ARACHNOQUAKE

Det fanns en tid i världen då Edward Furlong var en cool kid, nån som kunde bli en framtidens man. Jag kan bara konstatera att ibland blir det inte riktigt som man tror.

I Arachnoquake är nämligen ”John Connor” tillbaka, men här som en lönnfet baseballtränare med otvättat hår och en röst som fullkomligt skriker ”målbrottet, varför glömde du mig, hallåååå?”. Han går runt som en fulare form av Frodo och försöker överleva invasionen av jättespindlar och det går inte göra annat än att tycka synd om snubben. 35 år är han nu förresten. 35!

Ja, nu är det ju inte bara Edward Furlong som försöker överleva, alla i filmen försöker komma på sätt att fly ifrån och/eller döda dom där gråmetalliska CGI-monstren som är så fjösiga att inte ens jag som avskyr detta djur i original blir det minsta skrämd.  Men nu har det varit jordbävning i New Orleans och med det kommer spindlar uppkrypande från jordens innandöme, spindlar som kan springa, kasta eld, simma och döda. Att dom ser ut som inklippta plastinsekter från BR Leksaker med alldeles för många och smala ben hör kanske inte hit, eller så gör det det.

Det mesta med den här filmen andas inte B-film utan så långt ner som bokstaven Q, ändå tittade jag klart. Nånstans gillar jag ju såna här filmer, jag gör ju det. Det är med skräckblandad förtjusning jag beskådar dessa filmer som i 9,5 fall av 10 bäst kan jämföras vid en tittkö förbi en massiv bilolycka.  Jag tycker det är kul att se hur filmarbetare med minimal budget löser problem, i vissa filmer kan nämligen avsaknaden av stålar ge upphov till en sprudlande kreativitet som jag verkligen uppskattar. Saken är den att med Arachnoquake får jag känslan av att det faktiskt finns en budget, att den är gjord som en TV-film som faktiskt kommer att visas nånstans, nångång och ändå är den så mycket sämre än så mycket annat i den här genren.

Jag skulle kunna ge den prefixen nästanusel men bara nästan. Den är nämligen rättigenom värdelös. Det enda jag fick med mig i bagaget var några goda skratt åt Edward Furlong. Åt. Inte med. Bara det känns sunkigt.

SPIDERS

Det börjar liksom pang-poff-tjoff. Lite som sex utan förspel.

Efter bara ett par minuter har handlingen etablerats och mina tankar vindlar iväg till en kväll på Grand för en sisådär tretton år sedan. Det var krogshow med Glenn Killing och det var ”lite sång, lite dans, lite naket”. Nu är det filmtajm med lite rymd, lite katastrof, lite spindlar. Inte så pjåkigt nåt utav det.

Det är en snygg filmad inledning där jorden ses från fönstret på en rymdfarkost, ett fönster i vilket det sitter en spindel. Sen händer det en liten olycka och en del av farkosten landar på jorden och jomenvisst, inklusive spindeln och självklart är den rysk. Farkosten alltså, spindeln – I don´t know.

Jag tycker det här är underhållande trots brist på logik, trots brist på skådespelare värda namnet, trots filmmusik som känns helt malplacerad, trots allt som enbart andas B. På nåt sätt känns filmen påkostad, i alla fall på ytan och gillar man – som jag – filmer med knepiga krälande livsfarliga djur, katastrofer, en storstad i karantän, virusrädslor och rymden, what´s there not to like?