Etikett: Sommar-Stewart

Publicerat

Sista Sommar-Stewart: ANALYS AV ETT MORD

Det man får hacka i sig med stigande ålder vare sig man vill det eller ej är att ingenting i livet är helt igenom svart eller vitt. Det mesta som händer och dom allra flesta människor man möter befinner sig i en gråskala och det är liksom bara att acceptera.

Ganska ofta är det en skön acceptans, speciellt när det gäller medmänniskor. Alla har sin egen ryggsäck att bära och ingen är bara ond eller bara god. När det gäller brottmål är det aningens svårare. Det skulle ju vara så lätt om alla anklagade brottslingar gick att läsa som öppna böcker, om varje brott hade ett facit. Men precis som att man får lära sig gråskalan så får man lära sig att ingenting i livet någonsin är enkelt och den före detta åklagaren och numera advokaten Paul Biegler (James Stewart) skriver nog under på det. Han har blivit tillfrågad att försvara en soldat som med berått mod dödat en annan man, en man som enligt uppgift våldtagit soldatens fru.

Soldatens fru Laura Manion (Lee Remick) är en flirtig typ, kanske även en icke trogen typ. Kanske är hon även en icke sanningssägande typ, vem vet? Soldaten Frederick Manion (Ben Gazzara) känns som en slemmig jäkel, en kanske inte så snäll jäkel, en temperamentsfull fan. Våldtäktsmannen själv är ju död och kan varken säga bu eller bä om vad som hände och nu är det upp till Biegler att använda sig av hela sitt människokännande register och försöka få soldaten frikänd. Samtidigt har han två åklagare att brottas mot, inga mesar direkt.

Två timmar och fyrtio minuter film bara svischar förbi. Jag hade inte tråkigt en enda sekund. Otroligt bra skådespeleri överlag, skönt driv i historien, det är spännande och dramatiskt och James Stewart får verkligen en tacksam roll här då hans Biegler är charmig och smart så det nästan svämmar över. Mitt enda aber med filmen är slutet. En så lång film skulle ha tjänat på en knorr, ett slut att minnas.

Men det här är alltså slutet på min James Stewart-sommar. Tio filmer blev det, tio veckor av härliga filmklassiker och en skådespelare som för alltid – för mig – kommer vara en av dom största. Det tog ett tag innan jag förstod det men bättre sent än aldrig, eller hur?

Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om den här filmen.

Publicerat

Sommar-Stewart: JIMMYS LYCKLIGA TIMME

Det första som slår mig när jag stoppat filmen i spelaren och den kör igång är hur otroligt ung James Stewart ser ut. Han har visserligen den oklanderliga farbrorlooken som han (och så många andra) ofta hade då med kostym, hatt, pomadapiffat hår och välputsade dansmackor på fötterna men han ser inte en dag äldre ut än 22 i ansiktet. Oskyldig på nåt vis och jättemycket smalare än i dom övriga filmerna jag sett för detta tema. Efter en snabb koll visar det sig att han är 32 år när denna film spelas in, alltså långt ifrån någon superyoungster. Förbryllande.

Jimmy Kaskell (Stewart) äger en musikaffär som har sett sina bättre dagar. Hans farbror C.J. Haskell (Charles Winninger) har länge velat att Jimmy ska ge sig in i hans business istället (mat), främst för att han är en hårdhudad musikhatare.

När musikaffären går i konken bestämmer sig Jimmy för att ge farbrodern en chans och på väg till honom möter han McCorkles, en irländsk musikalisk familj som sjunger och spelar precis utanför farbroderns hus. Det blir tumult medelst tomatkastning, Jimmy ställs inför rätta och hamnar bakom lås och bom. Dottern i den irländska familjen Molly McCorkle (Paulette Goddard) har ett speciellt öga till Jimmy – och vice versa – och såklart blir det lite romantik mitt i alltihop.

Jimmys lyckliga timme (eller Pot O´gold som den heter i original eller den alternativa amerikanska titeln Jimmy steps out eller den engelska titeln The golden hour) är urtypen av en musical comedy. Ett lättvindligt mysigt litet drama med musikinslag, alltså ingen regelrätt musikal. James Stewart får visa att han kan sjunga och spela munspel (även om dragspel var hans favoritinstrument i verkliga livet).

Filmen som sådan känns svårbedömd. James Stewart är – precis som vanligt – bedårande och stilmässigt agerar han väldigt lik sin roll i Harvey. Samtidigt känns filmen gammal på ett kanske inte så snyggt sätt men den är samtidigt en charmig och glad bagatell. 89 minuter gick fort, musiknumren är bra och inte för många och James Stewart visar att han behärskar även denna genre. Det imponerar på mig.

Publicerat

Sommar-Stewart: FÖNSTRET ÅT GÅRDEN

Det är nåt med dom där ögonen. Han har så väldigt fina ögon James Stewart. Jag tror han är en av dom få som hade kunnat bräcka Javier Bardems skådespeleri i Gråta med ett leende där han agerar enbart genom att använda ansiktet i allmänhet och ögonen i synnerhet.

I Fönstret åt gården är L.B. ’Jeff’ Jefferies (Stewart) en handikappad man. Ett brutet ben gör att han är rullstolsburen och fast inne i sin lägenhet där han sitter dagarna och nätterna i ända och tittar ut genom fönstret. Fönstret år gården. Där på andra sidan lever människor sina liv och han bligar ut genom sitt fönster och in igenom deras som vore det små tittskåp. När han själv inte har något fungerande liv låter han andras blir ställföreträdande. Grannarna blir spännande, vad gör dom? Diskar? Bråkar? Hånglar? Sover?

Vackra Lisa (Grace Kelly) är förälskad i Jeff men han är uppenbarligen en inbiten ungkarl, han är van att bara tänka på sig själv och trots att han har kvinnlig fägring, kärlek, framtid och lycka mitt framför ögonen lockar fönstret och grannarnas förehavanden mer. Lisa blir besviken och förbannad men Jeff berättar för henne vad han sett, att mannen i huset mitt emot har gått ut i regnet tre gånger med resväskor bara för att komma hem igen. Vem gör nåt sånt? Misstankarna om att grannen dödat och styckat sin fru tar fart och Lisa hakar på Jeffs tankar.

Men, alltså, han är ju bara så SÖT! Dom där små millisekunderlånga sneda leendena, rörelsemönstret som är så på pricken och blickarna, ögonen, bevisen för att Mr Stewart fanimej inte spelar Jeff, han ÄR Jeff. Han är så fin i den där ljusblå pyjamasjackan (eller om det är en skjorta?) när han sitter i den bruna rullstolen och ser man på filmen som helhet ur färgkompositionssynpunkt delar jag ut ett VM-guld rätt av.

Fönstret åt gården är filmmys från 50-talet när det är som allra bäst. Att det är en Hitchcockfilm tänker jag inte så mycket på, det är liksom ingen thriller på det sättet, det är ingen spännande film. Det är en däremot en BRA film, en SMART film och en klassiker man helt enkelt måste ha se om man gillar att titta på film.

Kolla bara dessa filmbloggare som också har sett och skrivit om filmen: Filmitch, Flmr, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir.

Publicerat

Sommar-Stewart: WINCHESTER ´73

Eftersom jag fick in en sån fullträff med Stewart-western-filmen Shenandoah (7 tappra män) gav genren mig lite mersmak. Dessutom hade jag en Stewart-box på hyllan som inkluderade inte mindre än tre westernfilmer, då hade jag ju två kvar att se. Så efter en hård holmgång med sten-sax-påse högerhand mot vänsterhand, gick gevärsdramat Winchester ´73 segrande ur striden.

Geväret Winchester ´73 är alltså vad denna film handlar om. Att äga en Winchester ´73 då var the shit. Det var stort, det var ett maktmedel, det var i princip ouppnåeligt. Det var alltså inte detsamma som att ha ett köksskåp innehållandes bakmaskin, fruktpress, matberedare, digital köttermometer, dubbelt våffeljärn och Nespressomaskin, det var mycket mer än så. Kanske som att addera ett Fabergéägg, ett eget jetplan, Pernilla Wahlgrens skogarderob och den stora röda (inbillar jag mig) knappen som kan sätta igång USA´s kärnvapenarsenal.

Jag är inte förtjust i vapen. Jag förstår inte vapen. Jag är heller varken insatt eller intresserad av den del av den manliga världen som enbart går ut på att skjuta, skjuta rätt, skjuta prick, döda, hämnas och på det sättet ingjuta respekt. Det vore en lögn att säga att jag tycker filmen är bra. Hade jag inte varit i min James Stewart-betuttnings-mode hade jag aldrig någonsin börjat se filmen, än mindre sett den klart.

Det som slår mig igen och igen när jag ser filmer med James Stewart är vilken påverkan hans blotta närvaro har. Varenda scen med honom i bild får ett mervärde. Filmen känns sevärd och på nåt sätt även högkvalitativ vilket jag egentligen inte borde tycka att den är. James Stewart-effekten slår in alltså.

Publicerat

Sommar-Stewart: DEN STORA SÖMNEN

Efter några måndagar med James Stewart i otvivelaktiga huvudroller kommer här en film där han har en aningens mer undanskymd plats.

Meet Philip Marlowe. The toughest private eye who ever wore a trench coat, slapped a dame and split his knuckles on a jawbone.

Citatet här ovan är från filmaffischen. Raymond Chandler skrev romanen The Big Sleep (Den stora sömnen) redan 1939. På den tiden kanske hans privatdeckare Philip Marlowe ansågs supertuff när han iklädd blottarrock örfilade kvinnfolk och krossade knogarna mot nåns käkben men 2014 känns beskrivningen våldsamt sunkig.

Mina förväntningar på filmen var verkligen inte på topp när jag satte igång den, jag hade taggarna ute som värsta igelkotte under en valborgsmässoeld. Konstigt nog var det som att få en lagom dos eter i en näsduk över andningsorganen redan tidigt in i filmen, jag blev liksom soft, slapp i hela kroppen. Det blev nån form av regression in i barndomen tror jag trots att jag inte har några minnen av just denna film, men känslan, musiken, färgerna, kostymerna och Robert Mitchums berättarröst gjorde att filmen kändes mysig, som en ojsan-zappning in på SVT en jullovseftermiddag på 80-talet.

Philip Marlowe (Mitchum) blir anlitad av en åldrad och halvkroppsförlamad General Sternwood (James Stewart) för att försöka hitta anledningen och männen bakom utpressningsbrev som dimpit ner i hans filtbeklädda knä. Breven går att spåra till en tämligen suspekt bokhandel i staden.

I den här filmen är historien förlagt till Storbrittanien medans originalfilmen från 1946 (med Humphrey Bogart och Lauren Bacall) är mer boken trogen och håller sig till Kalifornien. Jag har inte läst boken och heller inte sett den andra filmen men historien som sådan skulle nog funka att göras om till nutid i vilket land som helst. Det är alltså inte förlagan som är problemet – om man nu tycker filmen har ett problem.

Jag kan se att filmen lider av en hel massa brister, bland annat Robert Mitchum som är på tok för icke-charmig för denna typ av roll, men jag beslutar mig för att inte reta upp mig. Filmen var mysig, den hann med sina blott 99 minuter inte bli tråkig och det var intressant att se vad James Stewart kunde göra med en relativt liten – men viktig – biroll. Han kunde föga överraskande göra MASSOR.

Publicerat

Sommar-Stewart: HAVERIPLATS: BERMUDATRIANGELN

En katastroffilm med kombinationen flygplan, flygkrasch, det djupa havet, läskiga undervattensbilder och James Stewart, alltså den här filmen är som en one-piece i fleece för själen.

Katastroffilmer från 70-talet har en speciell plats i mitt hjärta. Till skillnad från många nutida katastroffilmer som mest är som smörgåsbord med extremt överdrivna CGI-effekter så har dessa sjuttiotalsfilmer ett djup som jag tycker mycket om (som denna, den har både djup och höjd). Filmerna tar sig själva på ett behagligt allvar, det är riktiga känslor, effekterna är enkla men väldigt välgjorda och filmerna känns påkostade. Skådespelarmässigt är det sällan man ser bottenskrap för att få budgeten att gå ihop, nej här är det stora kända namn i parti och minut.

I Haveriplats: Bermudatriangeln är det inte enbart den gänglige och nu lite äldre mannen James Stewart som gör oss sällskap, Jack Lemmon är också med och Christopher Lee, Olivia de Havilland, George Kennedy och Robert Foxworth (ja precis, Chase i Falcon Crest).

Att se den här filmen var som att sitta på häftstift i nästan två timmar. Jag tyckte det var så jääävla spännande, jag hade inga problem alls att känna mig som en av passagerarna på flygplanet, jag hade banne mig svårt att andas ibland.

James Stewart gjorde bara tre långfilmer till efter denna, plus en roll i TV-serien Nord och Syd och rösten till Wylie i Resan till Amerika – Fievel i vilda västern förstås (en film jag sett väldigt många gånger men inte förstår varför). Han dog 1997, 89 år gammal. Minst hundra år för tidigt om du frågar mig.

Publicerat

Sommar-Stewart: 7 TAPPRA MÄN

Charlie Anderson (James Stewart) är en man som inte vill någon något ont. Det enda han vill är att leva sitt liv med sin familj, sköta sin gård och sina grödor. Kriget mellan Nord och Syd som pågår bara en gevärssalva bort vill han inte kännas vid. Det skulle aldrig falla honom in att ha slavar, han vill ta reda på sin egen lort och inte utnyttja någon annan, alldeles oavsett hudfärg. Men den åsikten ses inte med förstående ögon i Shenandoah, Virginia på 1860-talet.

Efter många år tillsammans dör Charlies fru och lämnar honom ensam med den stora och i princip vuxna barnaskaran. Sex söner, en dotter och en sonhustru bor med Charlie under samma tak och det är en mysig familj. Dom umgås, dom pratar med varandra om viktiga saker och det känns som om kärnan i hela familjen är en sund människosyn. Charlie som patriark borde vara en förebild för pappor både då och nu.

Jag brukar säga att jag inte gillar westernfilmer men egentligen är det kanske lite dumt att generalisera, jag har trots allt sett en handfull filmer i denna genre som jag tycker är väldigt bra. Det är nog smartare att säga att jag sällan trycker in en westernfilm i DVD-spelaren med förväntningarna på max. Jag gjorde inte det den här gången heller men ska jag gräva ner mig i James Stewart så ska jag gräva där han stod och han stod en hel del och ganska ofta i westernmyllan.

Jag förväntade mig en långsam ”vanlig” westernfilm med torr sand, mockajackor som galoppfladdrar i vinden och tysta vindpinade män med isblå blick men fick nånting heeelt annat. Jag fick ett familjedrama i westernmiljö, jag fick intressanta tankegångar om slaveriet och jag fick en manlig huvudroll som är väldigt lätt att känna med och för.

En ensam förälder utan någon annan vuxen att förlita sig på, en situation han inte själv valt, problem som måste lösas med intuition, en 16-årig son i fokus. Det är oro, kärlek och respekt inslaget i en vettig förälders kropp och filmen gör mig på riktigt glad. Om någon enda man såg den här filmen när den kom i mitten på sextiotalet och tänkte att ”jag vill bli som James Stewart” så är jag nöjd. Det här är liksom ”på riktigt”. Ska man jämföra filmen med någon från modern tid blir det Taken med Liam Neeson men det är också en jävla jämförelse. Liam Neeson är hästlängder ifrån James Stewart på så väldigt många plan och Taken är en ytlig bagatell jämfört med 7 tappra män men jag kan se att det finns nåt liiiitet gemensamt mellan filmerna. En pappa som inte ger upp kanske.

Det finns så många scener i den här filmen som sätter sig som skrapsår på hjärtat, sista tjugo minuterna är makalöst bra och mina tårar bara rinner. Charlie Anderson är en sån mänsklig man så western eller ej, jag kan inte värja mig, det kan inte bli annat än full pott!

Publicerat

Sommar-Stewart: REPET

Två unga män befinner sig i en lägenhet och stryper en tredje man med ett rep. Den strypte göms i en stor trälåda, en låda som under kvällen – när det vankas fest – kommer att fungera som ett buffébord.

Gärningsmännen Brandon (John Dall) och Phillip (Farley Granger) är helt olika personlighetstyper. Brandon är iskall, totalt samvetslös och det känns som att tror att han har rätt att döda på grund av att han är en högre stående varelse eller nåt. Han är grymt osympatisk. Phillip å andra sidan är mesig, framåtböjd och räddhågsen, å andra sidan, vem skulle inte vara det när man MÖRDAT någon? Grejen är bara den att han är minst lika osympatisk. Och i träkistan ligger den tredje mannen och är död och gästerna börjar ramla in.

En efter en kommer dom, personer som känns tämligen…osympatiska. Och till sist kommer dom unga männens före detta filosofilärare, den supersmarta Rupert Cadell (James Stewart). Vad jag förstår är han endast inbjuden för att snubbarna ska visa att dom kan överlista denna kloka äldre man? Jag blir dock lite förvånad för inte ens denne Rupert känns sympatisk. Vad är det här för film? Varför funkar den inte alls på mig? Hallå James Stewart, kom igen, show me your skills!

Fast….han kanske gör det? James Stewart gör antagligen så gott han kan. Jag tycker bara inte att historien är fascinerande nog. Alfred Hitchcock må vara en stor regissör men även han har dåliga dagar (och gör sämre filmer) och jag tycker Repet är en av dessa. Att filmen bara har tio klipp och säkert är jättesmart gjord från en massa olika synvinklar spelar liksom ingen roll när jag tycker den är tråkig.

Sen undrar jag lite om det här med slutet (nej det är ingen spoiler). Fönstret öppnas och det hörs ett väldigt sorl från människorna på gatan nedanför. Men ser man på den skyline som tronar upp sig utanför fönstret så borde lägenheten ligga en väldigt massa våningar upp (typ skyskrapehögt) och gatusorl a la samtalsljud borde inte kunna höras. Sånt hade jag antagligen inte tänkt på om jag tyckt filmen var jättebra.

Flmr och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

Sommarens måndagstema: JAMES STEWART

Jag fattade inte alls grejen med James Stewart förrän jag såg filmen Livet är underbart men då fattade jag å andra sidan grejen så jävla mycket.

Jag hade sett James Stewart i fler filmer innan denna (men bara skrivit om The Philadelphia Story och En studie i brott här på bloggen) och han var i mina ögon en såndär ”gammal skådis” rätt och slätt, svart/vit i sin läggning, ständigt klädd i skräddarsydd kostym och lite mossig. Därför är det extra härligt att kunna få säga: JAG HADE FEL.

James Stewart är en skådespelare med en bredd man sällan ser och det jag tycker mest kännetecknar honom är att han alltid känns hundraprocentigt avslappnad. Det är som om han inte har något manus, som att han kan koppla bort allt och bara vara sig själv framför kameran.

Sommarmåndagarna 2014 kommer alltså ackompanjeras av denna fina man. Tio veckor, tio filmer, tio rollprestationer utöver det vanliga. Så säg hej till James för om tio veckor kanske han är även din kompis?

Lagom till lunch kommer första filmen i sommartemat.