Etikett: Stanley Tucci

Publicerat

THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

Publicerat

DOMAREN

Den ibland alltför snabbtänkta jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren, härligt ju!”

Den oftast rätt framförhållande jag klickade därför i denna film på önskelistan på Itunes för att inte missa den när den fick premiär. Sen glömde jag bort den.

Någon månad senare dyker postern upp igen och jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren!” och sen klickade jag på hyr. ”Men va? Varför står det Emma Thompson? Det är ju Helen Mirren…” men ja, det ÄR Emma Thompson som spelar huvudrollen i Domaren som domaren Fiona Maye, gift med Jack (Stanley Tucci) och med ett arbetstempo som är på gränsen till vad både hon och ett äktenskap klarar av. Det där med fritid, samliv, restaurangbesök eller bara somna samtidigt bredvid varandra är inget Fiona och Jack upplever mer än nån kväll om året och Jack har litegrann fått nog.

När en kollega börjar flirta med honom bestämmer han sig för att föreslå något för sin fru. Han föreslår att han ska få ha en affär och han kan inte riktigt förstå att hon blir ledsen över detta då hon ändå försummar honom 99% av tiden. Men han står på sig och packar en väska. Samtidigt ställs Fiona inför ett svårt fall, en 17-årig pojke med svår leukemi behöver blodtransfusion för att överleva men pojkens föräldrar och han själv motsäger sig detta då dom är Jehovas vittnen.

Jag undrar om jag någonsin sett Emma Thompson bättre än här? Det är Återstoden av dagen-klass tycker jag. Otroligt alltså. Så himla stram och korrekt och tydlig och skitsnygg med en otrolig pondus. Jag tror på att hon är domare alla dagar i veckan. Jag tror också på att Jack är precis lika kär i sin fru som han säger. Stanley Tucci har den auran. Man tror på honom. Vilken magnifik duo! Lägg därtill Fionn Whitehead som den leukemisjuke Adam Henry, han imponerar i det mesta han är med i, vilket inte är jättemycket än så länge med Dunkirk, Black Mirror: Bandersnatch och dagens film går inte av för hackor. Han är trots allt bara 21 år.

Gillar du filmer som utspelar sig i rättegångssalar är det här en film för dig. Gillar du smart skrivna manus som rör sig i personers gråzoner istället för att framställa världen som svart eller vit så är det också en film för dig. Och gillar du Emma T – eller Helen Mirren – se filmen! Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara Helen Mirren. Det hade blivit bra det också.

Publicerat

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

Publicerat

FINAL PORTRAIT

Att se Armie Hammer på film har blivit en helt annan typ av upplevelse efter Call me by your name, det är i alla fall min syn på saken. Han har gått från att vara en tämligen auralös ”Ellos-kille” till att visa att han faktiskt kan någonting mer än att ”bara vara snygg – och aurafattig”.

Final Portrait är dock inte Call me by your name, här är hans roll nämligen (som vanligt) att sitta still, vara snygg OCH – ja faktiskt – vara tämligen aurafattig, så pass mycket att konstnären Alberto Giacometti (Geoffrey Rush), du vet han med skulpturerna av väldigt smala feldoserade människor med extremt långa och smala ben, ska måla ett porträtt av honom som han liksom aldrig blir klar med. Han blir aldrig nöjd. Det som skulle ta ett par timmar eller en eftermiddag på sin höjd tar dag efter dag efter dag och James Lord (Hammer) sitter där på stolen. Och sitter. Och sitter.

Filmens manus är baserad på verklighetens James Lords memoarer och är regisserad av birollernas mästare Stanley Tucci och när filmen är slut sitter och jag och funderar en stund på vad jag precis sett och jag blir inte direkt klok. Det är en sån väldigt liiiiiiten film men sån minimal handling att jag undrar hur den ens hade kunnat bli av. Fina miljöer och en liten inblick i Giacomettis skapande men annars….vad? Filmen är liksom så grund. Ytlig. Och ja, liten.

Jag har haft tråkigare nittio minuter i mitt liv men i ärlighetens namn gav mig filmen ingenting. Ingenting alls, faktiskt.

Publicerat

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.

Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”

Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!

Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??

Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.

Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.

I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.

Publicerat

THE TERMINAL

Ibland när man vaknar känner man att det är en ”såndär dag”, en ”såndär dag” när precis allt kommer gå fel. Det räcker att man snavar lite och slår tån i sängbenet så är det kört, dagen kommer bli ett helvete.

Viktor Navorski har kanske en liiiiten annat syn på vad en ”såndär dag” är för nåt. När han landar i New York visar det sig nämligen att hans pass är ogiltigt och att hans land, Krakozhia, råkat ut för en statskupp och inte existerar längre på pappret. Han kan således inte få ett nytt pass då han inte längre har något land och utan pass kommer man inte in i USA, no way José. Så Viktor Navorski blir helt enkelt strandsatt på JFK-flygplatsen i väntan på….bättre tider.

Steven Spielberg har alltså gjort filmen om Herr Navorski som i verkligheten hette Merhan Karimi Nasseri, var från Iran och bosatte sig i terminal 1 på Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris mellan 1988 och 2006 efter att ha blivit bestulen på sina värdehandlingar som bevisade hans flyktingstatus. ”Baserad på en verklig händelse” alltså, men ändå inte.

Tom Hanks spelar denne östeuropeiske man med en självklarhet som kanske bara Tom Hanks kan, fan, jag skulle tro på honom om han spelade utomjording, kines, zucchini, kloakforskare, manshora, brunbjörn, nobelpristagare – vad som helst. Är han inte världens mest likeable skådespelare? Det skulle finnas nån lag på att han tvingades göra fem-sex filmer per år tills han dör.

Filmen i sig är också rätt lätt att tycka om. Två timmar och åtta minuter rann iväg även vid denna omtitt och för att vara en Spielberg-film är den vare sig trög i starten eller innehåller faderslösa barn.

Publicerat

SPOTLIGHT

Alltså, det här med katolska präster och deras förkärlek för småpojkar är verkligen ett kapitel för sig. Och nu har detta kapitel fått en alldeles egen hollywoodfilm. Filmen Spotlight handlar nämligen om den sanna historien om dom grävande journalisterna på The Boston Globe som avslöjar prästers sexuella övergrepp på barn som katolska kyrkan mörkat i många många år.

En film som nominerats till hela sex Oscars har jag givetvis rätt höga förväntningar på och ”murvelfilmer” som genre gillar jag i princip alltid. Spotlight gör mig verkligen inte besviken på en fläck, däremot gäckar den mig på ett plan. Är detta en film som är FÖR perfekt? Det finns ingenting att klaga på, verkligen nada, men är det DET som gör att filmen rinner av mig som hett vatten på teflon?

Mark Ruffalo är superstabil som den nyseparerade journalisten Mike Rezendes och det känns som ett fräscht grepp att hans förhållande och ex-fru aldrig sätts i fokus. Kollegan Sacha Pfeiffer spelas av Rachel McAdams och hon är också bra, nedtonad och i det närmaste könlös – i positiv bemärkelse! I huuuuur många filmer som helst så hade Sacha per automatik varit nån sunkgubbig chefs mer-eller-mindre-envägs-kärleksintresse eller så hade det flirtats mellan kollegor eller så hade hon beskrivits inte enbart som yrkesarbetare utan även som en ”god hustru” om hon skött man och barn samtidigt alternativt ”misslyckad kvinna” om hon var singel, drack whisky och sket i disken (nä….inte sket, fel ord. Sudda sudda….struntade i disken menade jag). Här är hon ”bara” journalisten Sacha – vilket INTE är så bara.

Det är Mark Ruffalo och Rachel McAdams som knipit filmens skådespelar-oscarsnomineringar och det förvånar mig lite. Liev Scheiber som tidningens nya chefredaktör Marty Baron gör nämligen sin lilla roll riktigt bra precis som Stanley Tucci gestaltar Mitchell Garabedian med den äran. Michael Keaton är kanske filmens svagaste kort i mina ögon. Ett par högt uppdragna beiga byxor hjälper liksom ingen vart.

Jag har aningens problem med tidsbestämningen av filmen. Den verkar utspela sig i början av 2000-talet men det är mycket 80-talskänsla i filmen och kanske ännu mer 70-tal vad gäller kläderna. Eller så har dessa journalister inte begåvats med nån högre intressedos vad gäller mode och trender, så kan det ju också vara.

Regissören Tom McCarthys namn kändes bekant på nåt vis men jag kunde inte placera det. Vilket FAIL. Jag får fan skämmas nu! Han har ju regisserat The Station Agent, Win Win och The Cobbler och dessutom skådespelat i hela 39 produktioner enligt IMDb. Han bör ett jättebra jobb med Spotlight och – som sagt – det finns ingenting att gnälla på, den är verkligen sevärd och lätt att tycka om. Kruxet är bara – för mig – att den inte fastnar. Nu återstår det att se om Oscarsjuryn känner likadant.

Jag såg Spotlight på Stockholm Filmdagar tillsammans med några av mina filmspanarvänner. Här är länkar till deras recensioner:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

 

I avsnitt 23 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna film – och jag fick en chock kan jag säga!

Publicerat

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 1

.

.

.

Nu är vi framme vid tredje delen av filmerna om Hungerspelen, Katniss Everdeens äventyr fortsätter och jag hänger med.

Nä. Nu ljög jag.

Jag hänger inte alls med. Jag sitter i biofåtöljen och undrar så smått och tyst vad – exakt – det är jag tittar på. Vad går den här historien ut på? Vad är vitsen med allt?

Den tredje filmen börjar där den andra slutar och trots att det bara är några dagar sedan jag såg den andra har jag till en början lite svårt att få ihop alla trådar. Är det mig det är fel på eller är det filmen? Fan, jag tittar på en ungdomsfilm jag löser inte Sudoku! Irritationen lägger sig efter en stund och jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag vet varför jag inte riktigt hänger med, det säger ju sig själv när jag inte är det minsta engagerad.

Tankarna far iväg titt som tätt, det är ingen kvantfysik jag funderar på men det finns miljoner små tankar som pockar på uppmärksamhet och som känns viktigare att ta itu med just där och just då än att fundera på varför Peeta har jag-sover-svindåligt-ringar under ögonen. En tanke är: Varför säger ingen åt rövhålet på raden framför att släcka ner mobilen i köks-TV-size som denne glor på under filmens gång? En annan tanke är: Vad får den unge killen bakom mig att plötsligt luftskjuta pilbåge precis när jag vänder mig om och ska be honom sluta prata? En tredje tanke är: Varför låter det som om två personer på olika platser i salongen jobbar stenhårt med att packa ner saker i papperspåsar?

Om jag ska försöka hitta ljusglimtar i filmen så finns det faktiskt några stycken. Scenerna med Elizabeth Banks, hon är svinbra! Julianne Moore sköter sig. Donald (inte Kiefer, tack Niklas för att du uppmärksammade mitt aningens pinsamma fel) Sutherland är iskall och otäck men scenerna med honom är viktiga för filmen. Men den enda värme jag upplever i filmen (inte bara denna utan alla tre sammantaget) är scenerna när Philip Seymour Hoffman är i bild. Det är som att sitta framför en sollampa från 90-talet, solen lyser för en liten stund och det blir mysigt och varmt.

Sen är det Katniss-frågan. Är Jennifer Lawrence bra eller inte? Jag hävdar fortfarande att jag tycker hon är bra i den här rollen men ju mer jag ser av Katniss ju mer inser jag det problematiska att skriva en bok/göra en film med en kvinnlig huvudkaraktär som är fullständigt menlös.

Katniss må vara handlingskraftig när det behövs men allting hon gör gör hon för att andra säger åt henne att göra det hon gör. Hon känns helt viljelös. Hon är som en vindflöjel. Ska jag hårdra det så är Katniss Everdeen ungefär lika intressant som en talande skyltdocka med ett chip i ryggen som programmerats med ett hundratal olika meningar och en randomfunktion.

Nu ser jag framåt mot den fjärde filmen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går, mer för att det är den sista.

 

.

.

Såhär tyckte jag om första filmen, såhär tyckte jag om den andra och såhär tycker mina filmspanarvänner om dagens film. Klicka på länkarna för att komma till bloggarna.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Jojjenito

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

Publicerat

Tre om en: Neil LaBute

Jahopp, vem är den där tjommen? kanske du tänker. En förståelig tanke, han är inte den mest kända av regissörer men han är definitivt värd att hålla ett öga på. Eller två.

Neil LaBute heter han, är född 1963 i Detroit och beskriver sig själv som en ”unforgiving judge of the ugliest side of human nature”. Han är regissör och manusförfattare och jag upplever honom som mest intressant när han kombinerar dessa två i en och samma film. Som ”enbart” regissör är han habil men som manusförfattare lite mer egen. Jag har valt ut tre filmer varav han skrivit originalmanus till två.

 

THE WICKER MAN (2006)

Manus: Neil LaBute efter Anthony Shaffers roman

Regi: Neil LaBute

Polismannen Edward Malus (Nicolas Cage) har råkat ut för ett trauma på jobbet. I ett försök att rädda en mamma och hennes dotter ur en bilbrand exploderar bilen och båda dör. Han ser den lilla flickan framför sig i nån form av panikslagna dagdrömmar och äter medicin för att orka med livet.

Han får ett brev, en vädjan om hjälp från en kvinna vid namn Willow Woodward (Kate Beahan). Hennes dotter Rowan är försvunnen och hon behöver hjälp att hitta flickan. Det kluriga är att Willow bor på en ö vid namn Summersisle där invånarna är nån form av sekt. Det finns inga telefonledningar dragna till ön, det lilla samhället verkar styras av helt egna lagar och regler och det går inte att lämna ön på frivillig basis. Men Edward åker dit och försöker utföra sitt jobb vilket är lättare sagt än gjort när ingen är villig att hjälpa till och ingen verkar vilja hitta Rowan.

The Wicker Man är en remake på en film från 1973 med samma namn (Dödlig skörd på svenska). Jag har inte sett originalet men med 7,7 på ImdB jämfört med 3,6 för denna verkar många tycka att det här är en rätt dålig film (eller i alla fall väldigt mycket sämre än originalet). Personligen tycker jag den här filmen är bra. Jag tycker det är rätt ruggigt med sekter på film, människor som beter sig lobotomerade och kuvas under nån perifer religion och dess (ofta) starka ledare. Jag blir helt enkelt lite rädd och jag antar att det är meningen.’

Nicolas Cage gör det han ska, Ellen Burstyn och Frances Conroy likaså och Neil LaButes insats som regissör är stabil. En spännande och sevärd liten film, helt klart.

 

 

 

 

IN THE COMPANY OF MEN (1997)

Originalmanus & regi: Neil LaBute

Chad (Aaron Eckhart) är en cynisk bitter stekare, Howard (Matt Malloy) har precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Dom jobbar på samma företag, Howard är Chads chef och tillsammans är dom en tickande kvinnohatande bomb.

Svinlessa på kvinnor, kränkta och psykiskt stympade bestämmer dom sig för att leta upp den snällaste och mest oförstörda kvinna dom kan hitta och sen göra allt för att förstöra hennes liv. Hon som hamnar i skottlinjen heter Christine (Stacy Edwards) och är en av företagets duktiga sekreterare. Hon är vacker, godhjärtad och döv. ”Det låter som en delfin när hon pratar”, säger nån av männen och skrattar rått.

Alltså, det här är verkligen ingen enkel film att beskåda. Fy fan vad ont det gör, vilka vidriga snubbar dom är Chad och Howard. Som två svennebananvarianter av American Psycho-Patrick Bateman går dom omkring i livet och tycker att dom på nåt sätt är för mer än andra, att dom har rätt att sparka nedåt på alla sätt dom kan. Vita kränkta män i ett nötskal kan man säga.

In the company of men är en film som med stor framgång borde kunna gå att göra på en teaterscen. Neil LaBute, hallå, här är han smått genial.

 

 

 

 

 

SOME VELVET MORNING (2013)

Originalmanus och regi: Neil LaBute

Det blir som ett litet sexigt kammarspel den timmen (eller två) filmen handlar om. Velvet (Alice Eve) ligger på soffan och lyssnar på musik när det ringer på dörren. Där står Fred (Stanley Tucci) med ett gäng rullväskor och ett flin som täcker halva ansiktet. Han har lämnat sin fru och nu tänker han flytta in hos Velvet, den mycket yngre älskarinnan från förr, någon han inte kan glömma. Det han däremot glömt är att informera henne om detta.

Så mycket mer tänker jag inte avslöja om handlingen. Filmen är bara 84 minuter men det är välmatade minuter, det är en mycket välskrivet och psykologiskt böljande manus och – jag är inte det minsta förvånad över detta – Stanley Tucci briljerar fullständigt!

Alice Eve är en skådespelare jag inte kände till särdeles väl innan denna film, det är annorlunda nu efteråt. Det känns som om hon spelar i samma liga som Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), att dom kommer slåss om samma typ av roller framöver, lite på samma sätt som Nicole Kidman och Naomi Watts. Eve är bra, hon gör Velvet med elegans och trovärdighet då det är inte en helt enkel roll att spela men Stanley Tucci går det inte att ta bort blicken från.

 

 

Sugen på att dyka ner ännu lite mer i Neil LaBute-filmer? Här finns texter om några filmer till: Förvandlingen (The shape of things – 2003, manus efter sin egen pjäs samt regi), Possession (2002, mest bara regi) och Your friends & neighbors (1998, originalmanus och regi).

Publicerat

TRANSFORMERS – AGE OF EXTINCTION

SHIT POMMES FRITES!

Jag vet att jag precis i detta nu riskerar att förlora all trovärdighet jag lyckats skrapa ihop genom åren men det struntar jag i. Jag måste helt enkelt strunta i det.

Det är inte så jävla ofta jag sitter i biosalongen och nyper mig själv i armen, öppet häpnar över det som sker på duken framför mig och förundras över hur tusan regissören gjort för att få till allt det balla. Michael Bay har återigen lyckats ta ett bautasteg framåt vad gäller CGI-effekter på film, ja, b-a-u-t-a!

För vad man än tycker om Michael Bay som regissör och hans fascination för smala flickben i minimala jeansshorts, lens flares (klicka här för att se ett exempel på detta om du mot förmodan inte vet vad det är, det är det blåa horisontella skenet), svarta dyra bilar med tonade rutor som åker fort efter varandra i perfekt formation, en ”humor” som är allt annat än rolig och att filma det mesta som ska se verkligt ut ur grodperspektiv och med förstärkta färger så tror jag inte snubben kan uttala orden ”det går inte”. Det känns som en bra egenskap om man ska pyssla med blockbusters.

Jag tror Michael Bay är världens bästa chef för brutalkreativa CGI-människor, jag tror han låter dessa gå loss så det ryker ur öronen, jag tror han säger ja till allt och jag kan tänka mig att övertidskontot för effektgänget uppgår till ett medelstort lands samlade BNP. Därför är det extra härligt att få säga att DET LYCKADES! Denna fjärde film i Transformers-franchisen är bara snäppet sämre än den första filmen, den som kom 2007 (och som jag bara ääälskar) och jag är en nanometer, en nysning, en avklippt nagel från att drämma till med det allra högsta betyget just nu.

Om jag ska jämföra Transformers – Age of extinction med två andra filmer i samma typ av genre så är den mycket bättre än både Godzilla och Pacific Rim och ändå har jag gett alla dessa filmer samma betyg. Dagens film har nämligen mänskliga karaktärer som jag – tro´t eller ej – faktiskt bryr mig om (efter ett tag) och detta trots att det är Mark ”jag-har-samma-döda-blick-alldeles-oavsett-vilka-känslor-jag-ska-visa” Wahlberg som har huvudrollen. Dottern Tessa (Nicola Peltz) har inte fått rollen på grund av acting skills men jag köper även henne efter en stund.

Annars är birollerna riktigt bra tillsatta, Jack Reynor som ”rally-kalle-pojkvän” , Kelsey Grammer som vitskäggig CIA-badass-chef och Stanley Tucci som kaxig företagsledare och visionär fast utan skägg och med väldigt snygga glasögon.

Det är klart att alla mänskliga karaktärer spelar andra fiol i en film som denna, det är Autobots man vill se, det är Optimus Primes lugna trygga röst man vill höra, det är ljudet av stål och explosioner, det är söndertrasade städer, Dinobots, Decepticons-elakingar, rymdfarkoster, balla bilar, små finurliga uppfinningar, Bumblebees snälla ögon. Man får se allt det där och man får se MER DÄRTILL. Man får se så mycket MER DÄRTILL att jag klappade händerna när filmen var slut och trummade på ratten hela vägen hem och var lite svettig under armarna och funderade på hur man kan bygga en sån jävulskt stor magnet och HUR FAAAAAAAN HAR HAN GJORT ALLTIHOP, hur fick han till det Michael Bay? Ett extra plus är att en del av handlingen är förlagd till Hong Kong. Det blev sjukt snygga scener och skönt att se något annat än stora amerikanska städer som ”bombas” sönder, det har liksom gjorts förr.

Som slutkläm måste jag tillägga att jag såg filmen i 2D vilket var otroligt behagligt, att Mark Wahlbergs karaktär heter Cade Yeager måste (väl?) vara en homage till Pacific Rim, att jag förstår att filmen går galet bra på biograferna i USA och att jag hoppas att svenska skeptiker ska dra ut pinnen ur röven och gå till biografen och låta sig underhållas. Att betygen kommer vara låga hos ”dom som vet” känns som en självklarhet. Frågan är om betygen är låga för att filmen faktiskt är dålig eller för att det finns recensenter som inte vill förlora sin cred? Själv struntar jag i vilket – I totally love this shit!

Nu när jag skrivit klart min text har jag kollat vad tidningarna tycker, här är några länkar: Svenska Dagbladet (”Ett ändlöst utmattande skrotskrammel”, betyg 2/6), Göteborgsposten (överkryssat betyg) och Borås Tidning ( ett + av fem). Andra filmspanare som sett filmen är Har du inte sett den (pod), Rörliga bilder och tryckta ord och Filmparadiset.

Här är mina tankar om Transformers (och Transformers 2) och här är recensionen av Transformers 3 – Dark of the moon.

Publicerat

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

Publicerat

BLIND DATE

För nån vecka sedan fick jag ett mejl från Voddler där dom undrade om jag ville vara med i deras bloggpanel. Jag blev glad och tackade ja. När jag sen klickade in på Voddler och började sondera filmterrängen nådde en specifik film mitt öga som fick mig att definitivt känna att jag gjort rätt. Filmen hette Blind date.

Blind date är en film jag inte visste fanns. Blind date, på pappret, är liksom en match made in heaven, en stor knasprig chokladkaka med nonstop och strössel och hela faderullan. Fina Stanley Tucci och finfina Patricia Clarkson har huvudrollerna, filmen är dessutom regisserad av Tucci själv och handlingen känns mogen, vuxen och välskriven.

Clarkson och Tucci spelar ett gift par vars dotter dött och detta har lett till att Marianergraven öppnat sig mellan dom. Dom når inte fram till varandra, kan inte prata, inte älska, inte gå vidare men istället för att ge upp och skiljas åt har dom blind dates med varandra i ett hopp och en tro om att kanske kunna närma sig varandra den vägen och prata om det som hänt med lite mer distans. Filmen består av ett gäng dejter med olika teman som radas upp efter varandra och det är något som till en början känns lite stolpigt men som jag efterhand får lättare att ta till mig.

Som par är dessa två enormt trovärdiga, snygga, på pricken rätt, nästan delikata. Dom skulle mycket väl kunna vara ett par även utanför filmen, sån bra aura har dom tillsammans och jag märker hur jag liksom sjunker in i deras skådespeleri och deras blickar och tänker inte så mycket på själva historien. Jag vet inte om jag ska se det som en filmisk svaghet eller bara en styrka hos skådespelarna men jag väljer att inte analysera så mycket. Dom bjuder på den högre skolans agerande och jag har ingenting att invända mot det, jag är inte heller förvånad då dessa två tillhör det yppersta skiktet av världens skådespelare även om dom sällan syns på dom största löpsedlarna eller som översta namn på filmaffischerna.

Blind date är som en liten pralin i filmdjungeln. Jag mår så himla bra av att se dessa två! Däremot inser jag att om man inte delar min faiblesse för Clarkson och Tucci så kommer filmen falla platt, det här är deras film och deras film allena. Själv är jag just nu ganska kär i dom båda, mer än vanligt faktiskt.

Filmen finns på Voddler. Klicka här så kommer du dit.

Publicerat

MARGIN CALL

 

 

 

 

 

 

 

Det händer allt som oftast att filmer som radar upp stornamn i rollistan i slutändan ändå bara bjussat på ett luftslott. Jag sitter där och flämtar över namn på namn på namn som dyker upp i förtexterna och förväntningarna stiger med varje välkänt efternamn och sen blir det pyspunka av alltihop och jag tappar tron på castingpersonal.

När Margin Call drar igång börjar det med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons och några till och sen när jag precis tror att alla gäster kommit till partyt så ringer det på dörren och det står with Demi Moore and Stanley Tucci. Stanley Freeekin´ Tucci! Jag gör en mental kullerbytta, det känns som jag gnidit in hela hjärtat med Dextrosol. Jeremy Irons och Stanley Tucci – i samma film! Wohooo, liksom. När eftertexterna rullar kännar jag samma sak. Whohooo, liksom. Vilken film, vilken BRA film och ändå hände det inte mycket. Ingen action, inget dödande, inget blod, inte ens en bitch-slap ändå satt jag som på nålar och bara njöt av föreställningen. Lite som med Moneyball. Bra på nåt weird kind of vis.

Bankkraschen i USA är något jag känner till men inte är överdrivet insatt i. Det som är lätt att glömma bort i ekonomiska villervallor är att det är människor och deras kunskap och val som står bakom allt som händer, det blir lätt bara snack om siffror och börsnedgångar, kalla värden, inga varma alls. Margin Call handlar om dessa människor, dessa till synes kalla, beräknande, pengakåta människor i skräddarsydda kostymer och dyra vanor. Jag kan inte säga att jag tycker dom känns väldans mycket varmare och mer ömsinta nu när jag sett filmen men jag känner mig lite smartare själv och det är ju alltid ett plus.

Det enda namnet på rollistan som ger mig krypningar längs ryggraden är Mary McDonnell som jag fram tills nu alltid gillat. Det gör jag inte längre. Vad det beror på, jaaaa, det kan bero på att jag inte kände igen henne, att hon är uppstramad till oigenkännlighet och får vår Drottning Silvia att kännas som att hon åldrats naturligt och med grace.

Annars har jag inte mycket att klaga på, det är en riktigt BRA film det här, nothing more, nothing less. Och att se Jeremy Irons på vita duken igen är som att säga heeeeeej, det var längesen, hur mååååår du? till en gammal god vän och få en såndär kram som känns som att tiden stannat.

Publicerat

Fredagsfemman # 10

5. Alexander Skarsgård

I nya filmen Battleship spelar Alexander Skarsgård mot Rihanna. Det känns tarvligt att såga någon osedd, men Rihanna? Mohhahahaaaa. Såga-såga-såga. Nåja. Så fort min näsa slutar rinna som ett försurat Niagarafallen så ska jag bege mig mot biografen och bedöma hur det ligger till. Agerar hon lika illa som hon sjunger ska jag ta fram min medhavda tomatlåda och kasta många och hårt. Men Alexander gillar jag. Det kommer bli nåt stort av honom, jag känner det på mig och han är nästan lika snygg i sånadär vita kläder som sin pappa.

 

4. Iran

Bortsett från USA så är Iran det land jag sett flest filmer från under veckan som gick. Otroligt otippat måste jag säga men också väldigt nyttigt. Det är lätt att hamna, fastna, stelna i hollywoodträsket och det är synd, det finns så mycket bra film från en massa andra länder. Sverige inkluderat (och nej, du behöver inte ta fram tomatlådan och kasta på mig nu tack så mycket).

 

3. Förkylningsfilmer

Dom senaste dagarna har jag sett så mycket skitfilm att hälften vore nog (och nej, dom iranska är inte inräknade). Nånstans är det ändå lite skönt att dessa filmer finns. När feberfrossan sätter in och jag sittligger i sängen för att det är ingen idé att lägga ner huvudet för då blir hela örngottet fullsmockat med snor då är inte Det sjunde inseglet ett option, det är inte ett djupt drama jag behöver. Min hjärna behöver lättsmält krafs, sånt den kan smälta och förstå och det är inte mycket av intelligens och filmiskt värde i dom rullarna kan jag säga. Alldeles strax kommer en recension av en sådan film under temat En film jag ångrar att jag sett, en bloggutmaning som flera av oss filmbloggare hoppat på just idag.

(Bilden kommer från filmen Sand Sharks, recensionen dyker upp vad det lider, jag ska bara smälta eländet först)


2. Stanley Tucci

Denna finfina man, denna ypperliga skådespelare som fastnat i birollsträsket men som lyckas göra guld av sand vilken roll han än får i sina händer. Stanley Tucci är en av mina stora skådespelarfavoriter och som en sådan ska han lyftas fram, hyllas och kreddas för allt vad jag – och han – är värd.

Andraplatsen på veckans Fredagsfemma får han på grund av sin roll i Margin Call (recension kommer nästa vecka) men ge gärna dessa filmer en chans om du vill se Stanley i sitt esse: Burlesque, Captain America, Billy Bathgate, Flickan från ovan, Easy A, Julie & Julia, Shall we dance, Life during wartime, Road to Perdition, Harry bit för bit, The terminal, Djävulen bär Prada, The Hunger Games och America´s Sweethearts.

 

1. Zooey Deschanel

New Girl är den första TV-serie på över tre år som jag klämmer i ett svep. Jag såg alla avsnitt på en och samma dag, jag skrattade, jag kände igen mig, jag tycker helt enkelt SÅ MYCKET om det här. En amerikansk serie som nånstans handlar om vanliga tjommar som beter sig och ser ut som vanliga tjommar känns otroligt fräscht och Zooey Deschanel är helt perfekt i rollen som Jess. Se serien, den börjar ikväll på den där kanalen som är värst vad gäller reklamavbrott. Eller köp den på DVD. Ett tips bara. Because you´re worth it!