När man har som nyårslöfte att gå mindre på bio och infinner sig på en biograf för tredje gången på en vecka ja, då känner man sig rätt misslyckad ÄVEN om veckans tidigare biobesök visat sig vara exemplariska både vad gäller film och publik. Men ingen lycka varar för evigt.
Visningen av månades filmspanarfilm, skräckfilmen The Forest, visade sig nämligen bli precis så piss-och-skitstörig som dom flesta biobesök varit senaste åren och som alltså är anledningen till mitt nyårslöfte in the first place.
Jag ska försöka att inte fokusera min recension på dessa rövhattar som sitter med mobilerna i högsta högg genom i princip i hela filmen, som pratar med sitt sällskap i normal samtalston genom i princip hela filmen och som ihärdigt försöker ”slå in ett paket” med (vad det lät som) en tom chipspåse genom hela filmen, för att inte tala om idioten som (lät det som) satt och slog med en enkrona på armstödet genom en del av filmen eller att det projicerades dels en grön och dels en gulorange ruta på duken från projektorrummet. Det sista tämligen irriterande eftersom stora delar av filmen utspelade sig nattetid.
Men att tro att man kan stå över dessa störningmoment och se filmen enbart för vad den är…det GÅR INTE! Jag kan det inte i alla fall. Det finns inte en enda film som vinner på att ses ihop med respektlösa scumbags. Men. Så. Nog rantat om detta. Nu till filmen.
Jag hade inga förhoppningar om att filmen skulle förändra mitt liv, ens att den skulle vara speciellt bra MEN då den kändes mest intressant av veckans premiärfilmer så valde jag den. En skräckfilm som utspelar sig i en japansk skog dit invånare går som vill ta sitt liv, kan den vara helt värdelös? Nej, det kunde den inte. Inte helt värdelös. Det är nämligen en tvillingfilm och tvillingfilmer gillar jag allt som oftast.
Sara (Natalie Dormer) bor i USA med sin pojkvän medans tvillingsystern Jess (Natalie Dormer) flyttat till Tokyo för att jobba som lärare. Men systern är försvunnen efter en utflykt i Aokigaharaskogen som är belägen nordväst om berget Fuji, en plats som inte enbart besöks av självmordsbenägna personer utan som även enligt japansk mytologi kryllar av demoner. Sara hoppar på flyget till Japan för att försöka hitta sin syster för även om japanska myndigheter slutar leta efter 48 timmar då dom ”räknar med” att personen lyckats ta sitt liv om den inte kommit tillbaka så känner hon i kroppen att tvillingsystern lever.
Ett plus kan man ge The Forest och det är att filmen lyckas med sina jumpscares. Jag hoppade och flaxade med armarna flera gånger och jag tycker det är rätt härligt med den där skrämselhickan man får i hjärtat av att sitthoppa en halvmeter. Men därifrån till att säga att filmen är bra är steget långt. Jag tyckte om hur Natalie Dormer lyckades göra systrarna rätt olika (inte bara med olika sminkningar) men jag tycker inte hon är en….solid….skådespelare. Hon har inte så värst många uttryckssätt så hon har inget annat val än att överanvända dom hon har. Det funkar bättre i Game of Thrones än här om man så säger.
Jag säger helt enkelt NJA till filmen, NEJ till att se film på Filmstaden Sergel och JA till filmspanarträffar.
Vi var inte så många filmspanare som såg filmen men några tappra var det. Här är deras tankar om filmen.