Jag skrev en recension av den grekiska filmen Dogtooth när den gick upp på svenska biografer. Det är en film jag inte tycker så mycket om för att uttrycka mig aningens diplomatiskt.
Ibland är det så. Ibland tycker jag väldigt mycket – fast väldigt illa – om en film och då försöker jag uttrycka mina tankar i skrift om denna. Ibland tycker jag väldigt bra om en film och då försöker jag göra detsamma på det bästa sätt jag kan.
Jag tänker väldigt sällan på om mina åsikter är ”rätt” eller ”fel”. Jag tänker inte så ofta på om filmen jag nyss sett anses som ”finkultur” eller ”fulkultur” för som jag ser det är en film antingen bra eller dålig eller nyanser där emellan. Men ibland händer det att jag ser en film som liksom är gjord enbart för att verka svår och då händer det att jag blir irriterad, både på att jag oftast inte fattar filmen eller baktanken med den men också på att det anses fint att tycka om det svåra, det som inte passar in i kreti och pletis norm för god underhållning.
På bloggen ledmotivet.com har Steve skrivit ett mycket välformulerat inlägg med utgångspunkt från just min recension av Dogtooth. Han använder den som ett exempel på när hobbyfilmkritiker (och samhället i stort) ”rackar ner på kultur som inte talar till dem”. Eller som han skriver:
”Masskulturen kritiserar smalkulturen utifrån sina egna kriterier för att förstå film. Den är inte bred, alltså är den inte bra. Masskulturen kritiserar helt enkelt smalkulturen för att inte vara masskultur. Eller, den kritiserar smalkulturen för att vara smalkultur.”
Själv tycker jag att det är ett intressant resonemang men att det även bör gå åt andra hållet: bara för att många människor ibland gillar samma sak behöver det inte betyda att människorna är flugor och att saken i sig är skit.
Vad tycker du? Klicka här för att läsa inlägget Konsten att slå ifrån sig.