I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.
I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.
Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.
Men.
Såklart.
Shit goes down.
Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så ”ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.
Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt ”plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att ”det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.
Sevärt och mysigt i sommarnatten.
Mitt betyg:
Min dotters betyg:
Min sons betyg:
(egentligen 4,6)