Snacka om film – Sida 16 – Fiffis filmtajm

11 juni, 201611 juni, 2016

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

9 juni, 20168 juni, 2016

SNACKA OM FILM #40 – ”Den ruffiga auran”

Herregud, vi fyller 40! Redan!

Veckans avsnitt innehåller en film vi kärat ner oss i totalt, ett maxat antal partykaniner, sex skådespelare som kan axla Harrison Fords mantel som Indiana Jones, ett supersnyggt franskt äventyr, en rymdig dokumentär, en filmroulettekula som hamnade på en sprillans (!) ny film och diskussion om en filmgenre som kanske kan ses som en liten hyllning till Muhammed Ali. Vi spelade dessutom in podden blott en halvtimme efter min hemkomst från Göteborg så det blev lite snack om en viss Håkan också (svårt att undvika). Dessutom berättar jag hur det gick med mitt uppdrag, att INTE se film eller TV-serier på ett helt dygn!

Sommaren har börjat på riktigt nu, eller hur?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

5 juni, 20164 juni, 2016

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.

2 juni, 201630 maj, 2016

SNACKA OM FILM #39 – ”Mancold och brännässlor”

Den ene är förkyld och den andra har bränt sönder handen. Vem är det mest synd om? Om du frågar mig så är det inte synd om nån av oss. Vi överlever och det är torsdag, det är poddtajm och den här gången sitter en av oss på en helt ny plats och pratar.

Vi funderar på och listar franska filmer, jag har sett en ny film med George Clooney och Julia Roberts på bio, Steffo har sett ett monstrigt CGI-äventyr, vi har båda sett en sprillans ny Netflix-film av och med Ricky Gervais och Steffo fick det spännande uppdraget förra veckan att se ett sydkoreanskt sjöodjursäventyr. Hur det gick?? Hahahaha, ojoj, lyssna får du höra.

Dagen till ära kommer vi även med information om höstens podcastkalas och filmrouletten…denna roulette alltså…Den hänger i kan man säga. Å andra sidan, det gör vi med. En vecka närmare fotbolls-EM och den riktiga sommaren.

28 maj, 201628 maj, 2016

X-MEN: APOCALYPSE

Jag älskade X-Men: First Class men jag hade svårare för X-Men: Days of future past. Förväntningarna på dagens film var därmed modesta och jag såg filmen på premiärdagen utan att ha fått den det minsta spoilad vare sig vad gäller historien eller åsikter.

Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen!

Det är alltså regissören till X-Men, X-Men 2 och X-Men: Days of future past som är tillbaka, Bryan Singer heter han och alla som är det minsta intresserad av film känner säkerligen till honom väl. Mannen som gjorde De misstänkta, hallååå liksom. När det gäller X-Men franschisen så tycker jag han har tagit ett steg framåt jämfört med förra filmen men det är långt kvar innan han kommer upp i First Class-nivån.

Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund trots ”superhjältelängd” på filmen (närmare 2,5 timme) och effekterna är riktigt maffiga. Självklart får filmen godkänt! Att jag slapp se den i 3D hjälpte säkerligen till på traven.

I avsnitt 38 av Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Hoppa in här för att lyssna.

27 maj, 201628 maj, 2016

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

19 maj, 201617 maj, 2016

SNACKA OM FILM #37 – ”Riktiga underdogs!”

Steffo och jag är inte bara filmnördar, vi är fotbollsnördar också. Nu hejar vi inte på samma lag och så, Steffo gillar ett lag som ofta vinner och jag gillar ett lag som sällan vinner men är bäst ändå. Vi gillar att titta på andra sporter också på TV och vi undrar om det är därför vi gillar att titta på sportfilmer också? Eller är det så att man kan gilla sportfilm men inte sport i sig?

Räds inte, avsnitt 37 kanske känns som ett sportavsnitt på pappret MEN det är egentligen bara en bråkdel av allt vi pratar om. Vi listar våra fängelsefilmsfavoriter, jag har sett en film som är filmad endast med en Iphone, Steffo har kollat in en paranoid Sandra Bullock och tillsammans har vi sett en film med stora underjordssandmaskmonster.

I Uppdraget skulle Steffo se tre avsnitt av en av mina nutida favorit-TV-serier Transparent och filmrouletten visar att ibland kan det mest oregisserade bli precis mitt i prick. Så vad väntar du på? Det är lyssna-på-podd-torsdag!

16 maj, 201630 april, 2016

ID:A

Id:a skulle kunna handla om den vuxna Mathilda från filmen Léon MEN jag tror att filmen hade varit aningens bättre gjord om så varit fallet.

Grundtanken med Id:a är dock inte dum alls. En kvinna (Tuva Novotny) vaknar upp i ett vattenbryn nånstans i Frankrike, halvdöd och med minnesförlust. Hon lyckas ta sig till ett hotell och får hjälp med ett rum över natten. Hon kallar sig Aliena men vet egentligen inte sitt riktiga namn men hon behärskar det franska språket trots att hotellkillen Pierre (Arnauld Binard) är övertygad om att hon inte är född fransyska.

På en buss överhör hon musik från en killes hörlurar och frågar vad det är för nåt. Just One heter artisten. Just är alltså förnamnet, One efternamnet och det är inte en pojkgrupp, det är en dansk operasångare. Aliena bestämmer sig för att ta sig till Köpenhamn och ta reda på varför hon känner igen namnet och rösten.

Naaaaaaaw, jag köper inte den här schweizerosten alls faktiskt. Lösa trådar, konstigheter, hemliga grupper med sadister/mördare, förföljare, avlyssning, kärlek, en syster, graviditet, kärlek, nojjor och mitt i alltihop en Tuva Nuvotny som styr den bräckliga skutan rätt så bra.

Filmen finns på Netflix. Se den om du känner för det. Strunta i den om du vill. När det kommer till karmakontot spelar en titt på denna film ingen roll alls.

Jag pratar med om den här filmen i avsnitt 34 av podcasten Snacka om film.

14 maj, 201614 maj, 2016

LONDON HAS FALLEN

Precis när Star Wars: The Force Awakens hade premiär dök det upp en app som man kunde använda på sina egna filmer för att få det att se ut som att det sprängdes och hade sig. Att se London has fallen är som att se en långfilmsvariant av denna app i kombination med en mobilfilmad turistpromenad genom London.

Okej, det är nååågot överdrivet men det är fanimej inga häpnadsväckande effekter filmen bjussar på. Det är aldrig några närbilder utan kameran zoomar ut ordentligt när broar och byggnader sprängs, vilket gör app-känslan ännu mer påtaglig. Vilken någorlunda teknikintresserad fjortis som helst hade kunnat göra den här filmen. Budgeten har (antar jag) mest gått till Gerard Butler, Aaron Eckhart och Morgan Freemans löner för utan dom – ingen film. Å andra sidan, det blev ingen höjdare även MED dom.

Filmen är ospännande, ocharmig och fjuttig och det hjälper inte att det trummas på med överdriven musik och en hes-skrikande Gerard Butler som tar i från tårna för att få oss – och USA´s president – att förstå allvaret i manus. Att stoppa in superfloskeln med en höggravid fästmö som går hemma och väntar och som trots att shit goes down och att hon inte kan kontakta den blivande pappan är heeelt kolugn…..ääääääääh, kom igen! Spräng Big Ben hur mycket ni vill, det kan inte bli mer overkligt än så!

I avsnitt 36 av podcasten Snacka om film går jag och Steffo loss i diskussioner kring denna film. Så kan det gå när man inte tycker lika.

12 maj, 201612 maj, 2016

SNACKA OM FILM #36 – ”Det våras för poddarna som visste för mycket”

Mitt i eurovisionveckan kommer avsnitt 36 men eftersom detta är en FILMPODCAST och ingenting annat så pratar vi inte ett dugg om musik. Heja Frans, Frankrike och Ryssland (även om jag egentligen inte vill att Ryssland ska vinna men låten – och numret – är så sjuuukt bra!)!

Det vi däremot pratar om är Nicolas Cage och hans filmer. Veckans lista handlar nämligen om dom bästa filmerna med herr Cage i huvudrollen. Sen pratar jag om ett riktigt drama med Sarah Silverman, Steffo har sett en ungdomlig skräckis och tillsammans beger vi oss till London och tittar på Gerard Butler som är fixar-Lasse-hela-dagen trots att halva stan sprängs i luften.

I Uppdraget ska jag försöka mig på att sia om framtiden och flippa och floppa sommarens blockbusters på bio, filmrouletten tittar in igen och sen diskuterar vi det här ständiga frågetecknet: hur tänker dom som översätter utländska filmtitlar till svenska?

Det är vårtorsdag, mystorsdag och podtorsdag. Som ett kinderägg rätt in i öronen!

11 maj, 201610 maj, 2016

THE INVITATION

I den här filmen är Logan Marshall-Green i sin roll som Will, mannen som blir bjuden hem till sitt ex tillsammans med sin nuvarande flickvän och en samling gamla vänner, otroligt lik Tom Hardy. Alltså, han är så sjukt lik Hardy att jag fastnar i vinkelvolten och långa stunder inte kan tänka annat än ”men guuud vad dom är lika, dom mååååste ju få spela bröder i nån film snart!”

Det är en dum tanke att fastna i när man ser en film som är så pass skum som The Invitation. Filmen behöver nämligen ens fulla koncentration och ja…min drog iväg ibland, det gjorde den. Det tar nämligen en bra stund innan det ”händer nåt” i filmen och jag skriver ”händer nåt” inom ”” för att det är en sanning med modifikation. Det händer grejer precis hela tiden men det bubblar mest under ytan. Filmen flyter på men har inget tydligt mål. Jag famlar liksom i mörkret och minns sånt jag läst om filmen, att det är en ”rysare”, att den är ”jätteläskig”, en ”nagelbitare”.

Jag tycker inte filmen är nåt av det men jag tycker den är ”intressant creepy”. Det är ett luddigt kammarspel med en samling personligheter som egentligen inte säger mig nåt men när John Carroll Lynch kommer in handlingen förstår jag att shit is about to come down. Shit kommer alltid när John Carroll Lynch är i närheten. Det där är en man så typecastad som ”an ordinary looking very bad guy” att det skulle gå att blåsa honom ren på inälvor och gjuta tennsoldater i hans kropp som föreställer ”ordinary looking very bad guys på film”.

Det finns mycket att fundera på med den här filmen. Den stannar kvar hos mig. Den är otvetydigt en skummis och jag är inte helt hundra säker på dess kvalitéer men godkänt blir det trots allt. En liten film att bita i helt enkelt.

Vill du höra mer om denna film så pratar både jag och Steffo om den i avsnitt 35 av podcasten Snacka om film.

5 maj, 20164 maj, 2016

SNACKA OM FILM #35 – ”Sanning och spekulation”

I veckans avsnitt av Snacka om film tar vi en fantasitripp en liten bit ner i Europa och listar våra tyska favoritfilmer. Det var roligt! Det finns så många superbra tyska filmer! Deshalb ein Hoch auf die Senkung der Verbrauchsteuern für alle Erzeugnisse!*

Men vi pratar såklart inte bara om detta, nä det vore ju för himla torftigt och tänk var KORT avsnittet skulle bli. Steffo har nämligen sett en film om en man som är instängd i en bagagelucka, jag har begett mig upp till Mars men ändå inte och detta avsnitt till ära recenserar vi inte bara en utan TVÅ filmer tillsammans: tjej-röka-göka-kröka-partyfilmen Sisters samt den skumma indiesnackisen The Invitation.

I Uppdraget är det dags för Steffo att bekänna färg när han ska berätta vilka fem skådespelande män som är dom vackraste han vet och jag får ett Uppdrag som egentligen räcker över hela sommaren. Sen var det rouletten också såklart. Ska vi göra bort oss totalt eller har vi koll den här gången? Den som lever – och lyssnar – får helt enkelt se – och höra.

* Jag googlade ”Hurra på tyska” och fick upp denna mening. Kunde helt enkelt inte ignorera den. Den tyska meningen betyder alltså ”Med andra ord: hurra för sänkningen av punktskatterna på alla produkter!”

2 maj, 20161 maj, 2016

TROLLKARLEN FRÅN OZ

Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.

Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.

Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber. Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.

Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!

Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.

Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!

30 april, 201627 april, 2016

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

28 april, 201627 april, 2016

SNACKA OM FILM #34 – ”De står och bankar kött!”

I det här avsnittet tar vi oss in i dom filmiska föräldraskapen och listar tre favoritfilmer som berör detta ämne på ett berörande sätt. Steffo har besökt Peter Pans värld och jag har tagit mig till Danmark och sett en thriller om en kvinna med minnesförlust. Jag såg visserligen en dansk film till – på bio – men själva visningen och SF:s bristande service kändes mer intressant att prata om än själva filmen. För vad gör man om man får en visning förstörd för att nån står och spikar filmen igenom?

Uppdraget gällde att kärleksbomba Cate Blanchett och jag gör mitt bästa även om det var svårt och Steffo får ett nytt som jag tror blir aningens lättare. Haha. Hihi. Hoho. Och filmrouletten rullar vidare OCH vi har givetvis sett Captain America: Civil War som hade biopremiär igår.

Ett fullmatat avsnitt alltså – precis som vanligt!