Snacka om film – Sida 11 – Fiffis filmtajm

6 april, 20176 april, 2017

SNACKA OM FILM #83 – ”Han har dunderklumpat helt enkelt!”

Aldrig förr har en inspelning spårat på samma sätt som den här veckan men så fick det bli. Skulle Steffo klippa bort allt blaj och bara spara det som blev genomtänkt och allvarligt hade det inte blivit många minuter kvar.

Så håll i hatten, vi bjussar på en lista med filmer vars slut faller platt, Steffo har sett Jack Reacher: Never go back, tillsammans pratar vi om Ben Afflecks som The Accountant och jag har sett en riktigt nostalgirackare vid namn Dunderklumpen.

Sen blir det lite annat också såklart. Som Uppdraget när Steffo ska leka leken ”Ligga, gifta, döda” med sex stycken av hans favoritskådespelare, vi pratar om vilka platser vi väljer i en biosalong – och varför – och sen hamnar Filmrouletten i ett grannland.

Sådärja. Avsnitt 83 som i en liten ask.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

2 april, 201729 mars, 2017

THE CHAMBER

Åååå vad jag hade velat att den här filmen var nåt att ha. Jag hade nöjt mig med ett mediokert klaustrodrama för att känna mig grundnöjd eftersom filmer som utspelar sig under vatten normalt sett höjer min puls per automatik. Men närå, aldrig får man vara riktigt glad. The Chamber är nämligen ingen film-film, det är heller ingen B-film, nä här snackar vi C. Kanske till och med att den är nere på ett D och spökar. Det finns nämligen INGENTING som är ens i närheten av bra i den här filmen. Inte ens Johannes Bah Kunkhe som den svenske ”ubåtspiloten” Mats funkar. Han funkar så lite så funkar är i sammanhanget ett understatement. Han känns helt obeskrivligt fel i den här rollen. Det sägs som han rapar upp en massa svåra engelska ord som han inte förstår betydelsen av. Som om jag skulle hålla en föreläsning på arabiska ungefär. Det är en tunn linje mellan att börja skratta och gråta känner jag och känner JAG så, hur känner då Johannes Bah Kunkhe?

Det här är Ben Parkers första långfilm som manusförfattare och regissör och blir det den sista kommer jag inte bli förvånad. Ingen på jorden kan vara stolt och nöjd med detta slutresultat, inte ens Ben Parkers mamma.

I avsnitt 82 av Snacka om film försöker jag mig på det kamikazeuppdrag som det innebär att prata om en film som man verkligen inte tycker är så bra.

1 april, 201729 mars, 2017

THE GREAT WALL

Kinas största regissör möter Game of Thrones-musikanter möter författaren till World War Z möter USA´s största snällisskådis möter starka kvinnor, gröna monster och koreograferade stridsscener. Ja precis, The Great Wall är allt detta och jag satt och dregglade mig igenom filmen, ja det gjorde jag och jag skäms inte över det. Inte ett dugg.

Det här är en film som man BÖR se på stor duk, det här är nämligen ögongodis av sällan skådat slag. Min jämförelse med Game of Thrones är inte helt ute och cyklar nämligen. Alla som sett någon av GoT-avsnitten med välregisserade masscener och det där välkända musikaliska trummandet i bakgrunden – och gillar det – kommer att le förnöjsamt med ståfräs på armarna under stora delar av denna film.

Jag fattar att man tämligen lätt kan avfärda The Great Wall som CGI-gegga eller nån barnslig Drakar & Demoner-wannabe eller bara ett påkostat försök till filmiskt samarbete mellan två av världens största länder MEN om man istället för att tro och tycka en massa utan att ha sett filmen istället tittar och bildar sig en egen uppfattning så kanske åsikterna skulle bli lite mer nyanserade? Men vad vet jag? Jag är bara en simpel filmälskare som tycker mig kunna se det fina i när en otroligt begåvad regissör som Zhang Yimou visualiserar en påhittad saga.

Varför byggdes egentligen den kinesiska muren? En spännande fråga som här får svar och jag ÖNSKAR att jag hade sett den här filmen innan jag själv promenerade uppe på nämnda mur men nä, jag var där för många år sedan då det mest spännande med muren var att stegen var så höga att träningsvärken gjorde sig påmind i veckor efteråt OCH det faktum att den kinesiska muren var (och är?) det enda byggnadsverket som är synligt från Månen. Min fantasi är dock tillräckligt twistad för att jag ska kunna tro på den här historien. Why not liksom?

Betygsmässigt blir det kanske inte den starkaste av fyror men filmer som jag känner för att se om direkt eftertexterna slutat rulla är inga treor, dom filmerna är bättre än så. Och sen är det ju musiken, den som jag associerade till Game of Thrones tämligen direkt jag hörde den. Det coola är att kompositören Ramin Djawadi faktiskt HAR skrivit musik till Game of Thrones! Och Pacific Rim, Clash of the Titans, Prison Break, Westworld, The Strain och Warcraft-filmen. Han kan det här med bombastiska ljud som ger en knottror på hela kroppen precis som Zhang Yimou kan det här med storslagna scener och Matt Damon fattar när det är dags att sätta upp håret i tofs.

Koppla bort hjärnan och njut en stund. Because you´re worth it!

I avsnitt 82 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och man kan väl säga som så att våra åsikter går en smula isär.

30 mars, 201728 mars, 2017

SNACKA OM FILM #82 – ”Hur tänkte du nu?”

Hur listar man sina favorit-film-noir-filmen när man knappt sett några? Hur pratar man om en skådis man tycker om men som kanske inte gör sitt livs prestation i en film? Och får man såga en film enbart på grund av sina egna förväntningar? Är det verkligen filmens ”fel” då?

I det fullmatade åttioandra avsnittet pratar vi också om Ouija: Origin of Evil, The Chamber och The Great Wall (med MATT DAMOOON!!) och jag reser till Los Angeles och försöker få mitt Uppdrag godkänt den här veckan genom att intervjua Sylvester Stallone genom att ställa TRE frågor. No more no less.

Åsså en filmroulette på det. Å lite prat om 1982. Och lite hitan och ditan precis som vanligt.

23 mars, 201721 mars, 2017

SNACKA OM FILM #81 – ”En dum-dum-dum historia”

I veckans avsnitt pratar jag om Ulf Malmros nya film Flykten till framtiden (heter den så?), Steffo har kollat in en ny zombie-TV-serie (nej, det är inte Walking Dead) och vi listar bra filmer som innehåller skådisarna från Vänner i rollistan.

Rouletten är tillbaka den här veckan OCH vi ställer oss i varsin ringhörna för att köra ett Battle of the month om en film som jag tycker riktigt illa om: War on everyone. Steffo gillar den. Oj oj.

Det blir lite oj oj när Steffo ska redovisa Uppdraget också, det så kallade hämnduppdraget han fick av mig förra veckan. Han skulle hitta tio punkter som han GILLADE med familjen Wahlgren efter att ha sett några avsnitt av realitysåpan Wahlgrens värld. Hur det gick? Lyssna på avsnittet. He he he.

19 mars, 201715 mars, 2017

LOGAN

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

16 mars, 201715 mars, 2017

SNACKA OM FILM #80 – ”Pungspark!!”

Bioåret 2017 har börjat with a bang och i veckans avsnitt pratar vi om två bioaktuella storfilmer: Kong: Skull Island och Logan.

Vi listar även filmer där Anthony Hopkins varit bra, pratar om SF´s Bioklubben och hur svårt det är att använda intjänade poäng och sen ska jag mot bättre vetande försöka lovebomba en av dom skådespelare jag tycker allra sämst om (men som Steffo verkligen gillar): Casey Affleck. Ett Uppdrag är ett Uppdrag är ett Uppdrag.

Åttionde avsnittet med Snacka om film levererar alltså en salig blandning av ditt och datt. Precis som vanligt.

12 mars, 201721 mars, 2017

WAR ON EVERYONE

John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.

Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.

War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.

Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.

Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?

Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?

Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:

Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.

11 mars, 201710 mars, 2017

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

9 mars, 20177 mars, 2017

SNACKA OM FILM #79 – ”Kraftwerk & Tage Danielsson”

Film kan vara långtråkigt, enahanda, sövande och ren skit och det kan vara den totala motsatsen. Energigivande, superhärlig, spattigt bra helt enkelt. Den här veckan pratar jag om två bioaktuella filmer varav den ena är ett magplask och den andra så nära en fullträff man kan komma. Steffo har sett en en ytlig fredagkväll-i-soffan-komedi och det kan också vara precis vad man behöver ibland.

Annars tickar avsnitt 79 på och är lite mer ”vanligt” än förra veckans dito. Oscarsgalan är avklarad och nu blickar vi framåt och därför listar vi filmer som hade blivit bättre med dinosaurier, Steffo har tagit tag i Uppdraget som han fick av mig för två veckor sedan (att kolla på Bonusfamiljen på SVT) och som lök på laxen har vi sparat en gobit från förra veckans inspelning som vi klipper in nu istället: Filmrouletten featuring Johan och Sofia!

Vi hoppas veckans avsnitt gör dig glad och nöjd och sprallig ända ut i tåspetsarna!

2 mars, 20171 mars, 2017

SNACKA OM FILM #78 – ”Det var inget skämt!”

Tidigare i veckan var det Oscarsgala och det blev inte vilken gala som helst. Grejer hände. Det var en kväll med glädje, chock, godisregn, skratt, besvikelser och framförallt en hel del DANS på mitt vardagsrumsgolv. Steffos utlovade spontandans när Casey Affleck fick sin Oscarsstatyett finns till allmän beskådan på sofpoddens instagram- och facebook och inom en snar framtid kommer TWERKANDET som en av veckans gäster bjöd på varje gång La la land tog hem en guldgubbe att visas på samma kanaler. Så VÄRT att hålla koll efter, så mycket kan jag säga!

Gäster ja, denna vecka hade vi två gäster som du som har koll på podden har hört förut. Värmlännningen och musikalmannen Johan och den pålästa finurliga arbogabon Sofia. Det blev en låååååång och jättekul inspelning (och en jäkla massa klippade och killande av darlings för Steffo) och vi avhandlade en hel del som inte handlade om Oscarsgalan: vi reste jorden runt på film i listform, vi recenserade feel-good-filmen (?) Dolda tillgångar och vi adderade en helt ny punkt i podden som vi kanske kan kalla ”en-film-jag-vill-prata-om-av-en-jättebra-anledning”.

Lägg till en hel del inklippta reaktioner inspelade direkt under Oscarsgalan så har du veckans MASTIGA, MAFFIGA, MUFFLIGA, MYSIGA avsnitt. Det ÄR inget skämt!

23 februari, 201722 februari, 2017

SNACKA OM FILM #77 – ”A man called Hank”

Magin är kanske inte lika påfallande supernärvarande som i förra avsnittet men vi kämpar på med det svåra avsnittet 77. Eller svårt å svårt, det var inte särskilt svårt, snarare precis tvärtom faktiskt. Vi listar nämligen favoritfilmer med Meryl Streep, jag har sett ungdomsfilmen The edge of seventeen, Steffo har sett galenpannor i Masterminds och tillsammans har vi varit på bio och sett Oscarsaktuella filmen Lion.

Dessutom, Uppdraget. Jag skulle ”göra om” En man som heter Ove till en Hollywood-variant, välja ut skådespelare, regissör och spelplats. Det var roligt. Och som grädde på moset fick vi ett uppdrag till! Tippa Oscarsvinnare i några utvalda kategorier! Tack Martin för detta uppdrag som vi givetvis satte tänderna i.

Hoppas du gillar veckans avsnitt!

16 februari, 201715 februari, 2017

SNACKA OM FILM #76 – ”Magiskt…på riktigt!”

Det börjar och slutar med mina hang-up-magiker Brynolf & Ljung. Precis så blev det när avsnitt 76 spelades in runt ett köksbord i Norrköping så avsnittstiteln är alldeles sann, det BLEV magiskt – på riktigt.

Men allt i avsnittet handlar inte om magi, vi listar nämligen yrken i Hollywood som vi skulle vilja ha, jag har varit på bio och sett Anastasia Steele och Christian Grey i Fifty shades darker, Steffo har sett Oscarsaktuelle En man som heter Ove (ja precis, han har sett en SVENSK film, hallå Uppdraget!!) och vi båda har sett den Oscarsnominerade krigsboatsen Hacksaw Ridge i regi av Mel Gibson. Sen blir det såklart ett försök med filmrouletten och Steffo redovisar uppdraget som var att se min favvokomedi Movie 43. Sjukt spännande att höra hur DET gick, det tycker jag i alla fall.

Nämen, på´t bara, tryck på play och dyk in i avsnitt 76 med oss vettja!

12 februari, 201710 februari, 2017

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

11 februari, 201710 februari, 2017

MOONLIGHT

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film.