sofpodden – Sida 15 – Fiffis filmtajm

5 maj, 20164 maj, 2016

SNACKA OM FILM #35 – ”Sanning och spekulation”

I veckans avsnitt av Snacka om film tar vi en fantasitripp en liten bit ner i Europa och listar våra tyska favoritfilmer. Det var roligt! Det finns så många superbra tyska filmer! Deshalb ein Hoch auf die Senkung der Verbrauchsteuern für alle Erzeugnisse!*

Men vi pratar såklart inte bara om detta, nä det vore ju för himla torftigt och tänk var KORT avsnittet skulle bli. Steffo har nämligen sett en film om en man som är instängd i en bagagelucka, jag har begett mig upp till Mars men ändå inte och detta avsnitt till ära recenserar vi inte bara en utan TVÅ filmer tillsammans: tjej-röka-göka-kröka-partyfilmen Sisters samt den skumma indiesnackisen The Invitation.

I Uppdraget är det dags för Steffo att bekänna färg när han ska berätta vilka fem skådespelande män som är dom vackraste han vet och jag får ett Uppdrag som egentligen räcker över hela sommaren. Sen var det rouletten också såklart. Ska vi göra bort oss totalt eller har vi koll den här gången? Den som lever – och lyssnar – får helt enkelt se – och höra.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

* Jag googlade ”Hurra på tyska” och fick upp denna mening. Kunde helt enkelt inte ignorera den. Den tyska meningen betyder alltså ”Med andra ord: hurra för sänkningen av punktskatterna på alla produkter!”

2 maj, 20161 maj, 2016

TROLLKARLEN FRÅN OZ

Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.

Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.

Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber. Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.

Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!

Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.

Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!

30 april, 201627 april, 2016

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

28 april, 201627 april, 2016

SNACKA OM FILM #34 – ”De står och bankar kött!”

I det här avsnittet tar vi oss in i dom filmiska föräldraskapen och listar tre favoritfilmer som berör detta ämne på ett berörande sätt. Steffo har besökt Peter Pans värld och jag har tagit mig till Danmark och sett en thriller om en kvinna med minnesförlust. Jag såg visserligen en dansk film till – på bio – men själva visningen och SF:s bristande service kändes mer intressant att prata om än själva filmen. För vad gör man om man får en visning förstörd för att nån står och spikar filmen igenom?

Uppdraget gällde att kärleksbomba Cate Blanchett och jag gör mitt bästa även om det var svårt och Steffo får ett nytt som jag tror blir aningens lättare. Haha. Hihi. Hoho. Och filmrouletten rullar vidare OCH vi har givetvis sett Captain America: Civil War som hade biopremiär igår.

Ett fullmatat avsnitt alltså – precis som vanligt!

27 april, 201619 april, 2016

KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.

23 april, 201620 april, 2016

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

21 april, 201620 april, 2016

SNACKA OM FILM #33 – ”Är det nostalgin som pratar nu?”

Nu är vi framme vid avsnitt 33 och då känns det passande att prata lite mer om 80-talet på film. Logiken i detta, fundera på den du!
Vi ger oss hur som helst in i världen då axelvaddar och hockeyfrillor var standard och actionkomedier var det ballaste som fanns.

Vad händer mer denna vecka? Vi lyckas genomföra den svåraste listan hittills, tänka ut dom sämsta filmsluten. På gränsen till omöjligt att lista men vi gjorde vårt bästa. Steffo pratar om en sprillans ny katastroffilm till havs, jag har varit på bio och sett en film regisserad av självaste Terrence Malick och filmen vi sett tillsammans är ett superengagerande drama med Andrew Garfield och Michael Shannon.

Steffo utför Veckans Uppdrag med den äran när han ska tipsa om 80-talsprogram på SVT´s Öppet arkiv och Filmrouletten, denna nya hållpunkt i podden….den här gången hamnade vi i ett sammelsurium av….juteväv.

Välkommen till veckans Snacka om film-dryga-timme. Jag hoppas vi kan tipsa och topsa om alla möjliga grejer även denna gång!

14 april, 201613 april, 2016

SNACKA OM FILM #32 – ”Hon kan ju gnaga på öronen!”

Nu är vi alldeles ensamma igen. Ingen gäst den här veckan, bara jag, Steffo och en jädrans massa snack om film.

Vi listar våra favorit-DANS-filmer och drar en ny spännande lista ur burken till nästa vecka. Jag har varit på bio och sett en brittisk backhoppare, Steffo har sett Tom Cruise bli samuraj och vi har båda klickat oss in på Netflix och sett en obskyr liten rulle med Henry Rollins i huvudrollen.

Som av en händelse sammanträffar veckans Uppdrag (som vi fick av gästen Johan förra veckan) litegrann med veckans stora snackisnyhetsrykte om Bondfilmernas framtid. Vi pratar såklart om detta OCH vi leker producenter för den helsvenska Bond-filmen som Ingvar Kamprad köpt rättigheterna till. Spetsa öronen Johan, vi vill ju veta om vi blivit godkända eller inte!

I filmrouletten hamnar vi på en av filmhistoriens stora äventyrsfilmer och Steffo får ett uppdrag till nästa vecka som innefattar en del grävande i SVT´s arkiv.

Det är alltså torsdag igen och vi hoppas vi kan vara öronsällskap en liten stund.

7 april, 20167 april, 2016

SNACKA OM FILM #31 – ”Musikalernas Terminator 2”

Det är torsdag, Det är poddisdags. Men hallå, det är inte vilken torsdag och inte vilken podd som helst! Välkommen att lyssna på The Clash of TRE Svenska Dialekter!

Den här veckan har vi nämligen bjudit in en GÄST! Johan som har filmbloggen Filmitch är en värmländsk man med många strängar på sin filmlyra och en solklar drömgäst för en podcast som Snacka om film.

Då Johan inte bara är förtjust i Jason Statham, B (och C) filmer och djurskräckisar utan även i sång-och-dans-filmer passade vi såklart på att prata en hel del om musikaler med honom. Han fick dessutom den strålande (*host*) idén att vi tillsammans skulle recensera Trollkarlen från Oz eftersom han i ett tidigare avsnitt satte i halsen när jag yppade att jag inte sett den.

Vi recenserar således denna klassiker från 1939 men vi listar även döda skådespelare som vi tycker förtjänar att aldrig glömmas bort, vinnaren i tävlingen från förra veckan presenteras och jag redovisar Uppdraget – The Fiffi Formation – aka vilka fem superhjältar jag skulle vilja ha i min egen variant av Avengers/Justice League. Vi får även ett mycket spännande uppdrag av Johan som vi ska klura ut tillsammans till nästa vecka, ett uppdrag som innefattar både James Bond och Ingvar Kamprad!

Som grädde på moset bjussar vi på varsitt tips på musikaler som man av en eller annan anledning inte ska missa. Eller bör undvika. Kanske.

Det blev ett uppsluppet och långt snack om den här gången. Hoppas du gillar avsnittet och TUSEN TACK Johan för att du ville vara med!

4 april, 20164 april, 2016

TOKYO!

Michel Gondry. Leos Carax. Joon-Ho Bong. Två fransoser och en sydkorean. Alla tre välkända stora namn.

Att jag inte sett den här filmen förrän alldeles nyligen retar mig lite, samtidigt, allt har sin tid och dom bästa filmupplevelserna tenderar att vänta in den allra mest rätta tidpunkten. Som om vissa filmer ligger i startblocken och bara vänta på att startpistolen ska ljuda.

PANG! Nu ljöd den och Tokyo! drog iväg, raka spåret rätt in i min mage bara. Som en liten pil insmord med klipulver och doppad i lustgas. För det här var roligt, intressant, galet, härligt, heltokigt och coolt – samtidigt.

Filmens första del är skriven och regisserad av Michel Gondry och handlar om en kvinna som transformeras till en pinnstol. Bara att få se detta gör mig så glad! Nåt helt nytt liksom! Jag har sett många konstiga grejer på film förut men aldrig detta! Och så snyggt gjort!

I andra delen introducerar Leos Carax karaktären han fyra år senare tog vidare in i filmen Holy Motors, den där otäcka rödhåriga mannen med grön kostym, bara fötter, långa smutsiga naglar, helt vita ögon och ett alldeles eget språk som bor under stadens gator och saknar all form av sans, vett, moral och social skills.

Joon-Ho Bong tar det lite lugnare i den avslutande tredjedelen och visar berättelsen om en manlig eremit som samlar på toarullar och pizzakartonger och som inte socialiserat sig med andra människor på många många år. Men när han möter The Pizza Delivery Girl´s blick och hon sen svimmar i hans hall tvingas han utanför sina väl uppsatta ramar och lyckas på nåt sätt uppskatta mänsklig kontakt. Eller om det är en stalker-gen som väcks till liv kanske?

Om du vill se nåt som utmanar dina sinnen, som visar sånt du antagligen aldrig sett på film förut, som är snyggt paketerat, välregisserat och ändå tämligen enkelt att ta till sig (sett till omständigheterna) så tycker jag du ska ta dig en titt på Tokyo!

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 30 av podcasten Snacka om film!

31 mars, 201629 mars, 2016

SNACKA OM FILM #30 – ”Ååå Clark! Ååå Clark! Ååå Clark!”

Trettio avsnitt! Trettio veckor! Poddäventyret fortsätter i en svindlande fart och nu är vi alltså framme vid det det svåra trettionde avsnittet. Fast det var inte så svårt, det var lätt faktiskt. Och det blev långt, vi hade ju så mycket att prata om den här veckan.

Vi avverkar en lista med tips på filmer med städer i titeln, jag har sett en fantastiskt bra svensk dokumentär, Steffo har huggit tag i ett vampyrdrama och så vi har varit på bio och sett Batman V Superman – såklart! Gjorde det nån nytta att vara totalt opepp på den?

Steffo redovisar sitt Uppdrag, där han ska klura ut vilken film han tycker är han och vilken film han tycker är jag. När jag valde filmer blev Steffo Still Life och jag blev Forrest Gump. Kommer det bli några överlapp här också kanske? Nääeee, det är väl ändå inte möjligt va? Som grädde på moset hamnar vi i en riktigt djup diskussion om något som rör oss alla vare sig vi vill eller inte. Det handlar om döööden.

Dessutom, dagen till ära har vi en rolig TÄVLING med en generös vinst sponsrad av Scifishop.se!

Seså. In å lyssna, hopp in å tävla! Och *whhuuuuuuuh* nu blåser jag ut alla trettio ljusen på tårtan på en gång och sjunger jamåSoFpoddenleva. Hurra. Hurra. Hurra. Hurra.

28 mars, 201626 mars, 2016

NASTY BABY

Polly, en snart-inte-så-fertil-längre-kvinna med massiv barnlängtan (Kristen Wiig) försöker bli gravid med en av sina bästa kompisar, homosexuelle Freddy (Sebastián Silva) men det går inge bra. Fem misslyckade försök senare har Freddy kollat upp sina spermier och dom är för slöa för att det ska kunna bli några barn gjorda.

Polly är jätteledsen, Freddy är jätteledsen men oj!, det finns ju en sambo också! Freddys kärlek Mo (Tunde Adebimpe) kanske kan bli övertalad om att bli pappa istället?

Samtidigt på gatan nedanför, en svart hemlös homofobisk man, en surjävel till granne och en kvinnlig polis. Samtidigt i gayparets lägenhet: Freddy försöker få ihop en konstnärlig happening genom att ”spela bäbis”, ligga på rygg, sprattla och skrika. Samtidigt i mitt huvud: vad tusan är det jag tittar på?

En stund senare är jag ett ännu större frågetecken för filmen svängde 180 grader och blev nåt helt annat. Blodigt. Nästan en thriller. Jättekonstigt. Knasbollefilm, men ändå inte. Asch, jag vetefan faktiskt. Kristen Wiig är dock alltid bra, så även här.

Jag försöker förklara den här filmen lite mer ingående i avsnitt 29 av Snacka om film. Jag vet inte om det gick nåt vidarevärst bra men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

26 mars, 201626 mars, 2016

SECRET IN THEIR EYES

Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.

Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.

Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.

Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt – även om han gör ett gott försök.

Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.

Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.

I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.

24 mars, 201623 mars, 2016

SNACKA OM FILM #29 – ”Flyg lugnt och håll till höger!”

I veckans avsnitt av Snacka om film – och i väntan på att få bränna iväg till Blåkulla – listar vi våra favoritfilmer som inkluderar ”en apa eller två”. Det visade sig vara kanske lite FÖR lätt för det finns ju så MÅNGA apfilmer! Va? Inte? Gör det inte? Kryllar det inte av dom? Nähäääää…

Steffo pratar sig varm (?) om ett skrämmande reabacksfynd och jag la på en tia och såg en nasty film som det inte var helt lätt att prata om. Vi båda har sett den bioaktuella dramathrillern Secret in their eyes samt binge-tittat på den andra säsongen av höjdarserien Bosch.

När det gäller Uppdraget fick jag nåt redigt att bita. Det ska tydligen göras en TV-serie om mitt liv och jag ska bestämma huvudkaraktärer, rollbesätta och komma på en passande titel och det blev ett engagerande uppdrag som liksom svämmade över alla kanter. Och sen återkommer Filmrouletten, såklart. Den verkar redan ha blivit en populär liten punkt i podden och det är jätteroligt! Undrar vilket nummer som dyker upp idag?

Hoppas vi kan bjussa på en mysig dryg timme! Glad Påsk!

17 mars, 201616 mars, 2016

SNACKA OM FILM #28 – ”Se för helvete inte trailern!!!”

Jorå, såhär är det, man kan VISST överleva fem år på en öde ö, det borde gå utomordentligt och det skulle alldeles säkert gå toppen att bo på ön med Steffo. Den stora frågan är bara vilka filmer han tar med sig. Och vilka tar jag? Veckans lista handlar nämligen om detta, vilka tre filmer skulle vi ta med oss till denna öde ö? Har vi el på ön? Och kan man röka vass? Frågorna hopar sig.

Imorgon har en film som heter Room biopremiär och den pratar vi såklart om i detta avsnitt. Det blir även lite kockfilm, lite upprepande feelgood-måndagsångest, tecknad film, Steffo ska redovisa Uppdraget som var att se remaken på en av hans favoritfilmer About last night (Härom natten) och ja…sen kommer filmrouletten tillbaka. På´t igen bara! Det kan knappast gå sämre än förra veckan.

Så….hopp in i vårdimman med SoF-podden! (Och ja, jag vet att filmen heter Eldflugornas GRAV och inget annat men tryckfelsnisse satte sig på tungan.)