Etikett: Stephen King

Publicerat

JURTJYRKOGÅRDEN

Okej, nu var det alltså dags för Jurtjyrkogården anno 1989 att få sig en remake. Välbehövlig eller totalt onödig, åsikterna om detta går isär. För egen del var nog grundinställningen att det inte behövdes men med facit i hand hade jag nog fel. Jurtjyrkogården anno 2019 har nämligen en lite omgjord story och detta är ett stort plus eftersom jag gillar att bli överraskad. Och då detta är en av Stephen King-böckerna jag läst flest gånger så mindes jag rätt tydligt vad som hände och skulle hända. Trodde jag, ja. Så fel det kan bli.

Det här är en skräckfilm som är väldigt lik dom flesta publikfriande skräckfilmer från 2010-talet på EN punkt: den är jump-scare-driven. Här är det så många jump scares att det är nästintill larvigt, ändå sitter jag där i biosalongen och hoppar som om jag satt på en gigantisk nysande studsboll. Det är fan fånigt men jag vore elak om jag sa att det inte funkade. Det gör ju det. Jag HOPPAR JU. Kroppen blir uppenbarligen RÄDD. Rädd för överraskningsmomenten, ja, men inte rädd för filmen i sig. Som skräckfilm betraktad är den egentligen ganska….snäll. Det som är det tuffa med filmen är egentligen själva andemeningen med historien.

Allt detta prat om döden. Det tär. Det är jobbigt, det är ledsamt och jag som tänker rätt mycket på den frågan till vardags fastnar liksom i vinkelvolten i filmen. Pappan (Jason Clarke) med sitt logiska agnostiska tänkande, mamman (Amy Seimetz) som brottas med trauman från barndomen gällande sin sjuka och sedemera döda syster och dottern Ellie (Jeté Laurence) som är precis i den åldern då döden och det som väntar efter den gör sig påmind som en av livets stora frågor. Lillebror Gage varken säger eller tänker så mycket än. Han är mest bara…lillebror.

Det finns en hel del plus med filmen och det finns några små minus. Jeté Laurence, Jason Clarke och John Lithgow i stickad kofta är plus, Amy Seimetz är ett jätteminus. En skådespelare vars förnamn börjar på J hade sannolikt varit bättre alldeles oavsett vilken. Ett plus är också att en del av stämningen från originalfilmen finns kvar, att man sitter och väntar på hälsenescenen och får den (- typ) och att slutet är toppen. Summa summarum är jag riktigt nöjd med den här remaken. Jag tycker den var rätt härlig. Och rälig!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: GERALD´S GAME

Det är mycket Stephen King just nu och det gör mig ingenting, ingenting alls. Med både The Dark Tower och Det på biorepertoaren och TV-serien Mr Mercedes så känns 2017 som ett av hans starkaste år på länge – och det redan innan Gerald´s Game dök upp som en Netflix Original-film på just Netflix.

Filmen är alltså baserad på Stephen Kings bok från 1992 med samma namn och handlar om ett gift par som åker till sin sommarstuga för att försöka krydda till sexlivet som gått en smula i stå. Mannen, Gerald (Bruce Greenwood) låser fast fru Jessie (Carla Gugino) med handbojor vid sänggaveln tämligen ögonaböj och där börjar nåt som urartar å det grövsta.

Som skräckfilm funkar Gerald´s Game rätt bra, faktiskt. Jag lägger till ett ”faktiskt” för det är inte helt självklart. Boken tycker jag var riktigt tokspännande, speciellt mittdelen, men bok är bok och film är film och det är en hel del av den otäcka nattstämningen i boken som inte riktigt når fram i filmen. MEN, faktiskt, filmen funkar ändå. Dess svaga punkt är slutet och det var likadant i boken. Det blir övertydligt och tillrättalagt och i filmen nästan skrattretande. Men men, man kan inte få allt här i livet. Ibland får man nöja sig med en hand-scen som kommer gå till historien nästan på samma sätt som en häl-scen i Jurtjyrkogården.

Idag skriver Johan och Sofia om helt andra filmer. Sofia har sett Sinister 2 och vad Johan har sett är förklätt i dunkel ända tills du klickar här.

Publicerat

THE DARK TOWER

Fler än 30 miljoner sålda böcker världen över, ja SÅ omtyckta är dom, Stephen Kings romanserie Det svarta tornet. Åtta böcker, tusentals sidor, en komplex historia om det onda och det goda, om olika världar. Böckerna skrev mellan 1982 och 2004 och Stephen King själv kallar böckerna för sitt ”livsverk”.

Jag har själv inte läst böckerna men jag tycker att det är intressant att i detta tidevarv av extremt långa långfilmer och en faiblesse för trilogier så transformeras alla dessa böcker till EN långfilm, en långfilm som dessutom har den kortaste speltiden på hela repertoaren. 1 timme och 35 minuter tar regissören Nikolaj Arcel på sig att berätta historien och jag tycker han lyckas både bra och dåligt med det.

Filmen är bra för det tar en millisekund att komma in i den. Första halvtimmen är helt underbart bra och jag sitter som på nålar när den unge pojken Jake (Tom Taylor) har sina mardrömmar om revolvermannen och den svartklädde mannen och ingen tror honom. Grabben sover inte ens, han drömmer och sen tecknar han av sina minnen. Noggrant och redigt.

Mamman och hennes nye man vill få in Jake på psyket och/eller nån internatskola där hans mentala hälsa ska dokumenteras men när personalen från skolan dyker upp i lägenheten märker Jake direkt att det är figurer från hans drömmar och han rymmer. Det blir starten på ett äventyr som täcker in det mesta man kan önska sig vad gäller världsbyggen, en genom-ond jävel (Matthew McConaughey) och en revolverman med skinnkappa vid namn Roland (Idris Elba).

Trots den korta speltiden kunde jag faktiskt inte hålla mig, jag kollade på klockan men till filmens försvar ska sägas att det då bara var tre minuter kvar av filmen. För övrigt tycker jag det var en trevlig stund i biomörkret, jag blev underhållen MEN jag blev även en smula snurrig för det är så mycket mer jag vill veta, så många frågor jag vill ha svar på. Hade jag läst böckerna hade jag vetat och förstått men nu är jag novis vad gäller denna berättelse, lika novis som jag var innan jag såg den. Nästan.

Tittar man på IMDb kan man se att regissörens namn samt Idris Elbas dyker upp i en TV-serie som förväntas komma under 2018, en serie som tydligen ska vara en prequel till denna film. Om serien blir av eller om informationen är sann vet jag inte men jag välkomnar detta med öppna armar. Jag tror det kan bli bra OCH jag tror att det är nödvändigt om inte Stephen Kings mesta hardcorefans ska gå fullständig bärsärk efter denna nästintill brutalstyckning av bokserien. Märk väl att jag skrev styckning nu och inte sågning. Det finns nämligen ingenting att såga. Filmen är – i mina ögon – alldeles helt okej.

Både jag och Steffo pratar om The Dark Tower i avsnitt 102 av podcasten Snacka om film.Fl

Publicerat

Sista veckans varulv: SILVER BULLET

Då har vi kommit fram till finalen i årets första tema, det som varje tisdag har handlat om varulvsfilm. Självklart sparade jag en godbit till sist, en film som jag såg på hyr-VHS nånstans i slutet på 80-talet men inte har sett sen dess. En film jag såg när jag var som mest inne i Stephen Kings värld både i bok- och filmform.

Silver Bullet är baserad på Kings roman Varulvens år och det är han själv som skrivit filmens manus. Silverkulor är även ett effektivt sätt att döda varulvar på men i den här filmen är Silver Bullet en motordriven rullstol tillhörande den unge Marty (Corey Haim).

Marty har en syster som heter Jane (Megan Follows) och jag tycker hon är en strålande skriven ung kvinnlig filmkaraktär. När hon blir förbannad skriker hon så håret raknar och när hon ramlar i lervälling blir hon på riktigt askladdig. Hon är helt enkelt störtskön. Det är för övrigt något som filmen vinner massor på, det där att karaktärerna är så bra. Gary Busey är också med på ett hörn och när filmen gjordes 1985 var Gary Busey fortfarande en skådis att räkna med – åtminstone lite.

Som varulvshistoria är den tämligen ordinär MEN det är en härlig 80-tals känsla, effekterna är en mix av jätteplastiga, charmiga och okej och jag måste säga att jag dras in i filmen ögonaböj. Betygsmässig….ja var hamnar den? Det är sista filmen, jag är på bra humör och jag gillar filmen så SJÄLVKLART blir det en helt godkänd trea.

Det här var alltså sista filmen i Veckans Varulvs-tema. Vill du läsa om fler varulvar, klicka här. Nu blir det tema-paus i ett par veckor, sen drar vårens tema igång.

Publicerat

Stephen King-tisdag: GRÄSKLIPPARMANNEN (1992)

Den enda film jag fått önskemål om att ha med i detta tema är dagens, Gräsklipparmannen. Det var Sofia som till och med krävde en text om den och vem är jag att säga nej till detta?

Det visade sig dock vara svårare än jag trott att hitta filmen och att skriva en recension enbart baserad på mina minnen från biobesöket för 24 år sedan fanns inte på kartan. Det var bara att leta och att helt sonika beställa den på Import-bluray – på tyska!

Det stod i informationen om filmen att det gick att se den med engelskt tal men när jag skulle köra igång den visade det sig att det inte var fullt SÅ lätt. Hur många gånger jag än klickade på rätt inställning så började Pierce Brosnan snacka tyska. Okej, jag hade säkert förstått filmen tillräckligt bra även på ”fel” språk men det kändes inte riktigt rättvist, jag vill ju kunna bedöma den någorlunda korrekt ändå.

Men skam den som ger sig. Jag lyckades till slut få skivan att fatta vad jag ville och filmen startade och allt var frid och fröjd ända tills jag insåg att det var ETTHUNDRATJUGOFYRA år sedan filmen gjordes. Det ser så ut på effekterna i alla fall. Filmer som på nåt sätt handlar om TV-spelsgrafik blir jättefort våldsamt förlegna och Gräsklipparmannen är ett utmärkt exempel på det. Det är i långa stunder så lökigt att jag inte kan ta filmen på minsta allvar och det verkar som att jag inte är ensam om det, till och med Stephen King själv verkar hålla med.

Filmen hette nämligen till en början ”Stephen King’s The Lawnmower Man” men King stämde producenterna då han ansåg att filmen inte påminde om hans novell ens det allra minsta, förutom titeln och en enda scen. Och han verkade ha fått rätt eftersom titeln ändrades och all övrig info om vilken skrift filmen baserats på. Frågan är hur filmen hade tagits emot UTAN Stephen Kings namn i sammanhanget? Jag tror till exempel inte att jag sprungit benen av mig till biografen utan den tron och vetskapen. Filmen har ändå spelat in tre gånger sin budget och måste ändå ses som rätt lyckad rent ekonomiskt. Så lyckad som film är den dock inte.

Jaff Fahey lyckas transformera sig från efterbliven gräsklipparman till hunk med hjälp av mindre och mindre kläder samt balsam och en hårborste och Pierce Brosnans vetenskapsman gör sig allra bäst med bar överkropp.

En tanke där…. Pierce Brosnan utan tröja kan rädda nästan vilken film som helst va?

.

 

 

En liten parentes, jag tyckte inte filmen var särskilt bra även 1992… Nästa vecka dyker det upp en Stephen King-film där han är betyyyydligt mer inblandad än här.

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: CELL (2016)

2006 skrev Stephen King en roman som på svenska heter Signal och i original Cell. Tio år senare har den blivit film och King har själv varit med och skrivit manuset.

Det här är en film som får mig att vilja göra en hårddiskrens mellan öronen, jag vill liksom börja om från scratch, läsa boken och sen nöja mig med det. Jag tror nämligen att boken kan vara alldeles förträfflig men filmen är inget annat än en samling av alla element som gör mig extremt uttråkad. Dessutom…..John Cusack. Vafaaaan liksom! Han ser ut som en gammal amerikansk tant med både injicerat skit och en aura av Instagramfilter över ansiktet. Plus insjunkna kinder, en tunn tajt mössa och mycket kajal. JAG TYCKER INTE OM JOHN CUSACK SOM SKÅDIS!!!

Samuel L Jacksom har den andra huvudrollen och – utan att överdriva – han känns noll procent närvarande. Filmen känns billig, den är undermåligt genomförd på precis alla sätt jag kan komma på och jag vill verkligen inte skriva ett enda ord till om den. Så jag slutar här och längtar till nästa tisdag.

 

 

Idag skriver även Filmitch om den här filmen. Är han i mitt lag eller kommer han meja ner mig från motståndarlaget?

 

.

Publicerat

Stephen King-tisdag: KÖPLUST (1993)

Det var många år sedan jag läste boken som på svenska heter Köplust och i original Needful things. Den kom ut i svensk översättning 1992 och jag slukade den med detsamma, precis som jag gjorde med dom flesta Stephen King-böcker från 1982 och femton år framöver.

Det var julafton när jag höll en ny Stephen King-bok i min hand, precis som att jag under tio års tid kände att sommaren inte började på riktigt förrän jag låg på en filt på en gräsmatta och läste årets Hamilton-bok i pocket. Det var tomt när Jan Guillou slutade skriva dessa, somrarna blev aldrig mer sig lika.

Det är nåt speciellt när man hittar en författare man verkligen gillar, det är som att man får ett gemensamt språk som blir så väldigt speciellt. Författaren skriver ord på ett papper och i min hjärna spelas bilder upp när jag läser, jag ser saker, syner, människor, platser och jag tror på det jag ser, det blir verkligt. När boken sen filmatiseras och ingenting visas upp på det sätt jag såg det, ja, det blir knepigt ibland minst sagt. Vissa böcker funkar bättre än andra (Död zon till exempel, och Lida) medans en bok som Köplust blir nånting helt annat i filmiskt format än som läsupplevelse.

Nu ska jag inte höja boken till skyarna som någon av Kings bästa för det tycker jag verkligen inte att den är, men jag tyckte den var mysig på det där Castle Rock-småstads-sättet och karaktärerna beskrevs som alltid på mänskliga vis. I filmen blir karaktärerna mer av stereotyper. Ed Harris som sheriffen Alan Pangborn, Amanda Plummer som den knepiga Nettie, Bonnie Bedelia som den flirtande servitrisen Polly Chalmers och Max von Sydow som den charmerande men mystiske mannen Leland Gaunt som öppnar en butik i staden vid namn Needful things, en butik som har allt och då menar jag verkligen ALLT.

Filmen klarar sig på dom äldre skådespelarnas professionalism för jag kan inte med all välvilja i världen säga att den unge skådespelaren Shane Meier spelar Brian Rusk med den äran. Han känns mer än lovligt otrygg i sammanhanget. Men summa summarum är detta två timmar som är svagt okej men inte så mycket mer.

.



Nästa vecka kommer en ny film med Stephen King. Ja, en sprillans ny!

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

Stephen King-tisdag: BIG DRIVER (2014)

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte så dum, så trist och så meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

Publicerat

Stephen King-tisdag: HJÄRTAN I ATLANTIS (2001)

Det känns så himla konstigt. Jag såg den här filmen i söndags, bara en timme innan världspressen prånglade ut den ytterst sorgliga nyheten att Anton Yelchin dött i en bilolycka blott 27 år gammal. I dagens film spelar nämligen en 12-årig Anton en av huvudrollerna och det var en av hans allra första roller.

Stephen King gav ut en bok 1999 som hette (och heter) Hearts in Atlantis och 2001 kom den till Sverige och fick namnet Hjärtan i Atlantis. Den består av fem noveller som på rätt vaga sätt är sammankopplade med varandra men det är den första novellen Låga män i gula rockar (Low men in yellow coats) som dagens film är baserad på.

Filmen handlar om Robert ”Bobby”  Garfield (Yelchin) som bor med sin mamma (Hope Davis) som är änka och som inte riktigt verkar känna för att vara mamma fullt ut. Hon känns betydligt mer egoistisk än mammor på 50-60-talet brukar gestaltas på film men utan att vara ”elak”.

För att få ihop ekonomin hyr hon ut en del av huset till en gammal och lite mystisk man vid namn Ted Brautigan (Anthony Hopkins) och han och Bobby kommer varandra nära. Eftersom Bobby aldrig får vare sig veckopeng, leksaker eller ens födelsedagspresenter av sin mamma nappar han på erbjudandet Ted ger honom, att tjäna en dollar i veckan mot att han läser tidningen högt för den halvblinde mannen. Men Bobby är en smart liten kille, han inser att det är alldeles för lättförtjänta pengar och frågar Ted what´s the catch? Jo, det var ju en grej till. Han vill att Bobby ska hålla koll efter ”låga män”, män som på nåt sätt är ute efter honom.

Den som har läst Kings fantasyserie Det mörka tornet känner kanske igen namnet Ted Brautigan? Han är nämligen med även där. Jag har inte läst vare sig den eller Hjärtan i Atlantis men efter att ha sett denna film blev jag i alla fall lite sugen på den senare.

Det här är kanske ingen film som fastnar hos mig men den är mysig på samma sätt som till exempel Stand by me. Dom spelar lite i samma division (men Stand by me är en mycket bättre film). Sen är det alltid najs att få se David Morse, han spelar Bobby den äldre och är inte med så mycket i filmen men bättre lite än inget alls.

Men det jag tar med mig mest från filmen är det där hatet jag känner för döden. Så ofta så fullständigt onödigt. Sov gott Anton.

 

 

 

Nästa tisdag är det Stephen King-tajm igen! Tjoho va eller hur?!

Publicerat

Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

 

 

.

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!

Publicerat

ÅRETS SOMMARTEMA!

Förra sommaren gjorde Keanu Reeves bloggen sällskap en dag i veckan, 2014 var det James Stewart, 2013 Mads Mikkelsen, 2012 var det serietidningshjältar och 2011 var det katastroffilmer.

Idag börjar temat som kommer att ge bloggsommaren 2016 en liten guldkant och även i år är det en man inblandad MEN det är inte en skådespelare denna gång. Det är faktiskt inte ens en regissör. Det är en…

 

ta-daaaaaaa….

 

….författare!

 

Temat för sommaren 2016 är nämligen STEPHEN KING!

Klockan 10 idag kommer första filmrecensionen och sen tickar det på varje tisdag ända till sista augusti. Tretton veckor, tretton filmer som är baserade och inspirerade av Stephen Kings böcker och texter.

Jag har redan skrivit om Stand by me, The Shining, Carrie (remaken), Carrie (originalet), The running man, Den gröna milen, The Mist, Lida, Jurtjyrkogården, Sleepwalkers (denna text är inte skriven av mig), Children of the corn, Cujo och 1408 men det är en produktiv man vi pratar om och det finns mycket jag har osett, många filmer jag kommer se om och faktiskt till och med en TV-serie jag ska beta av.

Välkommen att hänga med mig på resan in i världens bästa skräckförfattares hjärna. Jag undrar dessutom om han inte är bäst även om man tar bort prefixen skräck? Otroligt bra är han alldeles oavsett, frågan är om filmerna alltid matchar böckerna?

Är du redo?
Det är jag!

Här är filmerna jag skrivit om i temat:

1. The Dead Zone (1983 – Regi: David Cronenberg)
2. Tills döden skiljer oss åt (A good marriage – 2014 – Regi: Peter Askin)
3. Hjärtan i Atlantis (Hearts in Atlantis – 2001 – Regi: Scott Hicks)
4. Big Driver (2014 – Regi: Mikael Salomon)
5. Cat´s eye (1985 – Regi: Lewis Teague)
6. 11.22.63 (2016 – Regi: James Strong, John David Coles, James Franco, James Kent, Kevin Macdonald och Fred Toye)
7. Christine (1983 – Regi: John Carpenter)
8. Köplust (Needful things – 1993 – Regi: Fraser C. Heston)
9. Cell (2016 – Regi: Tod Williams)
10. Gräsklipparmannen (1992 – The lawnmower man – Regi: Brett Leonard)
11. Sömngångare (1992 – Sleepwalkers – Regi: Mick Garris)
12. Sommardåd (1998 – Apt pupil – Regi: Bryan Singer)
13. Nyckeln till frihet (1994 – The Shawshank Redemption – Regi: Frank Darabont)

Publicerat

BACK TO THE 80´S: STAND BY ME (1986)

.

.

.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Stand by me men det är många. Det här är en film som gått hundratals gånger på TV och varje gång jag zappar runt och hittar den är det omöjligt att klicka sig vidare. Det är nåt med 50-talskänslan, med Richard Dreyfuss berättarröst och historien i sig, det är svårt att inte tycka om den.

Fyra killkompisar beger sig iväg längst med järnvägsrälsen för att leta efter ett lik och det blir ett sommaräventyr ingen av dom kommer glömma.

Som film betraktad känns den tidlös på nåt sätt, den åldras inte, blir inte inaktuell. Det är klart att man ser på skådespelarna att dom var väldigt unga, Keifer Sutherland, John Cusack, Corey Feldman och River Phoenix såklart, han dog sju år efter denna film.

Stand by me är en familjefilm i ordets rätta bemärkelse. Alla oavsett ålder kan se och uppskatta den och detta utan att filmen för den skull blir mjäkig. Att manuset är baserat på en novell av Stephen King är inget räddhågsna behöver oroa sig för, det här är inte läskigt, bara alldeles lagom spännande.

Det här är dagens andra film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 18 kommer den tredje filmen från 1986, en film som åldrats betydligt sämre än denna.

Publicerat

THE SHINING

Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.

Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.

Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?

Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.

Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.

Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.

Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen  – och på vänster lillfinger.

 

Publicerat

LIDA

Det fanns en tid i världen då jag slukade allt av Stephen King. Varenda veckopeng gick till pocketböcker och han hade ensamrätt på dom bästa hyllplanen i bokhyllan, alltså dom som var i ögonhöjd.

Jag minns som igår när jag fick boken Lida. Det var sommar, det var bilsemester och jag satt där i bilen och läste och läste. Gick knappt ur. Åt knappt glass. Jag läste oavbrutet tills boken var slut. Det är fortfarande en av dom mest otäcka böcker jag någonsin läst.

När boken sen blev film var jag skeptisk. Inte på James Caan som stjärnförfattaren Paul Sheldon som råkar ut för en bilolycka och räddas av sitt ”Number one fan” Annie Wilkes.  Det var inte heller Kathy Bates som Annie som gjorde mig fundersam, hon är alldeles lysande som den psyksjuka och blindgalna Annie (en roll som även gav henne en Ocar 1991). Nej, det som gjorde att jag inte hjulade hela vägen till bion var att jag var rädd för att den där läskiga grundkänslan som genomsyrar boken inte kan överföras till filmformat. Och det kan den inte riktigt. Vissa scener glimrar till och då är det som att blodet isar sig i kroppen men långa perioder är filmen inte ens spännande vilket är en smula enerverande.

Att vara så utlämnad som Paul Sheldon är i filmen, att ligga sängbunden hemma hos en labil psyksjuk sjuksköterska med brutna ben, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, alltså jag får panik bara vid tanken. Paul Sheldon får också panik men hans tankar och funderingar, det som skildras så bra i boken, går inte att visa lika tydligt på film genom James Caans blickar och kroppsspråk, det är en omöjlighet.

Det finns en scen som etsar sig fast hos dom flesta som sett filmen och den inkluderar ett vedträ, två fötter och en slägga. Men om jag ska framhäva min speciella favoritscen så är det slagsmålsscenen på slutet. Den är bland det grisigaste jag sett på film.

Kanske hade filmen känts mer homogen om jag inte läst boken, det kan nog vara så, men den är ändå väldigt sevärd och bitvis extremt otäck. Jag får hoppas att Kathy Bates var och är lyckligt gift för att bege sig ut på datingmarknaden med den här rollprestationen på sitt CV kan inte vara nån enkel match. Säg den snubbe som kan sova med minnet av Annie Wilkes bredvid sig.

Jag avslutar med att säga som jag brukar: Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning.