KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

HE NEVER DIED

Är det här en extraordinär filmpärla eller ett mediokert försök att leka konstnärlig enbart via ett sengångartempo? Filmen could fool me. Jag vet nämligen inte.

En del av mig känner att det här är jättebra, att Henry Rollins odödliga sävliga alfahanne-man vid namn Jack porträtteras med stil, finess och en annorlunda touch, en touch som gör fjärilar av halväckliga larver. En annan del av mig säger att He never died inte är nåt annat än en larv som somnat i solen och som blir till mjöl om man petar iväg den med tummen och pekfingret.

Jag är helt enkelt konfys men ger betyg efter magkänslan. Rollins själv förtjänar dock en trea men EN väsande karaktär gör ingen film.

I avsnitt 32 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla underliga film.

SNACKA OM FILM #33 – ”Är det nostalgin som pratar nu?”

Nu är vi framme vid avsnitt 33 och då känns det passande att prata lite mer om 80-talet på film. Logiken i detta, fundera på den du!
Vi ger oss hur som helst in i världen då axelvaddar och hockeyfrillor var standard och actionkomedier var det ballaste som fanns.

Vad händer mer denna vecka? Vi lyckas genomföra den svåraste listan hittills, tänka ut dom sämsta filmsluten. På gränsen till omöjligt att lista men vi gjorde vårt bästa. Steffo pratar om en sprillans ny katastroffilm till havs, jag har varit på bio och sett en film regisserad av självaste Terrence Malick och filmen vi sett tillsammans är ett superengagerande drama med Andrew Garfield och Michael Shannon.

Steffo utför Veckans Uppdrag med den äran när han ska tipsa om 80-talsprogram på SVT´s Öppet arkiv och Filmrouletten, denna nya hållpunkt i podden….den här gången hamnade vi i ett sammelsurium av….juteväv.

Välkommen till veckans Snacka om film-dryga-timme. Jag hoppas vi kan tipsa och topsa om alla möjliga grejer även denna gång!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #32 – ”Hon kan ju gnaga på öronen!”

Nu är vi alldeles ensamma igen. Ingen gäst den här veckan, bara jag, Steffo och en jädrans massa snack om film.

Vi listar våra favorit-DANS-filmer och drar en ny spännande lista ur burken till nästa vecka. Jag har varit på bio och sett en brittisk backhoppare, Steffo har sett Tom Cruise bli samuraj och vi har båda klickat oss in på Netflix och sett en obskyr liten rulle med Henry Rollins i huvudrollen.

Som av en händelse sammanträffar veckans Uppdrag (som vi fick av gästen Johan förra veckan) litegrann med veckans stora snackisnyhetsrykte om Bondfilmernas framtid. Vi pratar såklart om detta OCH vi leker producenter för den helsvenska Bond-filmen som Ingvar Kamprad köpt rättigheterna till. Spetsa öronen Johan, vi vill ju veta om vi blivit godkända eller inte!

I filmrouletten hamnar vi på en av filmhistoriens stora äventyrsfilmer och Steffo får ett uppdrag till nästa vecka som innefattar en del grävande i SVT´s arkiv.

Det är alltså torsdag igen och vi hoppas vi kan vara öronsällskap en liten stund.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SNACKA OM FILM #31 – ”Musikalernas Terminator 2”

Det är torsdag, Det är poddisdags. Men hallå, det är inte vilken torsdag och inte vilken podd som helst! Välkommen att lyssna på The Clash of TRE Svenska Dialekter!

Den här veckan har vi nämligen bjudit in en GÄST! Johan som har filmbloggen Filmitch är en värmländsk man med många strängar på sin filmlyra och en solklar drömgäst för en podcast som Snacka om film.

Då Johan inte bara är förtjust i Jason Statham, B (och C) filmer och djurskräckisar utan även i sång-och-dans-filmer passade vi såklart på att prata en hel del om musikaler med honom. Han fick dessutom den strålande (*host*) idén att vi tillsammans skulle recensera Trollkarlen från Oz eftersom han i ett tidigare avsnitt satte i halsen när jag yppade att jag inte sett den.

Vi recenserar således denna klassiker från 1939 men vi listar även döda skådespelare som vi tycker förtjänar att aldrig glömmas bort, vinnaren i tävlingen från förra veckan presenteras och jag redovisar Uppdraget – The Fiffi Formation – aka vilka fem superhjältar jag skulle vilja ha i min egen variant av Avengers/Justice League. Vi får även ett mycket spännande uppdrag av Johan som vi ska klura ut tillsammans till nästa vecka, ett uppdrag som innefattar både James Bond och Ingvar Kamprad!

Som grädde på moset bjussar vi på varsitt tips på musikaler som man av en eller annan anledning inte ska missa. Eller bör undvika. Kanske.

Det blev ett uppsluppet och långt snack om den här gången. Hoppas du gillar avsnittet och TUSEN TACK Johan för att du ville vara med!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

TOKYO!

Michel Gondry. Leos Carax. Joon-Ho Bong. Två fransoser och en sydkorean. Alla tre välkända stora namn.

Att jag inte sett den här filmen förrän alldeles nyligen retar mig lite, samtidigt, allt har sin tid och dom bästa filmupplevelserna tenderar att vänta in den allra mest rätta tidpunkten. Som om vissa filmer ligger i startblocken och bara vänta på att startpistolen ska ljuda.

PANG! Nu ljöd den och Tokyo! drog iväg, raka spåret rätt in i min mage bara. Som en liten pil insmord med klipulver och doppad i lustgas. För det här var roligt, intressant, galet, härligt, heltokigt och coolt – samtidigt.

Filmens första del är skriven och regisserad av Michel Gondry och handlar om en kvinna som transformeras till en pinnstol. Bara att få se detta gör mig så glad! Nåt helt nytt liksom! Jag har sett många konstiga grejer på film förut men aldrig detta! Och så snyggt gjort!

I andra delen introducerar Leos Carax karaktären han fyra år senare tog vidare in i filmen Holy Motors, den där otäcka rödhåriga mannen med grön kostym, bara fötter, långa smutsiga naglar, helt vita ögon och ett alldeles eget språk som bor under stadens gator och saknar all form av sans, vett, moral och social skills.

Joon-Ho Bong tar det lite lugnare i den avslutande tredjedelen och visar berättelsen om en manlig eremit som samlar på toarullar och pizzakartonger och som inte socialiserat sig med andra människor på många många år. Men när han möter The Pizza Delivery Girl´s blick och hon sen svimmar i hans hall tvingas han utanför sina väl uppsatta ramar och lyckas på nåt sätt uppskatta mänsklig kontakt. Eller om det är en stalker-gen som väcks till liv kanske?

Om du vill se nåt som utmanar dina sinnen, som visar sånt du antagligen aldrig sett på film förut, som är snyggt paketerat, välregisserat och ändå tämligen enkelt att ta till sig (sett till omständigheterna) så tycker jag du ska ta dig en titt på Tokyo!

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 30 av podcasten Snacka om film!

 

Fredagsfemman #217

5. Blade Runner på bio!

På tisdag visas ännu en klassiker på utvalda SF-biografer. Denna gång är det Blade Runner som alla nya och gamla fans kan få chans att se ännu en gång på stor duk. Alltså….när man tänker efter…Vilka FILMER Harrison Ford varit med i! Snacka om att ha gjort många bra yrkesmässiga val i livet!

.

.

.

4. Terrence Malick är i gasen igen!

Jahopp, idag har alltså Terrence Malicks nya film biopremiär. Knight of cups heter den och handlingen beskrivs såhär på SF: ”För att fördriva tiden träffar Rick en rad kvinnor: den rebelliska Della, läkaren Nancy som han tidigare var gång gift med, modellen Helen, Elizabeth som han gjort med barn, strippan Karen och Isabel, en ung kvinna som hjälper honom att blicka framåt. Men trots festerna, förhållandena och karriären känner han ingen lycka.” Rick spelas av den iskalle Christian Bale. Dom kvinnliga huvudrollerna spelas av den iskalla Cate Blanchett och den endast marginellt varmare Nathalie Portman. Malick själv är inte ett under av krambjörn han heller direkt. Törs man hoppas på nåt mer än viskande floskler, gräs som vajar sakta i vinden och en enorm längtan efter att ta fram motorsågen efter visningen? Eller borde jag helt enkelt bara hålla mig långt borta?

.

.

.

3. The Night Manager

En TV-mini-serie på sex avsnitt med Tom Hiddleston och Hugh Laurie huvudrollerna, det är nästan så jag går ner i spagat bara av vetskapen att serien finns. Sen tillkommer informationen att manuset är baserat på en bok av John Le Carré och då svalnar kanske intresset en smuuuuuula, men inte en sån stor en. John Le Carré är för mig kalla kriget, beiga män, prat om sånt jag inte förstår, alla ljuger för alla och tillslut blir det ett antiklimax. Nu är det Susanne Bier som regisserar och det känns också som ett plus. Tre avsnitt in i serien vinkar jag dock hejdå och låter den glida vidare ut på havet som en ensam optimistjolle. Jag gav upp. Det funkade inte för mig, inte alls faktiskt. Nån annan som sett serien på C More och som håller med eller kanske till och med gillar den?

.

.

.

2. Det mest förbjudna

Om det är nån som fortfarande ifrågasätter kvalitén i svenska TV-serier, kom igen, här är ännu en serie att bita i! Det mest förbjudna är baserad på Kerstin Thorvalls självbiografiska roman med samma namn och handlar om hennes liv som (otillräcklig) småbarnsmamma, (ständigt otrogen) fru, psykiskt instabil och sexmissbrukare på 70-talet. Scenografin är oklanderlig, regin perfekt (heja Tova Magnusson!) och Cilla Thorell är fantastisk som Kerstin!  Här kan du se avsnitten

 

.

.

1. Helgens poddäventyr!

Det är ännu så länge lite hemligt med vad som ska hända men det ska bli JÄTTEKUL, ett sant nöje att podda med personen som kommer vara vår gäst nästa vecka! Lyssna på Snacka om film på torsdag, det är mitt tips! Det har alla chanser att bli ett episkt avsnitt!

.

.

.

 

SNACKA OM FILM #30 – ”Ååå Clark! Ååå Clark! Ååå Clark!”

Trettio avsnitt! Trettio veckor! Poddäventyret fortsätter i en svindlande fart och nu är vi alltså framme vid det det svåra trettionde avsnittet. Fast det var inte så svårt, det var lätt faktiskt. Och det blev långt, vi hade ju så mycket att prata om den här veckan.

Vi avverkar en lista med tips på filmer med städer i titeln, jag har sett en fantastiskt bra svensk dokumentär, Steffo har huggit tag i ett vampyrdrama och så vi har varit på bio och sett Batman V Superman – såklart! Gjorde det nån nytta att vara totalt opepp på den?

Steffo redovisar sitt Uppdrag, där han ska klura ut vilken film han tycker är han och vilken film han tycker är jag. När jag valde filmer blev Steffo Still Life och jag blev Forrest Gump. Kommer det bli  några överlapp här också kanske? Nääeee, det är väl ändå inte möjligt va? Som grädde på moset hamnar vi i en riktigt djup diskussion om något som rör oss alla vare sig vi vill eller inte. Det handlar om döööden.

Dessutom, dagen till ära har vi en rolig TÄVLING med en generös vinst sponsrad av Scifishop.se!

Seså. In å lyssna, hopp in å tävla! Och *whhuuuuuuuh* nu blåser jag ut alla trettio ljusen på tårtan på en gång och sjunger jamåSoFpoddenleva. Hurra. Hurra. Hurra. Hurra.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

NASTY BABY

Polly, en snart-inte-så-fertil-längre-kvinna med massiv barnlängtan (Kristen Wiig) försöker bli gravid med en av sina bästa kompisar, homosexuelle Freddy (Sebastián Silva) men det går inge bra. Fem misslyckade försök senare har Freddy kollat upp sina spermier och dom är för slöa för att det ska kunna bli några barn gjorda.

Polly är jätteledsen, Freddy är jätteledsen men oj!, det finns ju en sambo också! Freddys kärlek Mo (Tunde Adebimpe) kanske kan bli övertalad om att bli pappa istället?

Samtidigt på gatan nedanför, en svart hemlös homofobisk man, en surjävel till granne och en kvinnlig polis. Samtidigt i gayparets lägenhet: Freddy försöker få ihop en konstnärlig happening genom att ”spela bäbis”, ligga på rygg, sprattla och skrika. Samtidigt i mitt huvud: vad tusan är det jag tittar på?

En stund senare är jag ett ännu större frågetecken för filmen svängde 180 grader och blev nåt helt annat. Blodigt. Nästan en thriller. Jättekonstigt. Knasbollefilm, men ändå inte. Asch, jag vetefan faktiskt. Kristen Wiig är dock alltid bra, så även här.

Jag försöker förklara den här filmen lite mer ingående i avsnitt 29 av Snacka om film. Jag vet inte om det gick nåt vidarevärst bra men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

SECRET IN THEIR EYES

Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.

Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.

Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.

Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt  – även om han gör ett gott försök.

Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.

Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.

I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.

SNACKA OM FILM #29 – ”Flyg lugnt och håll till höger!”

I veckans avsnitt av Snacka om film – och i väntan på att få bränna iväg till Blåkulla – listar vi våra favoritfilmer som inkluderar ”en apa eller två”. Det visade sig vara kanske lite FÖR lätt för det finns ju så MÅNGA apfilmer! Va? Inte? Gör det inte? Kryllar det inte av dom? Nähäääää…

Steffo pratar sig varm (?) om ett skrämmande reabacksfynd och jag la på en tia och såg en nasty film som det inte var helt lätt att prata om. Vi båda har sett den bioaktuella dramathrillern Secret in their eyes samt binge-tittat på den andra säsongen av höjdarserien Bosch.

När det gäller Uppdraget fick jag nåt redigt att bita. Det ska tydligen göras en TV-serie om mitt liv och jag ska bestämma huvudkaraktärer, rollbesätta och komma på en passande titel och det blev ett engagerande uppdrag som liksom svämmade över alla kanter. Och sen återkommer Filmrouletten, såklart. Den verkar redan ha blivit en populär liten punkt i podden och det är jätteroligt! Undrar vilket nummer som dyker upp idag?

Hoppas vi kan bjussa på en mysig dryg timme! Glad Påsk!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Back to the 70´s: EN FRI KVINNA (1978)

Erica (Jill Clayburgh) är sedan sexton år gift med Martin (Michael Murphy) och dom har en dotter som är lika gammal som deras äktenskap. Relationen verkar vara varm och fysisk makarna emellan, sexlivet är kalas och dom skrattar och har roligt tillsammans. Kanske är det därför det kommer som en chock när Martin en dag bryter ihop och berättar att han sedan ett år tillbaka haft ett förhållande med en ung kvinna på sidan om och att han tänker lämna Erica för den unga Patti.

Sen får vi alltså följa Erica genom den första tiden som nyskild med allt vad det innebär av skuldbeläggande, sorg, desperation, längtan, ensamhet och försök att träffa nya män.

Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 38 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu och den borde definitivt kunna sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt. Att just den åsikten är humbug har jag alltid tyckt men det betyder inte att jag inte kan bli uppriktigt förvånad – och glad – när det görs filmer som denna med en komplex mänsklig kvinna i huvudrollen som tillåts vara allt som en kvinna är OCH att den är skriven och regisserad av en man.

Mannen bakom dagens film heter Paul Mazursky och han har även skrivit och regisserat filmer som En ryss i New York och Scener från en galleria. Han blev Oscarsnominerad för manuset till denna film, filmen blev nominerad för Bästa film och Jill Clayburgh fick en nominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Synnerligen välförtjänta nomineringar alla tre.

Det här är en riktigt BRA film med skön 70-tals-New-York-feeling. En Erica som agerar BH-lös, med T-shirt, sköna trosor och knähöga strumpor i 30% av filmen och männen är naturligt…håriga. 124 minuter rinner på i ett svindlande tempo, jag hade gärna sett en timme till och jag är jätteglad att jag hittade filmen. Heja teman!

Vill du höra mig prata mer om just denna lilla film, hoppa in i avsnitt 25 av podcasten Snacka om film.

SNACKA OM FILM #28 – ”Se för helvete inte trailern!!!”

Jorå, såhär är det, man kan VISST överleva fem år på en öde ö, det borde gå utomordentligt och det skulle alldeles säkert gå toppen att bo på ön med Steffo. Den stora frågan är bara vilka filmer han tar med sig. Och vilka tar jag? Veckans lista handlar nämligen om detta, vilka tre filmer skulle vi ta med oss till denna öde ö? Har vi el på ön? Och kan man röka vass? Frågorna hopar sig.

Imorgon har en film som heter Room biopremiär och den pratar vi såklart om i detta avsnitt. Det blir även lite kockfilm, lite upprepande feelgood-måndagsångest, tecknad film, Steffo ska redovisa Uppdraget som var att se remaken på en av hans favoritfilmer About last night (Härom natten) och ja…sen kommer filmrouletten tillbaka. På´t igen bara! Det kan knappast gå sämre än förra veckan.

Så….hopp in i vårdimman med SoF-podden! (Och ja, jag vet att filmen heter Eldflugornas GRAV och inget annat men tryckfelsnisse satte sig på tungan.)

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

DANNY COLLINS

Hej Al,

Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.

Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?

Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.

Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.

Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.

Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.

Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.

Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi

Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.

Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.