Etikett: spagettiwestern

Publicerat

DJANGO UNCHAINED

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i ”krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

Publicerat

Veckans klassiker: FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lite trött på mig själv ibland.

Efter att ha sett närmare 4000 filmer har jag ganska bra koll på min egen filmsmak. Jag vet vad jag på förhand borde gilla, jag vet vilka genres som jag ser som underhållande, vilka jag tycker mindre bra om och vilka som har otroligt svårt att charma mig hur bra dom än anses vara. Att jag ger mig i kast med spagettiwesterns är ungefär lika smart som om jag skulle gå in på en restaurang fullsmockad med gulvarta Black Army-snubbar och ställa mig på bardisken och skrika ”Söööööderbrööööööder glööööööder”. Det är dömt att misslyckas. Jag får stryk. Så är det.

I valet mellan att se Den onde den gode och den fule eller För några få dollar mer föll valet på den sistnämnda enbart på grund av att några personer i min närhet – som gillar westernfilmer – sa att den var bättre. Med facit i hand bevisar detta min teori om att Den onde den gode och den fule är en film jag aldrig kommer att se.

Clint Eastwood är den hårdaste av dom hårda, han är mannen utan namn och han klär inte i poncho. Sergio Leone har regisserat och han gör det bra, att ge regi till en samtligt trästubbar med pistol kan inte vara enkelt. Ennio Morricone har gjort musiken och det är det enda som gör filmen tittbar för mig. Fantastisk fin musik som passar utmärkt till sandiga vyer, bruna hästar och skäggiga män.

Filmen i sig är långsammare än långsammast. Jag vet inte om det är tänkt att det ska vara spännande eller inte, jag uppfattar inte spänning i vilket fall, jag har bara väldigt svårt att hålla mig vaken. I ärlighetens namn knoppade jag in några gånger bara för att märka att scenen som börjat precis när jag somnade inte är slut när jag vaknade och att ingenting av värde faktiskt hänt.

Nej, det här är inte min pryl, inte nånstans och det kanske ses som orättvist att jag ens betygssätter filmen med den vetskapen i bakhuvudet men min blogg är min blogg, min åsikt är min och en skittråkig film är en skittråkig film. Punkt.

Här finns filmen.

Publicerat

DJANGO

En man kommer släpande på en likkista. Han drar i det där repet, det är uppenbarligen ganska tungt men han är idog, han drar genom sand och lera, över berg och djupa dalar. Det är nåt med den där likkistan, men vad, vad är det däri?

Mannen som släpar heter Django och är en mystisk man. Jag vet ingenting om honom när han entrar filmens första scen och jag är inte mycket klokare när filmen slutar men det känns fullt naturligt, det är så det ska vara, det är helt och håller rätt.

Franco Nero ÄR Django, han är mannen med världens vackraste ögon, han har mer ihopbitna kindknotor än Clintan himself och jag tycker han är bra mycket tuffare också om jag nu ska jämföra hårdheten dom emellan.

En kvinna tillfångatags och blir fastbunden av ett gäng mexikaner. Dom river sönder hennes klänning så hennes rygg blir bar och en man börjar piska henne brutalt över ryggen. Hon kvider, lider och det är klart jag förstår att smärtan är olidlig men det utnyttjas inte grafiskt. Piskrappen resulterar i röda målade streck i vissa kameravinklar och i andra enbart som grå smutsränder. Varför just hon, vad vill mexikanerna och framförallt: hur förvånade blir dom inte när Django kommer med sin likkista och laddad revolver och räddar henne?

Nej, det där var ingen spoiler även om det kanske känns så. Detta händer under filmens första minutrar och sätter ribban för vart filmen är på väg. Det är en enkel men bra story, det är Franco Nero, denna fantastiske man, i huvudrollen och det är våldseffekter som passar in på Barnkanalen. Inte en droppe blod trots högvis med döda män och jag tycker det blir lite larvigt faktiskt. Filmen känns overklig och det är synd på så goda ärtor.

Franco Nero är en doldis i filmsammanhang och kanske inte en skådespelare man känner igen om man inte gillar westernfilmer. Han föddes 1941 som Francesco Sparanero i San Prospero i Italien och har sedan 1967 varit tillsammans med Vanessa Redgrave. Dom gifte sig 2006 och har en son ihop, Carlo Gabriel Nero.

Han ser så jävla trevlig ut helt enkelt oavsett vad eller vem han spelar. Hans Django är lätt att tycka om även om jag inte förstår honom och detta trots att jag inte är ett dugg svag för westernfilmer som genre. Men jag är svag för herr Nero. Mycket svag.