Etikett: Sten Ljunggren

Publicerat

GRÄNS

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar är bland det bästa jag läst i novellsamlingsväg. Flera av berättelserna har jag återkommit till otaliga gånger då dom inte släppt från hjärnan men inte fan är det någon lösning att läsa dom igen. Snarare tvärtom.

Dagens film Gräns är baserad på en av novellerna Pappersväggar men den är inte en av mina favoriter (vilket antagligen säger betydligt mer om mig än om Gräns som novell i sig). Berättelsen kretsar kring Tina (Eva Melander), en kvinna i 34-40-års åldern som jobbar som tulltjänsteman. Hon har en besynnerlig egenhet och det är att hon kan känna lukten av fuffens på långt håll. Skuld, skam, perversiteter och andra kriminella handlingar går inte att hålla inom sig när hon är i närheten, direkt börjar vänster överläpp skaka och hon sätter dit en på studs.

Tina bor i ett sommarstugeliknande hus i skogen med sin (pojk?) vän Roland (Jörgen Thorsson) och hans muskelhundar, hundar som för övrigt inte verkar gilla Tina ett endaste dugg – och vice versa. Den gamla pappan (Sten Ljunggren) bor på ett äldreboende och det känns som att hans minne sviker allt mer men när han har en klar dag upplever jag honom som en varm och charmig pappa.

En dag på jobbet kommer Vore (Eero Milonoff) gåendes genom tullkorridoren och Tina sniffar oråd. Hon stannar honom, han tas åt sidan för att visa upp den medhavda väskan och där och då kickar historien igång på riktigt.

Att skriva mer om handlingen i Gräns är att begå en dödssynd. Högmod, girighet, lättja, avund, frosseri, vrede, lust och att spoila handlingen i Gräns. Åtta dödssynder alltså och måste dom absolut ner till sju är det inte den sista som skall avlägsnas. Jag har nämligen sett en del recensioner som spoilar skiten ur filmen och det gör mig riktigt irriterad (tex Kulturnyheterna/SVT och nej jag tänker INTE länka till den) för det här är en film du antingen känner till pga läst förlagan eller inte känner till alls pga perfekt. Att filmen är BRA har ju Svenska Filminstitutet redan bestämt då Gräns blev utnämnd till Sveriges Oscarskandidat i år.

Den där utnämningen kan förklara att då jag – före utnämningen – bokade biljett till rätt uträknad dag, tid och sittplats = endast 3 platser bokade i hela salongen slutade med att jag hamnade i en helt fullsatt salong – trots eftermiddagsvisning. Jag lyckades dock byta min plats längst bak till mitten på rad 1 och med facit i hand var det ett smart drag.

Att sitta på rad 1 och med bakåtlutat huvud förpassas in i denna ytterst ovanliga, suggestiva och mystiska historia var nämligen alldeles ljuvligt. Regissören Ali Abbasi har med en genial fingertoppskänsla balanserat på nåt som i andra händer säkerligen kunnat upplevas som lyteskomik och riktigt jävla cringe men här blir en kärleksfullt berättad historia om utanförskap och gränser, många sorters gränser.

Flera gånger under filmens gång tänkte jag ”Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

I normala fall tror jag det här är en film som borde locka 20-40000 biobesökare, kanske skulle den spela i samma liga som Jätten och Efterskalv, udda små pärlor som inte når fram till tillräckligt många. Det är – på pappret – verkligen inte en film för alla men det är en film som många kommer ge en chans just på grund av Oscarsbuzzet.

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. Och att Eva Melander kommer få en Guldbagge för Bästa Kvinnliga Huvudroll! Oscarsstatyetten däremot, den kommer nog bli svår att ro hem.

Jag pratar mer om Gräns i avsnitt 155 av filmpodden Snacka om film. Lyssna här, till exempel.

Publicerat

MEDAN VI LEVER

En gambiansk ung kvinna och en svensk ung pojke blir kära i varandra. Dom bosätter sig i Sverige och får en son tillsammans, en som som heter Ibbe (Adam Kanyama) och som nu blivit tjugo år. Mamman, Kandia (Josette Bushell-Mingo) är ensam med Ibbe nu, den stora kärleken dog – ja, inte bara bokstavligen – och hon kämpar på som ensamstående och förvärvsarbetare inom sjukvården.

Den dagliga kampen verkar mest handla om att Ibbe är stor nu och inte behöver henne på samma sätt längre och dom bråkar en hel del hemma. Ibbe vill hålla på med musik och Kandia vill att han ska söka riktiga jobb, ”göra nåt vettigt”. Samtidigt slits Kandia mellan sitt vuxna svenska jag och längtan tillbaka till Gambia och Ibbe slits mellan att bryta sig loss från mammans förväntningar och att kunna få vara sig själv i den enkla studion han byggt upp i farmor och farfars källare.

Farmor och farfar spelas av Marika Lindström och Sten Ljunggren och jag tycker nästan att det är deras rollfigurer som är bäst skrivna. Mest komplexa. Morbror Sekou (Richard Sseruwagi) är den knepigaste rollen, han känns mer som ett nöd-kitt mellan farföräldrarna och Kandia/Ibbe än som en behövlig karaktär. Skivbolagssnubben (Mårten Klingberg) känns också mer än nödvändigt stereotyp.

Jag har en del problem med dialogen över lag i filmen, den känns inte naturlig och i dom värsta stunderna sitter jag och vrider mig i biofåtöljen för det låter så påklistrat. Jag har också problem med trovärdigheten i att alla släktingarna i Gambia blir så glada och känner igen Kandia på en sekund trots att det var jättemånga år sedan hon hälsade på sist (så pass länge sedan att flera av ungdomarna som kramas och verkar otroligt lyckliga över att Kandia är hemma inte ens var födda när hon besökte släkten sist…). Men, kan man bortse från detta så är Medan vi lever en fin liten film och Adam Kanyama är en skådespelare/rappare vi stensäkert kommer få se mer av framöver.

En mycket stark tvåa till Dani Kouyaté och hans femte långfilm.

Det var bara jag och Jojjenito som såg filmen på Malmö Filmdagar (av oss filmspanare) och här är länken till hans recension.

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.