Det finns dagar som är svårare än andra att komma upp ur sängen och pallra sig till jobbet.
När den judiske advokaten Danny Dunkelman (David Strathairn) blir tillfrågad att försvara den unge skinnskallen Michael Downey (Andrew W. Walker) så är det inte med lätta hoppsasteg han tar sig till häktet. Michael sitter inlåst anklagad för dråp på en indisk man, ett brott han dessutom erkänt.
Danny tar honom på pulsen och han har ytterst svår för att maskera sina personliga åsikter för Michael och när man/han precis tror att han fått lite kläm på Michael och att han har förstått att han måste ”sköta sig” och hålla tyst om sina fördomsfulla och fascistoida åsikter under förhandlingarna så säger han till sin försvarsadvokat:
”I en perfekt värld hade jag avrättat dig nu.”
Steel toes är från början en pjäs skriven av David Gow. Jag tror att Steel toes funkar jättebra på en teaterscen då samtalen och diskussionerna mellan Danny och Michael är engagerande och jobbiga och själva navet i historien. På film är det lite annorlunda. Filmen är inte på något sätt dålig men jag tror att den hade vunnit på en annan regissör än David Gow. Ja, just det, pjäsförfattaren regisserar själv och givetvis är det så att hans syn på hur historien ”ska göras” genomsyrar filmen. En regissör utan något förflutet i och runt historien borde ha kunnat få till en mer filmisk känsla än Gow lyckats med, då jag tycker det här är rätt styltigt stundtals.
David Strathairn är däremot en ynnest att beskåda. Han är en vansinnigt begåvad skådespelare som kan göra jordgubbstårta av blodpudding. Gammal blodpudding.
