Etikett: spansk film

Publicerat

TIMECRIMES

Ett par av mina filmbloggarkollegor kämpar på med sina årstopplistor och det är alltid väldigt intressant läsning.  På varenda lista finns det filmer jag sett som jag gillat, som jag inte gillat eller glömt bort och ibland dyker det upp filmer som jag inte hört talas om alls och då hugger jag som en kobra. Både dagens och morgondagens film har jag hittat på Movies-Noirs topplista från 2007 och dagens film, den spanska  Timecrimes, hade jag inte hört någon ens viska om.

När jag tittar på postern förväntar jag mig en skräckfilm. När jag börjar titta på filmen förväntar jag mig en thriller och den känslan håller i sig en kort stund innan den andas skräckis igen. Sen blir det komiskt, sen spännande, sen slapstick och sen bara….konstigt. Timecrimes är helt enkelt en mycket underlig film.

En beige man vid namn Héctor (Karra Elejalde) lever med sin fru i ett hus. Han sitter i sin solstol och tittar i en kikare och känns som urtypen av en träig äkta man. Varför han tittar i en kikare förtäljer inte historien men han ser något skumt, en ung kvinna i röd tröja som tar av sig den och blottar brösten. Så när frun åker iväg en stund tar han sin kikare och beger sig upp i skogen på jakt efter lite spänning i livet kan jag tro.

Héctor hittar kvinnan och han ser en man med blodindränkt gasmask lindad kring ansiktet som hugger honom i axeln med en sax. Héctor flyr, han springer för livet och istället för att springa dom hundra (?) metrarna till hemmet och tryggheten så springer han åt andra hållet, ännu längre in i skogen. Svindumt tycker jag men vad ska han göra, det måste ju bli en film av det här trasslet.

Det blir en film, en konstig en men vilken genre det är har jag inte den blekaste aning om. En tidsmaskin är nån form av central figur, så mycket kan jag säga.

Det här är ingen film som hade letat sig upp på min favvolista från 2007, inte på någon lista alls för den delen. Jag tycker däremot att regissören och manusförfattaren Nacho Vigalondo ska ha en hel drös med cred för mod och kreativitet. Att han missat den lilla delen av en film som kallas slut kan jag bortse lite ifrån. Betyget kan det dock inte. Med ett genomarbetat och vettigare slut hade filmen landat på den trea den hade resten av speltiden men sista kvarten sänks betyget till en svag etta. Jag tror helt enkelt att luften gick ur den gode Nacho.

 

Publicerat

BIUTIFUL

Så kom den då äntligen den där känslan jag väntat så länge på.

Jag låg i min säng under mitt nästan perverst sköna hotelltäcke och kunde inte under några omständigheter somna. Jag tänkte inte på nåt speciellt, hade inte panik för att klockan tickade mot 01, jag var inte hungrig, hade inte ont nånstans, jag var helt enkelt inte trött nog. Så var det som att nånting tog tag i mig, drog upp mig, fick mig att gå ut i vardagsrummet, lägga mig i soffan och vips så hade filmen gått igång.

Ljudet var så tyst så tyst men vad gjorde det, det var ju mitt i natten? Alla mina sinnen var på helspänn, självklart var det här natten då jag skulle se Biutiful, självklart var det det. Och som jag väntat. Det är som att jag stått och väntat vid ett övergångsställe men jag väntade inte bara på att bilarna skulle stanna och att solen skulle skina och att jag skulle ha nya rena strumpor med perfekt resår , nej, dom vita strecken på gatan skulle vara putsade alternativt sandade och Herr Gårman skulle inte bara gå på sin skylt, han skulle vinka och dansa Charleston också.

Allt är alltså upplagt för en nattlig praktgroda. Klart det kommer att bli en skitupplevelse av det här, kan det bli annat med dessa uppskruvade förväntningar? Jag är inte född igår, jag fattar grejen.

Uxbal (Javier Bardem) har inget lattjolajbanliv direkt, det vore att överdriva. Han är en pappa med ensam vårdnad om sina barn, han är kriminell och försörjer sig på att förmedla svart arbetskraft, han har svårt att få ihop pengar till mat för dagen, han bor i en skitig del av Barcelona, mamman till barnen är manisk och extremt labil och nu har han bara några veckor på sig att lösa framtiden för ungarna eftersom han själv är döende i skenande cancer. Det är inte utan att jag tycker synd om honom. Att solen skiner en stund eller att han skulle få se en skymt av en krokus gör inte hans dag direkt. Å andra sidan skiner aldrig solen. Det är kolsvart, det finns liksom ingen lösning i sikte, fan, usch vad allt känns meningslöst.

Att se en film nattetid är som att öppna alla porer och sitta i en maxad ångbastu. Det är liksom ingenting utifrån som stör. Alla känslor blir starkare, alla intryck jobbigare och att se en film som handlar om cancer, prostitution, utnyttjade papperslösa flyktingar utan rättigheter, manodepressivitet, knark, magiska färdigheter, polisrazzior, andlighet, väntan på döden, barnmisshandel, ångest, förbjuden kärlek och  undertryckt homosexualitet SAMTIDIGT är ingen lek. Jag blir ledsen, jag kan inte riktigt hantera det här. Jag får en klump i magen för barnens skull från första sekund och den klumpen minskas inte direkt. Jag känner mig som Ringaren i Notre Dame fast jag har puckeln i solar plexus istället för på ryggen. Jag blir tvungen att stänga av, ja, inte bildligt talat men bokstavligt. Jag fixar det inte. Barn som far illa och föräldrar som väntar på döden är en kombination som ger mig brutal dödsångest och nätter helt utan sömn och riktigt så mycket vaken vill jag inte vara.

Så jag säger tack men nej tack och trycker på min imaginära avstängningsknapp. I samma veva vet jag att Biutiful aldrig kommer att nå den betygsmässigt högsta höjden för jag kommer inte tillåta att den når in tillräckligt i mig för det men jag gör det valet för jag känner mig själv. Det är av precis samma anledning som jag inte kan se om Bröderna Lejonhjärta eller Ömhetsbevis, jag vet min känslomässiga begränsning och jag vill inte börja fundera på döden, jag vill inte fastna där och speciellt inte mitt i natten.

Jag lever, jag är frisk, jag har två balla barn och ett jävligt skönt hotelltäcke. När filmen är slut är det status quo för mig. Det är det inte för Uxbal.

[Addepladde har också skrivit om filmen, liksom Filmmedia, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Movies-Noir och betygen skiftar stort, det är allt mellan 1 och 5. Intressant det där när det skiftar mellan ytterligheterna.]

Publicerat

Julias ögon

Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.