FILMÅRET 1977
1977. Vilket höjdarår i filmhistorien! Jag baxnar, häpnar och gläds med mig själv för att jag haft ynnesten att få se många av dessa fina filmer såååå många gånger.
Inget att vänta på va? Kom igen nu. LISTA! *klapp klapp klapp* LISTA! *klapp klapp klapp!*
10. Eraserhead
(Regi: David Lynch)
Jag kan verkligen inte påstå att jag tycker Eraserhead är någon av David Lynchs bättre filmer MEN det är en film som sitter fast när man väl sett den. Jag vet inte om det är det svartvita fotot men på nåt sätt förstärker det allt det surrealistiskt otäcka i filmen, som det där lilla ”barnet” till exempel.
.
.
9. Rabid
(Regi: David Cronenberg)
Nu var vi här igen. Cronenberg-platsen på listan. Rabid är en knepig film (nähääää?) men den är sevärd och extra bra blir det om man ser den på halvt-om-halvt-avmagnitiserad VHS, en såndär som liksom sprakar.
.
.
8. Närkontakt av tredje graden
(Close encounter of the third kind, Regi: Steven Spielberg)
Jag minns stämningen i filmen mer än filmen i sig och jag behöver egentligen se om den för att kunna placera den exakt. Men 8:a känns rimligt.
.
.
7. Bröderna Lejonhjärta
(Regi: Olle Hellbom)
Som barn hade jag ofta och mycket dödsångest, sådär så det ibland knappt var hanterbart. Jag hade otroligt svårt att förstå och acceptera det här med döden och visst, jag har det fortfarande i viss mån, men tanken på Nangijala hjälper mig när jag fastnar i funderingarna, både då och nu. Det blir liksom lite lättare om man tänker på Körsbärsdalen. Astrid Lindgren kunde i alla fall beskriva döden på ett betydligt bättre sätt än präster, föräldrar och andra vuxna lyckades med tillsammans när jag var liten.
.
.
6. Stjärnornas Krig
(Star Wars, Regi: George Lucas)
Det här är ingen storfavorit för mig i Star Wars-sagan men det betyder inte att det inte har på listan att göra. Klart den har. Det här är en jätteviktig film – ju – den är liksom starten på allt som har med Luke, Leia, Han Solo och resten av rymdklabbet att göra.
.
.
5. Haveriplats: Bermudatriangeln
(Airport´77, Regi: Jerry Jameson)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Haveriplats: Bermudatriangeln är just en sådan och av allra bästa sort dessutom.
.
.
4. Capricorn One
(Regi: Peter Hyams)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Capricorn One är just en sådan och av allra bästa sort dessutom. Att en viss O J är med känns ju sådär men som tur är spelar han inte första fiol. Inte andra heller.
.
.
3. Suspiria
(Regi: Dario Argento )
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva en film som Suspiria men SOM den golvade mig! Färgerna, musiken, den suggestiva nästan operakänslan i bilderna. Allt känns viktigare än själva historien och ändå tycker jag det är en fullpoängare. Förklara det den som kan?!
.
.
2. Annie Hall
(Regi: Woody Allen)
Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. New York, en svinccol Diane Keaton med störtsköna kläder, Woody som ser ut som en tennisspelare hela tiden, dialogen, känslan, musiken. Ja, allt.
.
.
1. Bernard & Bianca
(The Rescuers, Regi: John Lounsbery, Wolfgang Reitherman och Art Stevens)
Jag bara älskar den här filmen. Jag har gjort det enda sedan jag var liten och hade den på pip-kassett, en såntdär band som pep när man skulle vända sida i den medföljande boken. Jag kunde hela historien utantill och jag kan den i princip fortfarande. Och just därför kommer jag aldrig kunna se filmen på originalspråk, dom svenska rösterna sitter för hårt rotade i mig. Så när livet ruskar om mig och mattan rycks bort under mina fötter finns Bernard och Bianca där och räddar mig, precis som dom räddade Penny, den kidnappade lilla flickan.
.
.
Mina filmbloggarvänner som också listat favoritfilmerna från 1977 är:
Steffo
Mikael
Henke
Johan
Jojje
Christian
Fredagsfemman #272
5. Rian Johnson
Det här är snubben som kommer vara på allas läppar när julen börjar närma sig. Det är nämligen han som både har skrivit manus OCH regisserat nästa del i Star Wars-sagan: Star Wars: The Last Jedi som får svensk biopremiär 17 december. Med filmer som Brick, The Brothers Bloom och Looper i bagaget så kan jag inte säga att hans namn allena gör att min puls stiger i Star Wars-sammahang men just därför kanske det kan bli bra?
.
.
.
4. Bulken!
Min gudson kallar honom för det. Bulken. Asbra ord tycker jag. Passande. Coolt. Han är ju det. Bulkig. Och hulkig. Och bäst!
.
.
.
.
3. Hej då Hannah, Marnie, Jessa, Adam, Shoshanna, Ray och Elijah!
Nu är TV-serien Girls slut och jag måste säga att sista säsongen fick en vändning som känns lika överraskande som självklar som perfekt. Det är klart serien skulle sluta som den gjorde. Och jag måste säga att det är coolt att ha följt en serie där ingen av rollfigurerna egentligen är enkel att tycka om. Alla är udda och svåra och egocentriska och jag skulle inte klara av att ha en enda av dom som vän mer än max en vecka men det är den känslan som får mig att känna att jag faktiskt LÄRT MIG NÅT av att titta på serien. Det finns folk av alla sorter och alla är vi helt okej på nåt vis.
.
.
.
2. Förälskad i Rom
Ja precis Förälskad i Rom. I avdelningen huvudstadsromcoms måste ju denna film tjongas upp på listan. Betydligt mysigare film än jag mindes den som. Jesse Eisenberg är nästan lika bra här som han var i Café Society. Och Penelope Cruz är ju härlig. Och Ellen Page! Och Alec Baldwin är med (precis som förra veckan). Härlig stad det där, Rom.
.
.
.
1. Big Little Lies
Sådärja. Nu har även jag sett den, snackisserien på HBO, den där med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern, Alexander Skarsgård och Adam Scott. Bland annat. Den där som är regisserad av Jean-Marc Vallé, precis, höjdarregissören som gjorde Texas Buyers Club, Wild och Demolition. Och ja jävlar va bra den var. Vilken precis lagom lång serie också! Sju avsnitt a ca 50 minuter. Precis. Lagom. Lång. Och bra. Sa jag att den var BRA? Det gjorde jag va?
.
.
Fredagsfemman #242
5. Easy
Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.
.
.
.
4. Brangelina is no more
Veckans snackis oavsett krig och svält i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.
.
.
.
3. Star Wars-bonanza
Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?
.
.
.
2. Hört talas om Popup-bio?
För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).
.
.
.
1. James Spader
Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!
.
.
.
Fredagsfemman #202
5. Tveksamt är inte det minsta tveksam
Behöver du någon ny podcast att lyssna på när alla dina andra tagit slut? Här kommer ett kanontips! Tveksamt är en podd som handlar om svensk film men inte vilka svenska filmer som helst och på vilket ”vanligt poddsnack” som helst. Nej, Tveksamt vill (enligt deras egna ord) ”ge kärlek till de svenska filmer som kanske inte nådde upp till den höjd eller publiksuccé som filmskaparna strävade efter” och det är precis det podden gör. Här grävs det ordentligt i filmer som tex Pillertrillaren, Zingo, Medicinen, Vittra, Besökarna, Pariserhjulet och Tre solar. Höjdpunkten av avsnitten är ofta mot slutet när dom ska hitta på hur den amerikanska remaken av diskuterad film skulle se ut med titel, skådisval och hela baletten. Här hittas podden.
.
.
.
4. Love Actually på TV imorgon!
Se det som både ett TV-tips, julklapp OCH filmisk allmänbildning (om du inte redan sett filmen). Imorgon kl 21 på SVT1 visas Love Actually! Ingen reklam så långt ögat når, bara suuuuuupermyyyyysig film som ger bästa sortens julkänsla i hela kroppen. Vill du höra mig och Steffo ösa lovord över denna film, klicka här.
.
.
.
3. Mina tankar om årets julkalender
1981 var jag nio år och tittade storögt på julkalendern som hette Stjärnhuset. Sif Ruud berättade om grekisk mytologi, stjärnbilder och rymden för Johannes Brost och jag fullkomligt sög i mig informationen. Noll tomtar, noll julmys, bara…utbildning. Egentligen. Tusen år till julafton, så heter årets omdiskuterade julkalender. Erik Haag och Lotta Lundgren är ciceroner genom ett Sverige som varit och visar hur vuxna, barn och i viss mån även djur haft det förr. Jag har egentligen bara EN sak att säga om detta: JAG ÄLSKAR DET! Jag har njutit av dessa dagliga kvartar när jag både blivit underhållen och upplyst och för mig finns det inget motsatsförhållande i detta men jag har förstått att många gnäller på just detta. Att det inte är ”tillräckligt hittipå”. Att det inte är en saga, inte ett äventyr eller ”juligt nog”. Vuxna jag hört säga just detta känns som samma typ av människor som inte ser På spåret för att dom ”vill slippa tänka på fredagskvällarna”. Antagligen samma vuxna som inte gillade Stjärnhuset när dom var barn tänker jag. Så….antingen fattar man grejen eller så gör man det inte. Jag fattar.
.
.
.
2. Disco-defenders-lördag!
Imorgon blir det discokulor, silverkläder, konfetti och rökmaskiner och nej, det är inte mitt vardagsrum jag snackar om nu, det är väl inte Mello än heller? Det ska helt enkelt bli ett riktigt härligt discoparty all night long med snälliskompis, god mat, sura drinkar och Alcazar på scen!
.
.
.
1. Star Wars på IMAX
Det känns som jag är sist på bollen med att se Star Wars (trots att den hade premiär i onsdags) men helt ärligt, jag skiter i det. Det var IMAX eller inte alls för min del och det var inte helt lätt att få biljetter till någon dag/kväll som passade mig och mitt kiddo-som-man-fortfarande-kan-muta-till-sällskap-med-en-biobiljett. Men det blir en dan-före-danföreställning och jag kan inte tänka mig nåt bättre sätt att lugna ner julstressen på. Om man nu är julstressad vill säga. I´m not. But I love IMAX anyway!
STAR WARS: EPISOD IV – A NEW HOPE AKA STJÄRNORNAS KRIG
Här blir det klurigt. Vad kallar man den här filmen egentligen?
För mig kommer den alltid att heta Stjärnornas krig, no more no less. Men den heter också Start Wars: Episode IV – A new hope, dock utan (mig veterligen) någon direkt svensk översättning. Så inlägget får helt enkelt heta en hittipåtitel som blir en mix av alltihop.
Den här filmen börjar precis som föregångarna (eller prequelsen eller hur man nu väljer att tänka) med ett anfall, ett slag, bråk, krig. Whatever. Hur mycket jag än gillar ljudet av lasersvärd för är det förjävla tråkigt att se dessa krigsliknande scener så pass tidigt i filmen för det är tämligen omöjligt att gissa sig till vilka som bråkar med vilka – och varför. Men sen kommer Darth Vader och prinsessan Leia och filmen börjar liksom på riktigt.
Det känns hemtrevligt att se Leia med sina kanelbulletofsar på huvudet. Hon är gullig. Darths mask ser mer ut att vara gjord av rejält järn än Haydens i plast från BR Leksaker (från förra filmen).
Jag tycker jättemycket om alla scener med R2-D2 och C-3PO. Dom känns så….rejäla. Skönt att det är så lite CGI-trams över lag. Hela filmen är så himla mycket av fint HANTVERK. Det lyser igenom en vilja och en kärlek till historien från George Lucas som skrivit manus själv och regisserat filmen. Och Mark Hamill som Luke! Hurra! Han är så jättebra! Och en ung Harrison Ford som Han Solo! Och no more Hayden Christensen, bara en sån sak!
Jag minns inte riktigt när och hur jag såg Stjärnornas krig första gången men jag vet att jag såg den EFTER Jedins återkomst. Ingen ordning alls, alltså. Men det jag minns är känslan i magen när jag som liten såg scener med rymdfarkoster, alltså filmade i rymden. Jag tyckte det var något alldeles exceptionellt superhäftigt och storslaget och nu när jag ser om den här filmen känner jag samma sak igen. MEN, jämfört med vad som komma skall är Stjärnornas krig jordnötter på ren svenska.
När jag såg filmen första gången (när det nu var? 84? 85?)
När jag ser filmen 2015