Etikett: Stand-up

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 4

JUDD APATOW – The Return (Netflix)

När den begåvade knas-komedi-regissören Judd Apatow ger sig upp på scenen för en dryg timmes stand-up är det klart förväntningarna är rätt höga. Frågan är VARFÖR mina förväntingar är så höga? Han är regissör, det är som en sådan han krönt framgångar, inte på stimmiga klubbar finslipandes skämt och tonaliteter.

Apatow skämtar om sitt utseende, om att han är den fula i sitt äktenskap med LESLIE MANN och att han är gift med LESLIE MANN är något han gärna upprepar. Är det vanligt att man berättar om sin äkta hälft genom att namnge denne både med för och efternamn? Att Håkan Hellströms yngsta son kallade honom ”Håkan Hellström” istället för pappa för att alla barn på dagis gjorde just det, det kan jag förstå, men Judd Apatow är femtio och har varit gift med LESLIE MANN i tjugo av dessa år. Hur många i publiken vet INTE vem han är gift med? Och av dom som inte vet, hur många BRYR SIG om vad frun heter – i efternamn??

Förutom detta är han snabb på att hänga ut sina två döttrar Maude och Iris och deras förehavanden med allt från tonårsuppror till vaginl buktaleri. Att vara ensam snubbe i en familj om fyra kan inte vara kul. Eller så kan det det. Man har ju gratis skämt till en timmes komedispecial på Netflix i alla fall.

.

.

.

CARL STANLEY – Ärligt talat (SVTPlay)

En av mina svenska stand-up-favoriter är Carl Stanley. Jag har sett honom live rätt många gånger och han gör varken mig eller publiken besviken. Någonsin. Typ. Rätt imponerade av en kille som precis fyllt 21.

Hans senaste turné är precis avslutad och det är den föreställningen som nu finns för allmän beskådan på SvtPlay. En timmes intelligent skånskt funderande om det mesta som rör sig i huvudet på en 20-åring. Dejtande, förhudsförträning, skitigt ris, mobbing, att 400 spänn är mycket pengar. Glass. Såna saker. Nu låter det kanske barnsligt och ytligt när jag skriver om det här men icke sa Nicke, det är smart det här och det är framförallt ytterst välskrivet.

Det ska bli jättekul att följa honom framåt i karriären för med hans begåvning och komisk tajming finns det bara ett håll att gå åt. Uppåt. Mot stjärnorna. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så tårarna rann. Säg Baileys och jag bryter ihop!

.

.

.

JIM GAFFIGAN – Cinco (Netflix)

Även om Jim Gaffigan är ganska samma-lika i sitt sätt att köra stand-up så tycker jag aldrig man blir besviken på hans shower. Visst, det är en hel del skämt om övervikt även denna gång, det är negativt prat om att vara fembarnspappa och det är ganska ”standard-amerikansk-dumhumor” MEN jag hade en trevlig stund med honom, igen.

Det här är alltså den femte timslånga komedispecialaren och antingen gillar man nog honom eller så gör man det inte. Skämt om klättring är inte något jag viker mig dubbel av, ej heller ser jag det roliga i skämt om bälten och hängslen, jag tycker nog mest att han är rätt trevlig att ha som sällskap på TV:n även om publiken ibland känns mer än lovligt sam-skrattade åt skämt som inte är hundra kul.

Om ett par veckor kommer han till Stockholm och då ska jag se honom live i en föreställning som enligt honom själv är ”något helt nytt”. Återstår att se om han klarar av att göra nåt nytt eller om det blir samma-lika igen, fast live?

(men det är ingen jättestark trea)

 

 

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 2

Jim Jeffries – Bare

”Varför gillar killar analsex?” frågar Jim Jeffries publiken. Han får inget svar, han svarar själv. ”Därför att vi vet att tjejer avskyr det.”

Kul. Jättekul. Not. Australiensaren Jim Jeffries har en högstanivå som knappt kommer upp till skosnörena på mina kängor – om man mäter från golvet och uppåt. Han drar många grova skämt och många jättegrova. Jag har inga problem med grovleken, att han är totalt icke PK stör mig inte heller, det jag har problem med är att jag inte känner att han skämtar för han har en utstrålning som luktar psykopat.

Jag skulle kunna dra några exempel på ”skämt” här men jag tycker det är ganska onödigt att skriva om hans flickväns av-en-NBA-spelare-sönderknullade mutta (”det förklarar varför vårt barn föddes under en promenad”), strippklubbsbesök och analsex. Och ännu mer analsex. Han känns rätt enkelspårig den här mannen. Han har liksom fastnat i vinkelvolten. Euhm…i analsexvolten.

.

.

.

Ellen DeGeneres – Here and now

Ellen DeGeneres är charmig som få och till skillnad mot göken här ovan har hon en rätt hög lägstanivå när det gäller sina skämt.  Hon har även en rätt låg högstanivå när det gäller samma skämt, hon är alltså stabil men föga överraskande.

I Here and now pratar hon om så intressanta ämnen som meterologer,  kommunikation, färg och …damm.

En timme med Ellen går fort och som sällskap i bakgrunden är hon alldeles ypperlig. Men som en ståuppare som får mig att tänka i nya banor – not so much.

.

.

.

Bo Burnham – What

Här har vi Jim Jeffries totala motsats. 24-årige Bo Burham är något alldeles i särklass unikt. Han är en entertainer, en ordvrängare, en stå-uppare som får publiken att faktiskt fundera. Det är underfundigt, det är välskrivet, det är musikaliska nummer som inte bara är musikaliskt bra utan som på ett nästan Tage Danielssonskt vis har nåt viktigt att säga.

Episoden när Bo sjungandes beskriver sin vänstra och högra hjärnhalva är genialisk liksom sången Repeat stuff. Och resten av föreställningen.

Fan, jag har sett What så sjukt många gånger nu och jag tröttnar inte så betyget är helt givet. Det kommer bli nåt riktigt riktigt stort av den här killen.

Här kan du se hela showen. Just do it!

Här kan du läsa om tre andra stand-up-filmer.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER

Joan Rivers – Don´t start with me

En plastikopererad-in-absurdum-samt-rätt-gammal-dam som kommer instapplande på scen men nån slags glittrig morgonrock och så mycket hårspray i kalufsen att inte ett hårstrå rör sig på hela föreställningen, kan det vara nåt att ha? Kan en donna som Joan Rivers vara kul?

Att Joan Rivers faktiskt ÄR kul beror på EN enda sak: hon har självdistans nog att kunna driva med sin egen person. När hon berättar om de månatliga träffarna med Cher då smink, fix och fina kläder är förbjudet går det inte att hålla sig för skratt. Det är lätt att se den synen framför sig. Hon bjussar hårt på sig själv och därför är det lättare att ta att hon går ibland över gränsen i grovhet när det gäller andra (lesbiska, kinesiska kvinnor, män). För grov i mun är hon, sjukt grov ibland, vilket jag ser som ett stort plus. En kvinna som Joan Rivers skulle vara så enkel att stämpla som en blåst bimbo, något hon bevisat här att hon inte är.

Det som gör att betyget inte blir högre trots att jag hade en rolig stund är att hon skriker oavbrutet. Inte ett ord kommer ut mellan Joan Rivers läppar som inte har en decibellstyrka i stil med en Motörheadkonsert. Det är jättejobbigt att lyssna på och det är fullständigt onödigt.

.

.

.

.

Danny Bhoy – Subject to change

En skottsk-indisk komiker som skämtar om vardagligheter och krokodiler, kan det vara kul? Jarå, det funkar.

Danny är väl kanske inte den mest lysande av scenpersonligheter men puttrig är han och fnissade några gånger gjorde jag även om ingen av skämten riktigt fastnade.

.

.

 

 

 

 

 

Louis C.K -Live at the Beacon Theatre

Jag vet att många gillar Louis C.K. Jag vet att många avgudar Louis C.K. Själv vet jag vem Louis C.K är men inte så mycket mer. Han uppträdde i Globen häromsistens och jag hörde inget annat än att han var lysande.

Jag har sett honom i två filmer alldeles nyligen, Blue Jasmine och American Hustle och som skådespelare sköter han sig förträffligt. Hur ser jag då på honom som stand-up-komiker?

För det första känner jag att jag blir förvånad. Efter all denna upphaussning om hur fantastisk egen denna man är tänker jag mest ”what?”. På vilket sätt är han egen? På vilket sätt har han hittat sin egen komiska nisch? Visst är han rolig, visst är han avslappnad på scen men han är en annan sak också: dryg.

Louis C.K visar sig vara precis så dryg som jag trodde Joan Rivers skulle vara. Istället är det plastansiktet Joan som utstrålar värme (nåja) och Louis är kall som ett frysskadat glasspaket. Båda skämtar mycket om sex men där Joan är grov är Louis bara provocerande. Skämtet att onanera i närheten av små barn funkade inte första gången och när han sen drar den i olika versioner genom hela föreställningen får jag lite nog. Att han sen drar det hela ännu längre och skämtar om att det är okej att ligga med spädbarn för dom minns ändå inget av vad som hänt då känner jag att det stockar sig i halsen. Jag kan inte skratta. Möjligtvis och troligtvis hade jag garvat om jag sett honom live, skratt smittar ju, men när jag sitter själv och ser föreställningen så är den överraskande icke-rolig.

Dryghet är i min värld det minst charmiga som finns OCH det minst roliga.

 

Alla tre filmerna finns på Netflix.