Etikett: Staffan Lindberg

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

EN GÅNG I PHUKET

Det var en gång ett gäng svenska män som alla jobbade med och fick bra lön för att utöva sin hobby. Dom åkte till ett land långt borta för att utöva sitt yrke under en begränsad tid och det enda dom behövde göra var att få till ett slutresultat som inte gjorde någon besviken. Det sket sig kan jag säga.

I fredags kväll var det inte särskilt kul att vara svensk. Fotbollslandslaget fick spö i sin andra match, dom står fortfarande på noll poäng och har ingen hans att gå vidare i EM. Så långt är det piss men det finns faktiskt glädjeämnen. Det var en sjukt kul match att beskåda. Flera av spelarna gjorde sitt livs match och dom kämpade tillsammans som ett lag, krigade och slet. Nu räckte det inte ända fram och självklart är det trist men eftersmaken är ändå god på nåt vis. Precis samma känsla har jag efter att ha sett En gång i Phuket. Det är en film som saknar en hel del för att bli ens i närheten av en fullträff men maskineriet bakom, viljan och kämpaglöden är det inget fel på.

Lika mycket som jag önskade att Sverige hade fått en pinne med sig från englandsmatchen, lika mycket önskar jag att jag kunde ge En gång i Phuket ett godkänt betyg. Fotboll är liksom livet inte rättvist och filmkonst som bedömningssport en svår gren att bemästra. Peter Magnusson gör återigen en stark insats i den lilla plats i svensk filmhistoria som är vikt åt honom men för mig är det inte nog, inte den här gången.

Sommaren med Göran är en film jag återkommer till ibland, en otippad liten pärla som håller för många omtittningar. Historien har ett bra driv och filmen segar inte ur nånstans, allt flyter, den är både välskriven, välspelad, välregisserad och bjuder på ett slutresultat som värmer i magen. En gång i Phuket borde kunna ha blivit en lika skön upprepning men jag märker att jag går iväg och kokar kaffe utan att fundera på att pausa, jag går tillbaka och tittar på filmen igen, hämtar sedan kaffe och rotar efter nåt glömt stash med torra kakor. Omedvetet skriker kroppen efter socker, efter energi, efter nåt som håller mig sysselsatt och vaken. En film med fungerande aktiv handling behöver inga stimuli för att bibehålla mitt engagemang men här är det bra segt.

En gång i Phuket har två tongivande delar som är riktigt bra tycker jag: äktheten i skådespeleriet och musiken. Både den här filmen och Sommaren med Göran bjuder på något som vi är larvigt ickebortskämda med Sverige: en dialog som flyter precis som om skådespelarna pratat privat med varandra. Det händer så sällan att när det väl sker skulle jag vilja hänga som en fjäderboa runt halsen på Peter Magnusson och bara kramas. Det hör inte till vanligheterna att svenska manusförfattare får till den där rätt viktiga biten. Det är svårt, det kräver lyhördhet och är det något Peter Magnusson har så är det detta, både när det gäller manus och skådespeleri.

Alla filmens skådespelare är bra, till och med David Hellenius som jag i andra sammanhang har rätt svårt för. Susanne Thorson är också duktig och har fått oförtjänt lite uppmärksamhet för dom filmroller hon gjort dom senaste åren (i Cornelis, Gränsen, I rymden finns inga känslor och framförallt i Puss) och även här har hon hamnat i skuggan av Jenny Skavlans Gitte, vilket jag inte riktigt förstår.

Valet av musik filmen igenom förtjänar också en hel del plus i kanten (du kan lyssna på soundtracket på Spotify här). Låtarna sätter perfekt stämning i varenda scen och kanske speciellt dom första minutrarna av filmen då handlingen är förlagt till ett julskyltat och snögloppigt Stockholm.

Varför då bara en tvåa i betyg kanske du undrar? Ja, jag håller med, det känns lite konstigt, jag skulle gärna VILJA sätta ett högre betyg men magkänslan säger nej. Det finns ingenting av filmen som sitter kvar i minnet, det är noll procent chans att jag kommer att se om filmen, jag skrattade inte en enda gång och jag brydde mig inte särskilt om någon av karaktärerna. På alla dessa punkter skiljer sig Sommaren med Göran från den här filmen och därför fick Göran en stark trea och Phuket en medelstark tvåa.

Ikväll spelar Sverige mot Frankrike i en match som inte gäller ett jota för oss. En poäng mot England hade gjort en gigantisk skillnad. Att jag ger den här filmen en tvåa har ingen betydelse alls för Peter Magnussons framtida filma-eller-inte-filma. Självklart ska han filma mer, självklart ska han fortsätta skriva filmmanus. Inom lättsam-komedi-genren är han rätt ohotad i Sverige just nu och han kan åka hem från Thailand utan att skämmas det minsta, precis som svenska landslaget kan åka hem från Ukraina utan att skämmas om dom gör sitt allra bästa även ikväll.