Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.
Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.
Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.
Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.
Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.
David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.
