SNACKA OM FILM #56 – ”Steve-Cam!”

Nu jäklar, nu ska det pratas och listas biljakter. Såna vi minns bäst genom filmhistorien. Sen har jag varit på bio och sett den tyska prisade kioskvältaren Min pappa Toni Erdmann samtidigt som Steffo har sett en homeinvaderfilm med två titlar.

I Filmklubben är det dags att syna Steve Carell i sömmarna i filmen Seeking a friend for the end of the world och Filmrouletten får en något alternativ lösning. Vi strösslar även avsnittet med en ny liten sci-fi-thriller OCH en lyssnarfråga.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

TRIPLE 9

999. Triple 9. Det är koden för att en polis är skjuten.

Att det kommer skita sig för en polis, eller två eller fler innan filmen är slut det förstår jag redan från början. Det här är ingen glättig hollywoodfilm, inte på nåt sätt. Det här är mörker, det är korruption, det är falskspel och machobeteende och tuffa män med puffror som utnyttjar sin makt och det är män som försöker sno åt sig vad som inte är deras. Och mitt i alltihop klapprar den ryska gangsterfrun Irina (Kate Winslet) omkring på smala klackar, domderar och får som hon vill. Snyggt jobbat av Kate Winslet tycker jag. Jag tänkte knappt på att det var hon bakom det fördoms-ryss-sminkade ansiktet och den brutna engelskan.

Överlag känns det här som skådespelarnas film. Väldigt bra skådespeleri från samtliga inblandade och Chewetel Ejiofor och Anthony Mackie fortsätter vara nya favoriter för mig. Lägg därtill Woody Harrelson, Gal Gadot, Aaron Paul, Norman Reedus, Casey Affleck och Clifton Collins Jr så blir det en imponerande rollista i en imponerande film.

Filmen är inte ”stor”, den utspelar sig inte under en speciellt lång tid, inte i spektakulära miljöer eller med en värstingbudget som liksom skiner igenom, nej, det här är mer genuint hantverk från ax till limpa och föga förvånande är det Lawlessmannen John Hillcoat som regisserat.

Jag imponeras av filmen och önskar att jag sett den på bio. Jag tror den gick en vecka på en eller ett par biografer i Stockholm, that´s it. Jättekonstigt. Och synd.

I avsnitt 55 av Snacka om film snackar både jag och Steffo mycket mer om just denna härliga film.

SNACKA OM FILM #55 – ”Som att kissa på en familjemedlem”

Underskattade svenska filmer från 90-talet, finns det några såna? Steffo och jag slår våra kloka (?) huvuden ihop och lyckas lista tre mycket sevärda förslag var. Sen har jag sett en utrikisk film med Michael Nyqvist som en medelålders författare som inleder en relation med en MYCKET ung tjej och Steffo recenserar den djuriska TV-serien Zoo.

Får man tycka illa om dom stora SkådespelarGiganterna? Vi diskuterar detta brännheta ämne men kommer inte riktigt fram till nåt av bestående värde, smaken är ju ändå som baken. Och sen har vi sett den superaktuella hyr-köp-heist-polis-thrillern Triple 9. Och Filmrouletten visar sig inte från sin snällaste sida. Samtidigt mitt i alltihop befinner sig Steffo på ett hotell i obygden alldeles nära värsta skräckfilmskulissen. Jason närmar sig. Kommer Steffo överleva natten? Har han vitt linne eller bikini på sig? Spänningen är oliiiiiidlig.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

I AM THOR

Jon Mikl Thor var stor under slutet på 70-talet och 80-talet. Han var en bodybuildare och han var frontfigur i bandet Thor, döpt efter honom själv och hans stora idol. Thor alltså.

Som band blev dom aldrig så stora som han önskade, även om brudarna hängde som vindruvsklasar med klamydiaaura runt honom så musiken flög liksom aldrig riktigt. Nu såhär trettiofem år senare hoppas dock Thor på en revival. Han vill ge sig ut på en världsturne, ge ut plattan han släppte 1984 än en gång och kanske få den musikaliska revansch han så länge eftersträvat.

Så får det bli. Thor meckar ihop scenkläder, engagerar sitt gamla band, tvättar glasögonen och beger sig mot Norden då det visar sig att det är i Sverige och Finland hans största fanskara finns.

Det är en charmig liten resa man får vara med om, det är en film det är svårt att inte tycka om och för att vara en musikartist är Thor inte direkt superbegåvad men rätt mysig. Som en åldrad nallebjörn med stroke ungefär.

Filmen finns på Netflix.

Den här filmen var Filmklubbs-film i avsnitt 54 av Snacka om film. Hör oss babbla en hel del mer om filmen här.

ELVIS & NIXON

Det är den 21 december 1970. Elvis Presley (Michael Shannon) tar tillsammans med sin vän Jerry Schilling (Alex Pettyfer) nattflyget från Los Angeles till Washington (med en pistol i innerfickan). Han, Elvis, skriver ett brev. Det är till USA:s president Nixon (Kevin Spacey) och han, Elvis, vill skriftligen meddela att han önskar bli en hemlig federal agent för att hjälpa till i kampen mot droger och hans mål är alltså att personligen överlämna detta brev till Nixon himself.

Elvis är ingen man säger nej till. Uppenbarligen. Han verkar inte vara så värst van vid motgångar av något slag så han är ytterst framfusig när det gäller att ta sig in i Vita Huset och genomföra sin plan.

Filmen är ”baserad på en verklig händelse”, så verklig detta nu kan vara eftersom ingen annan än Elvis och Nixon var närvarande vid deras möte. Manuset är i vilket fall baserat på två böcker varav den ena är skriven av Jerry Schilling själv och den andra av Nixons medarbetare Egil Krogh och dom båda fanns på plats i Vita Huset när mötet mellan giganterna ägde rum.

För mig spelar faktiskt historien mindre roll, det här blir istället ett möte mellan två skådespelargiganter som får spela ut hela sina register och jag får ynnesten att titta på. Michael Shannon är helt enkelt briljant här (ja, som alltid) men bara hans närvaro i filmen är värd biljettpriset. Regissören heter Liza Johnson och det är en kvinna jag har noll koll på sen innan men efter lite grävande har hon gjort åtminstone en film innan som verkar värd att kolla upp: Hateship Loveship med Kristen Wiig bland annat.

Elvis & Nixon är i vilket fall en liten film och en stor – alldeles samtidigt.

I avsnitt 54 av Snacka om film snackas det en hel del mer om just den här filmen. Bland annat.

BRIDGET JONES´S BABY

Det är ”nåt” med långa torra män. Nåt odefinierbart, lite som smaken av koriander. Hur ska man annars kunna förklara kvinnors dimmiga blickar när Colin Firth visar sig i bild? Han är fuktig som mossa efter en skogsbrand men det spelar ingen roll, han har ”det”.

Samma ”det” har inte Renee Zellweger. Tycker jag. Jag tycker hon är otroligt ”o-det:ig” men inte ens det spelar någon roll eftersom hon ÄR Bridget Jones och har så varit i två filmer redan. Synd att hon spelade över så infernaliskt i dom första två filmerna bara. Förväntningarna på denna film är nämligen noll och ingenting hos mig men jag märker i takt med att biosalongen fylls att kvinnorna runt omkring mig är av annan åsikt. ”Äntligen en ny Bridget Jones-film!” verkar dom tänka medan jag är mer i synk med min reptilhjärna som kör mantrat: mysigt-sitta-still-dricka-kaffe-mysigt-sitta-still-dricka-kaffe.

Så kör filmen igång och redan under förtexterna känner jag att jag ler. Jag ler mer under dessa två minuter än under hela förra filmen. Bridget har nån form av swag jag inte uppfattat henne ha förut eller så är det helt enkelt Renee Zellweger som är mer bekväm i sin normala smala kropp än hon var i den ”uppätna tjocka” som det skrevs spaltmeter om när första filmen var aktuell. Alla manér och överspelsklyschor hon drogs med i ettan och tvåan är nämligen helt borta här. Nu behöver hon inte ”spela tjock” utan kan slappna av och thank you Lord vilken skillnad det blir.

När filmen börjar fyller Bridget 43 och hon fortsätter följa min aktuella ålder minus ett. Hon är singel, hon är barnlös MEN hon har ett bra jobb och en mysig lägenhet (eller ska jag skriva och istället för men?). Hon går på begravning och springer på Mark Darcy (Firth). Dom har inte setts på tio år och han är gift nu med en långbent brunett vid namn Camilla. Nån vecka senare ska hon bli gudmor till sin kompis barn och på dopet träffar hon på Mr Darcy – igen – och det visar sig att han inte längre ÄR gift och att känslorna dom emellan inte riktigt slocknat helt. Så det blir lite härlig återförening mellan lakanen.

Mellan begravningen och dopet har Bridget dock hunnit besöka en musikfestival med sin roliga kompis/arbetskamrat Miranda (Sarah Solemani) och där fått till en lyxtälts-bortamatch hos en snygging vid namn Jack (Patrick Dempsey). När hon några veckor senare upptäcker att hon är gravid kommer den jobbiga frågan som ett brev på posten: vem är pappan? Jack eller Mark? Ångest, förvecklingar, knasigheter och en hel del frågetecken hopar sig – såklart.

Det här är en romantisk komedi som klockar in på strax över två timmar. Sånt funkar ju aldrig. Det här den tredje filmen i en serie som inte var kanonbra ens från början. Jag menar, vem orkar med en trea, egentligen? Det här är en film som fick mig att både mys-skratta och fin-gråta. ALLTSÅ HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT???

Jag trodde mitt Bridget Jones-hjärta var gjort av sten men närå, där satt jag och hade det alldeles förträffligt fint och – tro´t eller ej – jag KÄNDE TILL OCH MED IGEN MIG i Bridget! Ja faktiskt, hon dansade loss till Gangnam Style sådär som jag också kan göra ibland. Med vingar på ryggen. Som tur är stannar igenkänningen där. Det räcker liksom bra så. Men filmen är supermysig. Härlig nästan. Och Renee Zellweger, ja, jag gillar henne med. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta!

Pssst. Spontana applåder i salongen när filmen är slut – på en pressvisning, det händer aaaaaldrig. Men det hände efter den här filmen. Just sayin.

Jag pratar mer om filmen och min förvåning att den var så bra i avsnitt 54 av Snacka om film.

 

SNACKA OM FILM #54 – ”Födelsedagspodden”

Det här avsnittet liknar inte några andra vi spelat in. Det här avsnittet är inspelat med publik, en skön samling vänner och lyssnare som tillsammans med oss firar att Snacka om film fyller 1 år!

Vi listar praktiska saker vi lärt oss av filmer och som vi använder oss av i vardagen, jag har varit på bio och sett Bridget Jones bli gravid, Steffo har sett en western (igen) och vi pratar om den bioaktuella filmen Elvis & Nixon.

Dessutom, ett Q&A, en filmroulette och en hel del annat knas. Håll tillgodo med det kanske pratigaste och fnissigaste avsnittet hittills.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Fredagsfemman #240

5. Vad tycker vi om Sveriges Oscarsbidrag?

Jahopp, då är det klart att det blir En man som heter Ove som vi skickar som vårat bidrag till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan 2017. Världens bästa utländska filmer (alltså sett från USA:s synvinkel) ska kivas om dom endast fem platserna som det finns att tävla om. Frågan är nu, vad tycker vi om valet och har Ove en chans i sammanhanget? Vad tror du?

.

.

.

4. The Blacklist

Ja jag är sist på bollen IGEN när det gäller TV-serier men jäklar i min lilla låda va bra The Blacklist är! James Spader är långt ifrån den där 90-talshottin han en gång var, här är han mer Hannibal Lecter men utan Chiantin. Första säsongen käkade jag nästan upp på en dag och nu kör jag vidare utan att ha foten i närheten av bromspedalen för det här är en serie jag snabbt blev beroende av. Hösten kan va räddad (och serien finns på Netflix)!

.

.

.

3. En av dom starkaste premiärhelgerna på bio – i år.

Idag har den spanska filmen Vänner för livet premiär. OCH Suburra (som jag skrev om igår) OCH den svenska Den allvarsamma leken (min recension kommer på måndag) OCH Clint Eastwoods biopic Sully med Tom Hanks i huvudrollen OCH Nick Cave-filmen OCH hajfilmen The Shallows som jag sett fram emot så länge! Och vet du, jag har faktiskt redan sett den och recensionen kommer lite senare idag. Jag kan dock inte tänka mig ett bättre helgtips än att köpa sig en biobiljett, eller två.

.

.

.

2. Mascots!

Det här är en film vars trailer får mig att börja gråta. Alltså, jag är så LYCKLIG över att den här filmen finns – och att den kommer direkt till Netflix. Christopher Guest är lite av min husgud efter filmer som A mighty wind, Best in show, Spinal tap, Waiting for Guffman och For your consideration, underbara komiska filmpärlor! Och HELA skådespelarligan som är så välkända i dessa filmer är tillbaka också. Och nu börjar jag böla. Igen. Fy fan va braaaaa!!

.

.

.

1. Snacka om film fyller 1 år!

Imorgon är det ett år sedan första nervösa avsnittet av min och Steffos podcast Snacka om film såg – och hörde – dagens ljus. Fy tusan va vi var skakiga då och det var så otäckt att höra sin egen röst. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte ”men vem ÄÄÄÄÄÄ det som pratar???” när avsnitten skulle genomlyssnas. Nu har jag vant mig vid Steffos röst (haha) – och även min – och tur är väl det för imorgon ska nämligen ettårsavsnittet spelas in med och framför en förhoppningsvis engagerad publik. Det ska bli SÅ HIMLA KUL! Och jag avslutar på ett totalt ojantigt sätt genom att säga GRATTIS till både mig och Steffo och podden. Bra jobbat av oss, tycker jag!

SNACKA OM FILM #53 – ”Den äcklige lille luffaren”

Vågar vi erkänna vilka filmklassiker vi verkligen inte gillar? Klart vi gör! I detta avsnitt listar vi faktiskt tre var.

Jag har varit på bio och sett den svenska filmen Den allvarsamma leken (som har biopremiär imorgon), Steffo har sett en boats med Tina Fey och tillsammans har vi sett TV-serien som var och är en stor snackis: The night of. Sen pratar vi lite om avundsjuka och Filmklubben har tagit oss till den fiktiva hålan Ösele och en zombieinvasion som finns på SvtPlay.

Och det är nedräkning nu, på lördag ska ettårspodden spelas in inför publik och vi tänker ha ett Q&A. SÅ har du någon fråga du vill ställa till oss, mejla film@sofpodden.se innan kl 15 på lördag så finns det en stor chans att du får svar på den i nästa avsnitt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

DAVID WINGO-TISDAG: MIDNIGHT SPECIAL

Min mamma har den mest konstiga egenhet när det gäller kommentarer på min och sina barnbarns Instagram. Hon skriver ”Lycka”. Bara det. Lycka. Bilden kan föreställa nästan vad som helst men kommentaren är allt som oftast densamma. Lycka.

Troligtvis känner hon lycka när hon ser bilden och även om det är smått snurrigt att en bild på en frukostskål med fil och jordgubbar kan göra någon mer än den som äter euforisk så kan jag liksom inte dissa det helt. Lycka för henne kanske inte är lycka för mig eller dig men likväl, det är ett ord man inte bör klanka ner på i onödan.

Det första som slår mig när Jeff Nichols nya film Midnight Special drar igång är nämligen precis detta ord. Jag skulle vilja pausa filmen, lägga upp en bild föreställande Michael Shannon och en liten pojke med blå simglasögon på Instagram och kommentera bilden med ett enda ord. Lycka.

Den här filmen får mig nämligen att känna just det. Lycka över att det finns regissörer och manusförfattare som Jeff Nichols som i film efter film visar en extrem hög kvalité, ett mod och som bjuder oss filmtittare på helt unika filmiska stämningar men som ändå har hans namn som en vattenstämpel över alltihop. Lägg därtill David Wingos fullständigt f ö r t r o l l a n d e score, musik som ger mig ståpäls precis överallt och exakt hela tiden.

Michael Shannon kan vara en av dom mest elektriska skådespelarna som finns just nu och speciellt när han agerar i denna typ av filmer (ta 99 Homes till exempel). När han spelar pappa, en far med ett ok på sina axlar. Ögonen alltså, den där no-mercy-blicken, livsfarlig är han! Den lille pojken, själva huvudrollen, spelas av Jaeden Lieberher, killen som hade en stor roll mot Bill Murray i den ljuvliga filmen St. Vincent.

Att jag inte ger filmen ett högre betyg än jag gör beror på sista kvarten. Jag tror jag behöver en omtitt för att hamna ”rätt” där, eller så är betyget helt korrekt. Och du! Har du inte koll på Jeff Nichols – LYLLO DIG! Du har tre jättebra filmer till att beskåda: Shotgun stories, Take Shelter och Mud. Michael Shannon är med i alla dessa fyra filmerna OCH han är med i Jeff Nichols nästa film som kommer lite senare i år: Loving.

För att lyssna på filmmusiken som alltså är komponerad av David Wingo och anledningen till att han blivit ett tema här på bloggen (alltså för att han är så JÄVLA BRA PÅ SITT JOBB!) – klicka här!

.

I avsnitt 43 av Snacka om film pratar både jag och Steffo oss varma om den här filmen. OCH vi passar på att fundera på det här tokiga med att filmer som Midnight Special sällan går upp på bio.

SNACKA OM FILM #51 – ”Dej va dej”

Jag är på plats i Malmö för Malmö Filmdagar men det är klart att en podd ska hinna spelas in också och det är alldeles precis vad vi gjort. Avsnitt 51 är ute för avslyssning och bedömning och det här är vad du kan förvänta sig av veckans Snacka om film.

Jag har sett en suspekt liten film från 1968 med en halvnaken Jane Fonda, Steffo har sett en film med Helen Mirren som handlar om terroristbekämpning och tillsammans har vi sett en totaljävlagalen komedi som nyligen släppts på DVD/stream: Grimsby. Sen pratar vi om filmer som har en start som får en att undra ”vad ÄR det här för nåt?!?!???” och jag är så himla onöjd med min lista att jag skäms ögonen ur mig.

I Filmklubben pratar vi om Christopher Guests hundägarmockumentär från 2000: Best in show och Steffo tjongar till med ett filmklubbsuppdrag till nästa vecka som känns både spännande och lite udda.

Som grädde på moset har jag lekt flygande reporter i Malmö och levererar en liten rapport kring filmdagarna med gästerna Jimmy, Alexander och Sofia.

Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #50 – ”Idioterna Light”

FEMTIO AVSNITT!!! Alltså, det är MÅNGA det. Femtio veckor på raken har vi suttit och pratat film in i en mick med varierat resultat men just den här veckan måste jag säga att jag känner mig TOKNÖJD med det vi lyckats spela in. Kanonlista, kanonfilmer, kanonbattle, hela mixen blev helt enkelt alldeles….kanonbra! Och som grädde på moset avslutar vi med en hållkäftenlåt som kan förhöja känslan i vilken filmscen som helst.

Vi listar filmer som fått oss att gråta, jag har varit på bio och sett den nya skräckfilmen Lights out, Steffo har nostalgitittat på monster halva semestern, vi battle-tjafsar om en svensk film som jag gett en stark 5/5 och Steffo gett en svag 1/5 och filmrouletten hamnar på en intressant siffra. Sen pratar vi om dåliga mammor såklart. Hur skulle vi kunna låta bli?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

SNACKA OM FILM #49 – ”Den lille saten”

Nu ska vi se, vad händer här då? Det svåra men charmiga 49:e avsnittet innehåller både en lista med filmer som vi inte tror hade fått biopremiär i dagens bioklimatsläge, jag pratar om nästan handfull sommarbiofilmer som varit riktigt BRA, Steffo har sett ett nytt rysardrama, vi går GIVETVIS igenom våra känslor kring Suicide Squad och vi pratar om den första Filmklubbsfilmen: The Fundamentals of Caring.

Sen blir det filmroulette förstås OCH vi diskuterar fenomenet ”att prata under reklamen på bio”. Får man göra det?

Hoppas du gillar veckans avsnitt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden