Etikett: Stefano Sollima

Publicerat

SICARIO 2: SOLDADO

Hösten 2015 kom en film som fick mig att sitta i biofåtöljen med hjärtat i halsgropen och handsvett på båda händerna. Sicario hette den och regissören var min storfavorit Denis Villeneuve. Redan när eftertexterna rullade önskade jag mig inget hellre än att se om filmen OCH jag började drömma om en fortsättning men….såklart det inte skulle komma en sådan….eller skulle det det? JAAAAA, DET SKULLE DET!

I juni 2018 hade Sicario 2: Soldado (eller Sicario: Day of the Soldado som den heter i original) biopremiär och av tusen olika anledningar och århundradets varmaste sommar blev det inte av att jag såg den på bio. Totalt orimligt egentligen, ”den riktiga jag” borde ha TÄLTAT utanför Rigoletto på Kungsgatan! Men jag har längtat efter den, velat se den och nu är det ÄNTLIGEN gjort!

Uppföljaren har samma manusförfattare – Taylor Sheridan – men inte samma regissör. Frågan är dock om det hade blivit bättre om Denis Villeneuve gjort denna, jag vete tusan. Efter att ha gjort filmen Suburra och TV-serien Gomorra måste jag ju säga att Stefano Sollima inte är kronprinsen av regissörer i denna genre, han är KUNG, precis som Villeneuve! För övrigt är stora skillnaden mellan Sicario och denna film att Emily Blunts rollfigur inte längre är med och jag trodde nog att det skulle bli ett större tomrum efter henne än det faktiskt blev.

Sicario 2 är nämligen något så ovanligt som en uppföljare som är precis lika bra som första filmen. Jag tycker verkligen det. Det här är en film som får mig att bita på naglarna, ha ögonbrynen uppe på halva pannan, jag dreglade, svettades, log, förfasades, räddes och njöt, fy fan vad jag njöt!

Man får lära känna både Josh Brolins Matt Graver och Benicio Del Toros Alejandro en hel del mer nu (speciellt Alejandro) och det djupet är ett stort plus i filmen. Den lilla tjejen i filmen spelas med den äran av Isabela Moner (hon var bra även i Transformers: The Last Knight) och övriga biroller känns inte ens som sådana, det känns som ”vanligt folk”.

Fan alltså, det här är BRA SKIT! Asbra helt enkelt! Och jag hade exakt samma känsla när jag såg den här filmen som efter Sicario – jag vill se om den! Det bästa med den känslan var att jag hyrt den på Itunes och därför kunde se om den redan dagen efter. ASBRA. Då med!

Publicerat

SUBURRA

Stefano Sollima. Så heter han, Suburras regissör. Jag vet inte varför jag och så många andra blandat ihop honom med Gomorras regissör Matteo Garrone. Kanske för att vi inte fattar bättre, att vi saknar fingrar och inte kan varken googla eller IMDb:a oss korrekt eller helt enkelt bara tror på det vi först hör som en sanning.

Nåja. Stefano Sollima har regisserat Suburra OCH han jobbar just nu för fullt med uppföljaren till Sicario, filmen som heter Soldado! Och nu dog jag lite för fy fan va bra DET kan bli då! Vilken värdig regissör att ta över efter mästaren Denis Villeneuve, jag kan tamejtusan LOVA att det blir kanon, speciellt nu efter att ha sett den enligt uppgift blytunga Suburra.

Ja, Suburra ÄR blytung. Den är också kolsvart och visuellt konstnärlig på ett skönt vis. Jag skulle vilja kalla den episk trots att jag vet att det är helt fel ord, filmen utspelar sig nämligen enbart under en vecka i november 2011 men den känns som en lightversion av Gudfadern, episk eller ej. En minderårig prostituerad dör av en överdos narkotika mitt under en betald trekant med en av stadens politikerhöjdare och därifrån till filmens slut är det svårt att blinka, man kan ju missa nåt.

Det är många svartmuskiga män som både stannar och passerar på duken men det är Greta Scarano som Viola som stannat kvar hos mig och det är också scenerna med henne som får min första starka-trea-känsla att jackas upp ett hack nu när filmen parkerat lite mer bekvämt i sinnet.

Hela filmens soundtrack är skrivet av M83 (ja precis, samma grupp som gjorde den finfina musiken till Oblivion), men här är musiken inte specialgjord för filmen utan låtarna är (vad jag har kunnat googla fram med mina fingerstumpar) handplockade av filmmakaren. Smart kan jag tycka, i alla fall om man har starkt kontrollbehov.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde två av mina filmspanarvänner också. Här är deras tankar om filmen.

Jojjenito
Fripps filmrevyer
Och Filmitch har också sett den. 

Publicerat

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.