SAVAGE GRACE

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

SNACKA OM FILM #64 – ”Incest och utrensning”

Den här veckan föll det sig så att vi pratade om några filmer som handlar om teman man kanske inte ser just varje dag. Typ incest och utrensning. Därav titeln på veckans avsnitt. Jag har sett Julianne Moore förföra sin son i Savage Grace och Steffo har sett The Purge: Election Year, en film som är aktuellare än någonsin i dessa valdagar.

Imorgon har filmen Hell or high water biopremiär och den pratar vi om såklart, plus att vi listar filmer som är bättre än böckerna (och min etta ÄR helt klockren, jag står för det) samt tar oss i kast med filmrouletten igen.  Dessutom pratar vi ännu mer om Gilmore Girls och om fenomenet att Steffo som femtioplussare älskar serien och jag som….har gett den en chans.

Hoppas du får en trivsam dryg timme ihop med oss.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.

SNACKA OM FILM #63 – ”En tröst i natten”

Tröstfilmer, vad är det egentligen? I det här avsnittet listar vi våra favoriter, såna som alltid funkar. Dessutom har jag varit på bio och sett en film som dels har biopremiär imorgon och dels visades på Stockholms Filmfestival precis nyss: Nocturnal animals. Steffo har hållit sig hemma och kurerat terminens andra mancold och detta med en Netflix Originalfilm: True memories of an international assassin.

Eftersom vi gillar att ha roligt gav vi båda komedin Central Intelligence en chans och ja, hur DET gick kan du också höra i detta avsnitt.

Sen får Steffo feeling kan man säga och en del av podden blev sig inte riktigt lik. Vi fick helt enkelt stryka en grej vi skulle prata om och istället hamnade samtalet någon helt annanstans. Närmare bestämt – och heeeeeelt otippat – i Connecticut.

I brist på julbelysning och adventsljusstakar hoppas vi att vi kan lysa upp ditt vintermörker en smula. Enjoy.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

SNACKA OM FILM #62 – ”Sveriges bästa aprilskämt ever”

Mitt i det mörkaste, snöigaste och trumpigaste av november tittar Steffo och jag fram och försöker lätta upp tillvaron en dryg timme med avsnitt 62.

Vi listar våra favorit-action-komedier från 80-talet, jag har sett Demolition med Jake Gyllenhaal och Naomi Watts, Steffo har sett Bastille day, en euroaction med Idris Elba och sen grottar vi ner oss i en riktig toppenregissör och hans filmografi plus att vi har sett hans allra nyaste film som råkar vara en VÄSTERN med Ethan Hawke och John Travolta i huvudrollerna. Och filmrouletten stannar på en film som fick oss att TAPPA HAKAN när det begav sig.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #60 – ”Bus eller godis?”

Tjena alla monsterdiggare, säger Steffo och skrämmer skiten ur mig. Vi spelar in podden i en stuga i skogen. En bra idé på pappret, lite läbbigare in real life, men vad gör man inte för att hamna i rätt stämning. Det vankas nämligen Halloween-podd och i en sådan pratar vi om skräckfilmstittande i allmänhet och Don´t breathe i synnerhet.

Självklart passar vi på att dryfta lite andra grejer också. Som att lista våra Disneyfavoriter genom alla tider, som att prata om Keanu Reeves senaste busskrock till film och Steffo har givetvis sett en film han också men vilken minns jag inte nu för det knakade så mycket i väggarna.

Happy Halloween till dig och vad svarar du på frågan: Bus eller godis?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

THE GIRL IN THE BOOK

Den unga Alice (Ana Mulvoy-Ten) drömmer om att bli författare och hon skriver jämt jämt jämt. Hennes pappa är förläggare och på grund av det kommer hon i kontakt med författaren – och den mycket äldre mannen – Milan Daneker (Michael Nyqvist).

Milan vill försöka hjälpa Alice med skrivandet men han har helt klart baktankar med deras möten, precis som Alice också har. Hon har starka känslor för denne man och hon vet att det inte är riktigt….okej. Han är ju så himla mycket äldre. Samtidigt, Milan fattar också att deras relation inte är helt kosher men han kan ändå inte hålla tassarna borta.

Många år senare jobbar Alice (Emily VanCamp) på pappans förlag och kämpar med att hitta och signa egna författare vars böcker hon kan ge ut via pappans försorg. Alice har klara problem med det manliga könet så tillvida att bestående relationer inte är hennes grej. Kortare sexuella möten går bra men inte mer än så och hon förstår vad detta beror på. Milan. Hans beteende mot henne var långtifrån schysst och efter det kan hon inte lita på män.

När Milan dyker upp på förlaget då hans nya bok ska lanseras vaknar många minnen till liv hos Alice och hon kan inte längre blunda för allt hon mosat ner i det undermedvetna.

Marya Cohn har skrivit och regisserat detta drama och jag tycker hon gjort det mycket bra. Manuset känns gediget och rollfigurerna är precis lagom komplexa. Filmen är inget som lämnar starka bestående minnen men den var bra för stunden och säga vad man vill om Michael Nyqvist, han är bra på att spela Michael Nyqvist.

Ana Mulvoy-Ten som spelar den unga Alice ser dock så extremt ung ut att det är svårt att inte få pedofilrysningar under vissa scener men jag antar att det är precis det som är meningen.

I avsnitt 55 av Snacka om film pratar jag mer om denna kanske-på-gränsen-till-peddo-film.

SNACKA OM FILM #59 – ”For Moltas”

Den lille kaninen Moltas har lämnat jordelivet och sällan har det känts bättre att hedra honom med vårat betygssystem än nu. Den här veckan ger vi ut partykaniner till Almodovars senaste film Julieta, till romcomen The Intern och klassikern Prinsessa på vift.

Vi passar även på att tjuva lite på nästa veckas halloweentema genom att prata om DVD-aktuella The Conjuring 2 OCH vi kör ett stenhårt Battle of the month med en MYCKET diskussionsvänlig film i regi av David Fincher. På med boxhandskarna bara!

Förutom allt detta listar vi regissörer som inte fyllt 40 som man bör ha koll på och Filmrouletten är givetvis tillbaka. Trevlig lyssning!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

JÄTTEN

Jag kan lova att du aldrig sett en film som Jätten förut. Jag är så säker så jag kan sätta en ÅRSLÖN på att du inte gjort det! Hur många filmer du än sett i ditt liv så har du inte sett en film om en autistisk boulespelare som dessutom har nån slags svulst i ansiktet som växt över hans ena öga och som försvårar hans tal. Han kan nästan inte prata alls. Jo, han kan säga ”Zughi”, men det är också allt. Om det betyder tåg på tyska eller att han vill ha en avsugningen eller nånting heeeelt annat förtäljer inte historien MEN det blir namnet på Rikard och hans bouleparter Rolands lag när dom tillsammans kämpar för en plats i Nordiska mästerskapet i just boule.

Rikard har så himla svårt att kommunicera med omvärlden att han skapat sig ett alter ego i huvudet, en 50 meter hög jätte som knallar runt över stock och sten och den enda nära vän han har är Roland. Hans mamma försvann strax efter att Rikard föddes och han har inte haft nån kontakt med sin mamma (Anna Bjelkerud) sen dess men spelar boule för att göra henne stolt – och kanske få tillbaka henne?

Jätten är en rätt genom hjärtskärade film MEN den är varken svart eller utan hopp. Den är fin, den visar Rikard och hans vedermödor på ett härligt sätt, den har roliga och dråpliga scener, är visuellt jättesnygg och har otroligt vacker musik, skriven av Björn Olsson. Regissören Johannes Nyholm har gjort filmen med en dokumentär känsla och jag tycker det funkar jättebra, framförallt undrar jag om skådespelaren Christian Andrén som spelar Rikard lider av samma problematik som sin rollfigur i verkligheten. Om ja så blir jag så sjukt imponerad av hans skådespeleri och om nej så är jag fortfarande sjukt imponerad plus att jag hoppas att maskörerna överöses av priser. OBS!! Det är klart det är en mask. Eva von Bahr och Love Larson har varit framme igen! Magnifikt jobbat av duon som fick en Oscarsnominering för Hundraåringen och borde få en till nu.

Jag inser att Jätten trots sitt namn är en liten film som antagligen inte kommer nå ut till nån gigantisk publik men jag hoppas SÅ att jag har fel.

Jag var den enda i filmspanargänget som såg Jätten på Malmö filmdagar men mitt biosällskap Jimmy tyckte också om den. 4/5 från honom också. Och jag pratar om den i avsnitt 58 av Snacka om film.

Dock, till min stora glädje, blev Jätten oktober månads filmspanarfilm så nu är det några fler bloggvänner som sett den och jag fick en bra anledning att se om den. Precis lika bra gång två kan meddelas.

Här är filmspanarnas recensioner:
Sofia
Jojje
Johan
Och Joel sa att han ger den 4/5.

Du kan se Jätten på C More ända fram till 13 oktober 2018! Hurra!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

ARQ

Det.

Det var.

Det var en.

Det var en gång.

Det var en gång en.

Det var en gång en film.

Det var en gång en film som.

Det var en gång en film som handlade.

Det var en gång en film som handlade om.

Det var en gång en film som handlade om tidsloopar.

Den började om och om och om och om och om igen.

Ganska sevärd. Ändå ganska seg. Den kändes lång med sina en timme och tjugoåtta minuter.

I avsnitt 56 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

 

SNACKA OM FILM #58 – ”Problemlösarna!”

Nöden har ingen lag, det SKA ut ett avsnitt i veckan även om det är en motorväg av snor ut genom näsborrarna. Så den här veckan ber jag om ursäkt för allehanda biljud som min kropp ofrivilligt bjussar på.

Men, förutom detta så är det ett högst vanligt Snacka om film-avsnitt som nu sett dagens ljus. Vi listar filmer vi på förhand trodde skulle vara skräp men som har blivit riktiga favoriter, jag har varit på bio och sett den svenska filmen Jätten, Steffo har plöjt Netflix-serien Luke Cage och tillsammans pratar vi om Woody Allens nyaste film Café Society.

Sen blir det filmroulette såklart och denna vecka har jag faktiskt kommit ihåg att välja ut en Filmklubbsfilm. Inte vilken som helst heller. Oj oj. Som grädde på moset diskuterar vi ett problem som gäckar åtminstone mig MEN som faktiskt har en lösning. Håll till godo med nummer 58!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #57 – ”Fyrar och döttrar”

I veckans avsnitt är det dags för gäster igen och denna gång är det inte vilka gäster som helst. Vi har helt sonika bjudit in våra döttrar för lite snack om TV-serier. Hur tittar tonårstjejer på serier? Är det nån skillnad mot hur vi oldies gör?

Vi listar svenska filmer vi skulle vilja se amerikanska remakes av, jag pratar om den bioaktuella The girl with all the gifts med Gemma Arterton och Glenn Close (bland annat) och Steffo har sett en annan (bra) film med snygg-Gemma. Tillsammans har vi sett Green Room, en av Anton Yelchins sista filmer och sen är filmrouletten tillbaka såklart och denna gång lyckades jag göra Steffo förvånad PÅ RIKTIGT!

Välkommen till oktobers första podavsnitt!

 

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.

 

MIN PAPPA TONI ERDMANN

Det finns filmer och så finns det filmer. Sen finns det filmer som blir snackisar fast man kanske inte riktigt förstår varför och dagens tyska film är en sådan.

Min pappa Toni Erdmann (eller originaltiteln Toni Erdmann) handlar om en pappa som inte alls heter Toni Erdmann. Han heter Winifried Conradi (Peter Simonischek) och har en vuxen dotter som heter Ines (Sandra Hüller) som har nåt höjdarjobb i Bukarest men som verkar vara allt annat än lycklig. Och vad vill alla normala pappor? Jo, se sin dotter glad naturligtvis. Så vad gör Winifried? Han tar en månads tjänstledigt från jobbet på skolan, åker till Bukarest och dyker helt oanmäld upp på dotterns arbetsplats. Där börjar en dråplig historia om en helt vanlig pappa som beter sig mycket märkligt och som i ett försök att göra gott sätter dottern i skiten i mängder av situationer som skulle ge vem som helst både stressfraktur i nacken och läckande magmun.

Min pappa Toni Erdmann är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Varför då? Det finns ingenting som talar FÖR att filmen behöver vara så väldans lång annat än att den är Tysklands Oscarsbidrag och ett Oscarsbidrag under 2,5 timme går ju inte för sig… Första halvan är väldigt långsam – på gränsen till seg – men den är inte sövande, bara just långsam. Det smygs in lite scener här och där som gör att man vaknar till lite (tack för det) men när eftertexterna rullade satt jag ändå och undrade vad the fuzz was all about.

Vad vill filmen säga? Att ett par löständer kan förändra världen? Att man aldrig får tappa sin humor? Att om man har glada barn kan man dö lycklig? Att det gäller att vara kreativ när det vankas teambuilding eller födelsedagskalas? Att om man ber om ”extra allt” på en grön kaka så är det dumt att få en rosa?

Det finns helt enkelt mycket att fundera på när det gäller den här filmen. Den inkluderar många – till och med väldigt många – lösa trådar men även om jag kanske förväntat mig mer än jag fick så känner jag mig tämligen nöjd trots träsmaken i baken. För mig är det Sandra Hüller som är The Boss i den här filmen, hon gör sin Ines förjävla bra och jag har aldrig förr sett ordet ”obekväm” gestaltas så ofta och innerligt som hon lyckas med här.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om denna tyska triumf? Klicka på länkarna så får du se.
Sofia
Henke
Jojje
Carl

 

 

Och vill du höra mig prata om denna film är det Snacka om films avsnitt 56 som gäller.