
När jag såg filmen på bio när den kom gav jag den ett betydligt bättre betyg än jag kommer göra nu. Detta beror nog mest på att mitt tålamod med idioter är slut.
Betyg när jag såg filmen 1991:
Betyg när jag såg filmen 2019: